Man går ner och tittar på bokningstavlan, när man tycker att det börjar bli dags.

Finns tid?, finns inte?

Nåja, nånstans brukar det finnas ett tomt hål där bokningsnyckelcylindern ska sitta.

Ibland glömmer man bort det, ve och fasa, för en och annan innebär det en liten glädje, då en tid visar sig oväntat ledig.

För många år sedan var det ett annat system, man skrev upp på sitt namn på en lista, som man alltid ögnade igenom, och tänkte på vilka det var, efternamnen  i klartext, Johannson, Zweifel, Dowen, Berg, Rennerlinn.

Några gånger förekom också kändisar från teater och media.

Sedan blev det hopplöst anonymt, ganska trist, man försöker memorera nyckelnumret, om man råkar stöta på någon, men det blir liksom sällan något med det.

Nu vet jag i varje fall vem det är som har 304 och kanske några till. Vad har jag för glädje av det? Inte mycket, kanske någon liten glimt av igenkännande, där är han, där är hon, tvättar om en vecka, tvättade i går eftermiddag.

Om man träffade på någon som man sett förut, kunde det bli lite konservation, hur gick de med honom, vart tog hon vägen. Man fick veta om sådana som dött, det fanns visst några släktingar i Finland, dom hittade honom efter flera månader. Kanske hade man anat att något var förändrat, då man inte sett vederbörande på så länge.

Farligt med tvättstugor. Någon enstaka gång har man gjort fel och det kan få konsekvenser. Ja, man blir själv väldigt irriterad om någon inkräktar i ens bokade tid, kanske flyttar kläder, till och med stänger av mitt i tvättproceduren, fasa! Det finns surpuppor och vänliga trevliga bekantskaper, efter några år försvinner dom och man saknar dom, vad hände? En del beter sig som om man tänker slå ihjäl dom eller våldta dom. Det är väl mänskligt, men lätt kränkande.

Jag kommer att tänka på flickan i Heller's Moment 22 som hela tiden helt oväntat yttrade "Du ska inte tro att du får ligga med mig". En del unga damer ser för övrigt ut så, även om dom inte blir överraskade i någon tvättstuga. Lite ledsen blir man allt. Man försöker på sin höjd vara lite trevlig. Det bästa är att hålla käften, eller att göra som fransmännen som i trapphuset mumlar ett "excuse..". Man ber om ursäkt för att att man råkar mötas. Ju sötare dom är desto ilsknare går blicken. Ja, man kan förstå dem. Det finns nog mången som skulle vilja. Så är det med skönheten, och allt som hänger samman med den starkaste av drifter.

En gång för länge sedan, på Hammars tid, var det en trevlig dam som visade hur vi gör här, med kläder som kommit på fel ställe, vi lägger in byltet i strykrummet helt enkelt, utan prut. Så det så!

Timmarna i tvättstugan är oftast ensamma timmar, där man arbetar med sina minnen som kommer snurrande. Tankar på dom som har flyttat för länge sedan. Tankar på andra tvättstugor, där man bott eller bara hjälpt till med tvätten. Det finns ett visst varmt vemod där, tankarna på den relativa rörelsens framåtskridande, tiden alltså. Konstigt nog upplever jag det just i själva upphängningsmomentet, det verkar som om man alltid kommer att tänka på någon, när man hänger upp sin skjorta eller sitt lakan, kan det vara den lite extra ansträngningen som genererar aktiviteten?

Minnesbilderna av andras tvätt, minnesbilden av den okände med de kritvita underkäderna. Allt Vitt, sånt man inte trodde någon använde nuförtiden.

En gång glömde jag min nyckel i något plagