Forts. (I första delen kunde man läsa om mina förberedelser innan jag for iväg till Sollentuna:

ag skyndade ner till Karlberg, till pendeltågstationen, en massa folk på utgående så jag fick dröja en aning innan jag fick igång kortet och kunde slinka in i spärren. Mitt tåg just på ingående, bortersta spåret, nerför trapporna, sista biten fram till tåget fick jag springa och kände hur matt och trött jag var, polycytemian[1] sätter tydligen sina spår, alldeles dimmig i blicken, trumpeten tung i handen, inte mindes jag att det var så jävla tungt med fodral och allt. Fick tag i en sittplats och kunde andas ut, det behövdes verkligen, jag inser att jag borde ha avstått från det här som jag sa till Knutte redan från början när han ringde i tisdags, min spontana reaktion var nog riktig, men jag tröstade mig med att det ändå vore fint att träffa grabbarna.

Tog fram sordinen som jag i sista ögonblicket stoppat i rockfickan, öppnade trumpetfodralet som jag hade i knäet och stoppade in den, oroade mig för att nån skulle se att jag hade en trumpet (man undrar ju varför).

Så tog jag fram den lilla mobilen. Tack och lov att jag ringde till Knutte i förmiddags och fick veta av någon hemma hos honom vilket som var hans riktiga mobilnummer, och att jag lagt in det i min egen mobil. Nu kunde jag göra ett SMS och jag skrev, Sollentuna NE 1400. Det kom iväg. Efter en stund insåg jag att jag menade 13:50 så jag skickade ett nytt SMS med lydelsen Nej 13:50. I nästan samma ögonblick var vi framme vid Sollentuna station och jag började gå, jag hade ju hamnat i tågets slut, så jag fick promenera hela, långa perrongen mot den norra utgången. Det var den enda utgång som föll mig in att vara möjlig. Men det var jobbigt, trumpetfodralets handtag skar in i handen, trots ganska tjocka vantar.

Så kom jag ut vid bussterminalen, ingen Knutte, ingen bil. Klockan hade nu blivit fyra minuter i två på eftermiddagen, och jag började oroa mig för om något skulle kunna gå snett, bara en halvtimme kvar innan vi skulle börja spela, skulle läpparna hinna bli tillräckligt uppvärmda?

Jag hade inget nummer till någon annan av bandmedlemmarna och inga pengar, inte ens med sista resterna den här månaden på Visakortet skulle jag kunna ta en taxi, och förresten, vad hette kyrkan, var det Silverdalens kapell, jag undrade om jag inte hade blandat ihop det med företaget Silverdalen som jag skrivit en jingel till för några år sedan. Minuterna gick, jag ringde Knutte, det enda nummer jag hade, det var en affärsmässig telesvarare som upplyste om att jag kunde lämna meddelande och nummer, vilket jag gjorde.

Det började regna och jag gick och satte mig i närmaste bussväntkur. Jag var trött och började bli orolig. Det var kallt och blött men inte frysgrader, ingen snö. En sur äldre gubbe (jag är troligen äldre) kom fram och frågade något om någon buss, och jag kunde bara säga att jag inte visste någonting, Han undrade gnälligt varför i helvete jag satt där då, och jag kunde bara svara lite matt, att jag väntade  på en bil (hurså gubbjävel).

Jag ringde igen, samma telefonsvarare, samma meddelande. gick åter till stationsnedgången, minuterna gick. Runtomkring utlänningar som pratade i mobiler, alla pratar, går omkring och babblar. Jag ringde igen och äntligen svarade Knutte. Klockan var nu nästan halv då vi skulle börja spela.

Knutte verkade lugn och trygg, ingen stress här, eller ångest över den uppenbara förseningen, vi tramsade lite fram och tillbaka och räknade väl med att de andra snällt skulle vänta och inte börja innan vi anlände. Säkerhetsbältet på, Knutte säker vid ratten, alltid trevligt att vara passagerare i hans stora, varma, mjuka, tysta bil.

Det var tydligen långt till det där kapellet, mycket längre än jag hade anat, men eftersom jag hade hundra procent gott samvete, kände jag mig lugn och plockade fram ”arret” som jag skrivit innan jag stack ner till pendeltåget vid Karlberg. When the Saints, F, Bb, Bb och Ess, fyra chorus.

Vi småpratade lite, och så märkte jag att Knutte nämnde något om att Hasse hade spelat i någon kyrka. Redan innan visste jag att Knutte och Hasse hade en spelning på förmiddagen och att det var anledningen till att jag inte kunnat bli upphämtad tidigare.

Resan fortsatte, det var verkligen långt, hur i jösse namn hade man planerat ordna detta? Jag undrade hur engagemanget och kontakten hade gått till från början, jo, det var Kjelle som hade läst dödsannonsen och skickat meil till oss andra, ett meil som jag genast besvarat ganska utförligt och bett någon vidarebefordra runt till alla andra i bandet.

Det mejlet handlade förstås mest om Pea och de telefonsamtal vi haft de sista åren. Men hade någon av de anhöriga verkligen bett oss spela When the Saints i kyrkan? Jo, det visade sig att det var frun Britta som hade tyckt att det vore lämpligt. Britta, jaha, hon fanns fortfarande i bilden, jag mindes att hon var skolkamrat med min syster.

Bilen rullade på och vi småpratade, närmade oss rentav Ulriksdal, där ju samlingen efter begravningen skulle vara. Varför nu detta?

Framme!

Klev ur, Knutte tog sin trombon, jo, vi var vid Ulriksdals fina värdshus, ingen tvekan, det var något som verkligen inte stämde alls, jag såg banjo-Kjelle bland gästerna, och Hasse Sporre, Knutte hade berättat att Hasse hade en tjej med sig som hette Gudrun och var operasångerska, jag tyckte jag kände igen henne, kanske från TV.

Klockan var nu kvart i två och jag insåg äntligen att jag var en hel timme fel, helt ohyggligt, förutom irriterad och nervös och ganska så bragd ur fattningen, följde jag med in, dörrarna var låsta till en början, det var mycket folk i rörelse, många olika sällskap skulle slussas hit och dit, kläder lämnas i garderoben, vi blev hänvisade en trappa upp, en kvinna kom fram och tittade på mig med orden du känner inte igen mej, va? Britta! svarade jag genast, och hon blev alldeles glad, hon skyndade vidare för att ordna sittningen och jag mumlade ett tack till Knutte i samförstånd, han insåg omedelbart sammanhanget. Grabbarna i bandet måste ju ha trott jag var helt borta som inbillat mej vara i god tro med den tryggaste övertygelse. Men dom hade alltså varit där redan klockan ett och sedan dessutom spelat inne i kyrkan! När jag ännu i lugn och ro var hemma på Birkagatan och plockade i ordning och packade mina kläder och trumpeten!

Jag fick en plats längst ut vid ett vackert dukat bord, fina linneservetter, små miniglas med två russin, en minimal bouché på en liten träplatta, flera sorters glas i dukningen. Efter en stund kom Anders, vår basist, han med segelbåten, och satte sig vid min vänstra sida, Knutte till höger. Men det var ganska trångt i lokalen, vita dukar och servetter, rent och stilfullt, blomsterdekorationer på borden, men trångt, alltför trångt, man fick intrycket att näringsstället gick på högvarv under pressen av många sällskap som skulle pusslas omkring och serveras, någon gick runt (trångt bakom ryggen) och serverade något som såg ut som en ljus glögg över de två russinen, och efter en kort stund, Britta, mitt emellan borden, utbringar en skål för Peter, Peters skål, vi skålade och knaprade lite på de små bouchéerna, fick instruktioner om att gå ut till buffén, som benämndes julbord, mycket originellt muttrade Knutte. Anders mumlade att det låter trevligt, han hade inte hunnit äta någon frukost, jag kände förväntan då jag bara druckit en kopp kaffe på förmiddagen, men jag var förstås helt förvirrad av min idiotiska feltajming. Det var ju knappast nån idé att förklara, jag kände mig totaldum, dummare än vanligt, skulle tydligen spela liten konsert sedan efteråt, fasa, sus i öronen, urusel ambis.

Det var väl också lite olyckligt att vi alla i bandet hamnade i en rad bredvid varandra, så den kollektiva kommunikationen var utesluten, jag hälsade väl knappt på varken Hasse eller Kjelle. Vad tänkte dom? Vinkade senare åt Kjelle, som med en outgrundlig min vinkade tillbaka där han satt långt borta till höger.

Folk samlades vid mångfalden assietter ute vid buffén. Till att börja med sill, ägghalvor med garnityr, allt som hör till, jag valde bordet mitt emot (men trångt) med massor av småvarmt och läckerheter, mängder av såser, prinskorv, flera sorters korvar, knaperstekt fläsk, rödkål, grönkål, julkorv, revbensspjäll, julskinka, lutfisk, bruna bönor, helt överväldigande. En liten tjej ur personalen stod och rörde lite då och då i såserna för att hålla dem fräscha. Vis av många års erfarenhet tog jag ytterst blygsamt på tallriken, man tar mer sen, nya tallrikar, går många gånger, fast en aning orolig, blev vi bjudna på detta eller.. skulle vi presenteras räkning efteråt, hur skulle det gå? Tillbaka in till bordet, gjorde beställning på öl, grabbarna körde väl bil allihopa, så det beställdes lättöl, själv hade jag väl innerst inne velat dricka mjölk. Men det fanns rejäla snapsglas, ack minnen från forna tiders glädje, och på något litet meddelandeblad på bordet såg man, förutom olika ölmärken, ordet Aalborgs Jubiléums.

Några fotopärmar cirkulerade, bilder av The Pearls, tidningsurklipp från Vinterpalatset, jättepopulära the Pearls spelar klockan två, en orkestertävlan på Lidingö, men allting nästen kemiskt odaterat, jag ska mejla mina barnbarn att dom inte får glömma sådant, nu satt vi här och gissade fåvitskt, vilket år var det, när var det, helt lösryckt och befriat från tidstämplar, som ju ändå är kanske den viktigaste egenskapen hos ett dokument. Inte ens tidningarnas datum syntes eller nämndes någonstans, men att vi spelade klockan fyra, eller halv sju, det fick dåtidens tidsorienterade publik noga veta. Numera finns gudskelov tidstämplar på alla elektroniska dokument (e-post t.ex.), men skriver man något på papper eller i en dagbok, måste man skriva datum och tid själv. För hand.

Vi åt och hämtade flera gånger, klart angenämt, men trångt, ute mörkt.

Så skulle vi spela, instrumenten fram, borta i ändan av det lilla burspråket där borden stod.

Jag bestämde till slut att vi skulle börja med ”Please, Don’t Talk About Me..” i Bb. Bess säger Hasse, jaha, åtta miljoner människor i världens sexmilliarders befolkning har ett helt eget sätt att benämna denna ton. Om man sänker tonen B ett halvt tonsteg får man tonen G, en märklig utveckling. Trött man blir.

(Liksom att säga tjugohundraelva i stället för tvåtusenelva, som vi likaledes är totalt ensamma om i hela denna kaotiska värld. Vi har bl.a uppfunnit blixtlåset, kylskåpet, kullagret, växelströmmen, polkagrisar och sången O Store Gud, men egna ord för toner och årtal ska vi ha. Crazy!)

Förvånansvärt att dom alls brydde sig om vad jag sa, grabbarnas uppfattning måste ju ha varit att dom upplevde mej som en svikare som inte ställt upp i kyrkan. Och med mitt självförtroende… ”Jag har tamefan inget dåligt självförtroende, jag har inget självförtroende alls” som jag skrev i en dagboksida för många, många år sedan

Jag använde sordinen, vågade inte ens tänka på att visa min matta ton, en gång i tiden hade jag så kallad fin ton, men det kunde man väl glömma nu, som tur är finns några inspelningar, kanske lägger ut något på molnet så småningom. Kommer att tänka på att jag en gång lärde mig hela ”Maple Leaf Rag” på piano, finns likaså inspelat, det ska jag banne mig också spara på nåt vis för framtiden, barn och vackra barnbarn.

Vi drog igång, till att börja med kände jag mig helt borta, spelar jag verkligen? Jag hörde knappt tonerna, hörapparaterna verkade helt knäppa, rytmiskt kändes det hyfsat, många, många års rutin går väl inte ur så där på en gång. Hasse är en pärla, banjon satt OK, och Knutte är säker, basen dunsade sina fyr-fyra-toner och trummorna saknades, vi tänkte väl alla på Peo som nu spelat sina sista toner.

Vi spelade ”Buddy Bolden” och ”A Closer Walk”, Knutte sjöng två chorus, det har jag aldrig hört honom göra förut, men det funkade utmärkt. Vi dubblade tempot i några chorus i mitten och återgick sedan till det mera lugnt bluesliknande tempot i slutet.

Publiken applåderade duktigt, många satt och spelade in med sina moderna ipoder.

Jag hade inte fått tillfälle att kommentera min dårhusmässiga fadäs med tidsorienteringen, jag beslöt att skriva något om det hela, och skicka ut i frankerade brev som i den gamla tiden, mitt sista försvar och åtminstone en slags förklaring…

ppbrott, lite tack, mycket tack, hop-packning och ett ordentligt surrande. Hälsningar, hej då, ensamhet och ouppfyllda tankar. Nu måste man hem i mörkret, finns något kommunalt att åka denna mörka vinterfredag med barmark? Någon av de obekanta gästerna vid vårt bord upplyste mig om att det var närmast att gå till Bergshamra tunnelbanestation, tackar. Han liknade Pea tyckte jag, kanske det var en bror? Jag hörde någon nämnde ett barn och ett barnbarn som var närvarande här på samlingen i Ulriksdal, men någon mera utförlig information hörde åtminstone inte jag. Jag ska ringa Britta och konversera lite, när det har lugnat ner sig, det ska väl inte vara några problem att få tag i henne. Knutte kanske vet, han brukar ha koll, spårvägsmannen.

Plötsligt var alla iväg, jag hämtade rocken i garderoben, märkte att handskar och mössa saknades. Inte kul. Gick ut i mörkret, åt vilket håll? Tog det som såg störst ut, känslan av svarta vintermörkret, dock ljus i stugornas fönster och en och annan gatlykta. Nu kändes trumpethandtagen ännu skarpare än förut, måste ha glömt vantar och mössa i Knuttes bil, hur långt att gå? Ovissheten gör obehaget värre, tilltagande lidande, jag kände det som ett straff, tungt att gå, numera går alla om mej med spänstiga steg, men här var jag ensam i kalla mörkret, så jäkla obehagligt och ogästvänligt, bytte hand gång på gång, att en trumpet kan väga så mycket. En gång vägde jag den och kom till2,3 kg, säkert nästan det dubbla med fodral. Tänkte på fornt lidande i olika former, nu hade jag i varje fall mitt gällande sjuttiokort (som kostar 490 kronor) och nycklarna. Dessutom gjorde de tunna inneskorna ont och klämde någonstans på ovansidan.

Efter tio-femton minuters promenad kom en bil bakifrån som stannade på andra sidan vägen. Det var basisten Anders som sa nåt om att jag ju kunde få åka med en bit, själv skulle han långt söderut, skulle åka någon välbekant trafikled och att jag kunde få kliva av någonstans inne mot stan.

Det tog ett bra tag, enorm trafik, också ogästvänligt med hundratals bilar som till synes har sina bestämda mål.

Vi såg en jätteskylt på en husfasad med ordet Lindhagen, Anders tyckte att det väl var nära där jag bodde, han stannade helt illegalt och sa hej då, jag började gå utmed en smal högerkurva med nedförsbacke utan att ha den minsta aning om var jag egentligen var. Bilstrålkastare bakifrån lite då och då. Den minimala bit av trafikvägen som var avmarkerad som trottoar kändes obehagligt trång och riskabel, här var det sannerligen inte meningen att någon skulle promenera och absolut inte i mörker.

Så började det regna igen, ganska ordentligt plaskregn, ingen mössa, ingen kapuschong, inga handskar, med det tunga fodralet skärande in i ena eller andra handen, mörkt, kallt, blött, tilltagande skavsår, ansiktet stelnar, enstaka bilar bakifrån fräser förbi, tankar på att någon skulle komma för nära. Var är jag? Räknade stegen, ett hundra, tvåhundra, hela tiden högerkurva, tvåhundrafemtio, jag var ganska duktig på att stega en gång i tiden, femtiotvå dubbelsteg per hundra meter. Håret rann som vore jag nyduschad, jackan föga vattentät, detta är ett straff, ett bittert öde, men någonstans måste väl vägen sluta, helst skulle man väl bara lägga sig, inget paraply, ingenting. Vägen ledde i en stor, smal böj åt höger, det måsta vara någon slags avfartsväg från motorleden. Jag undrar om det finns något så helt ogästvänligt, främmande och ont som dessa förbjudna bilstråk som ingen fotgängare skulle beträda, troligen var det dessutom helt förbjudet.

Regnet öste ner. Ett kallt, elakt strilande som tilltar, det kalla vattnet rinner över håret, allt blött, de tunna skorna, innanför kragen, tyngden av instrumentfodralet i en frysande hand, ansiktet stelnar, jag kunde knappt formulera ett ord, som afasi, men av en helt annan orsak. Möjligen har man varit med om något sådant när man gjorde lumpen, men då var man ung, hade god utrustning och medvetandet om att man gjorde det för en övertygat god sak.

Vägen smalnade tyckte jag, enstaka bilar bakifrån stänkte förbi allt närmare, och lyste tillfälligt upp mörkret med sina skarpa strålkastare.

Så ser jag en tvärgata med gatubelysning långt därnere, jag kunde börja orientera mig mellan dropparna på glasögonen, jag kände något som anades lite bekant och jag mindes dessutom den stora, upplysta skylten LINDHAGEN. Till höger ett antal mörka tegelhus med vänligt upplysta fönster, jo nu kände jag igen mig, de där husen var ju holmiaområdet där jag bott för fyrtio år sedan, på Stiernhielmsvägen, när de första barnen kom.

Jag tryckte mig så nära järnstaketet på höger sida som möjligt, nu kom bilarna obehagligt nära, jag stannade varje gång och klamrade mig fast, vågade inte ut i körbanan, tänkte på alla träd som faktiskt fanns runt husen, nu utan löv, regnet och vinden drog rakt igenom. Jag kom ner till tvärgatan som visade sig vara Lindhagensgatan. Rött ljus, massor av trafik, tryckte på signalknappen utan reaktion, tydligen inställt på max väntetid för osannolika fotgängare. Där på andra sidan en stor affärslokal vars entré tycktes ha något skyddstak på första våningen, dit måste jag, åtminstone rinna av en stund. Sedan skulle jag gå upp till Stadshagens tunnelbanestation som jag nu visste fanns däruppe någonstans runt hörnet, hur långt kunde det vara, minst tvåhundra meter, en fruktansvärd sträcka i min nuvarande situation.

Jag kom äntligen över gatan, vattnet forsade, jag knep hårt om handtaget och tvingade mig över. In under den  utskjutande takdelen, ställde ner fodralet, försökte massera de stelnade händerna, tänkte på alla paraplyer man haft och glömt på så många ställen. Vattnet rann av den dåligt vattentäta jackan från stockholmspolisens musikkår, som jag fått av Roland några månader tidigare. Den var fin, men idag hade det sannerligen varit bättre med vinterjackan som jag köpte för sexton år sedan. Den hade ju i alla fall en rejäl kapuschong.

Där stod man och frös, ja, ni förstår, vattnet rann av, men jag hade ingenting att torka med, men som kemist och naturvetare känner jag väl till att vatten dunstar, åtminstone ner till aktuellt ångtryck, så det var bara att vänta, och fantamej avtog inte regnet en aning, vilket jag såg på reflexerna av vattendropparna i vattenpölarna på gatan.

Efter så där en tio minuter gav jag mig ut igen för att uppnå Stadshagens T, men det var ganska duktigt med regn och jävligt kallt, skorna blöta, trumpetfodral på trettio kilo och isvatten rinnande över huvudet. Det var bara att bita ihop och frysa, plask, plask. Drygt två hundra meter i uppförsbacke. När jag steg in i den torra stationen var upplevelsen så stark att jag till och med oroade mig för vad folk skulle säga när dom fick syn på en så dyblöt varelse. Satt mig vid perrongen och tackade min skapare för att jag åtminstone köpt detta sjuttiokort[2], med vilket jag kan färdas obehindrat inom hela SL-området till den fjärde januari 2012.

Vid Fridhemsplan byte till Gröna linjen och en hållplats till Sankt Eriksplan, där rulltrapporna är trasiga och som enligt skyltning skall lagas i januari. Tänkte på alla dessa tidsdisplayer som upplyser om när bussen kommer, redan nu är de flesta trasiga, jag tvivlar på att man nånsin kommer att hinna reparera dem. Samtidigt har ju alla klockor totalt eliminerats, det är ju kul att inte veta att bussen kommer om sju minuter, men den absoluta tiden, om man kan räkna med en sådan, är en hemlighet som endast de med fungerande mobiler eller ipoder kan ta del av.

Klockan 18.02 var jag hemma, bytte kläder, kissade, gjorde kaffe, tackade mig själv och min geniala omtanke mot mig själv, som fått mig att inte glömma nyckeln hem till varma lägenheten.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Värk i magen. Barnmatsburk med smör o ett glas mjölk. Var tvungen att diska först, det var inte särkilt mycket, men måste göras ordentligt, jag fick till och med tillgripa tvålull. Barnmaten var pasta bolognese. Pasta, ett egendomligt ord som s...

Jag måste tacka för alla positiva kommentarer till mina inlägg i denna sporadiskt uppdaterade blogg! Tyvärr förekommer även kommentarer där meddelaren tycks vara ur balans, kanske påverkad av för mycket jästa och destillerade drycker. Jag vet att j...

Minns ej nåt riktigt liknande. Konstant snuva, hostar, nyser. Bafucin. Det är elfte dagen nu.   Jag litar på att det går över av sig själv.   För en vecka sedan hade jag såna smärtor av att svälja, att jag åkte in akut klockan fyra på mor...

Så det kan bli. Stackars mänskligheten, ensam på sin planet här i universum, fanastiskt fixerad vid sin egen fortplantnings mekanismer.   Jag har nu äntligen gått igenom hela disken, När den har torkat ska jag kolla antalet objekt med tallrikar, ...

- Vilken lycka! Men tro inte USA går att rädda, USA är sedan länge förlorat.   - Myrorna ska upphöra i Stockholm, det är en verkligt sorglig nyhet. Birkastan som en gång för länge sedan var en trivsam och tilltalande stadsdel, tar ännu ett steg m...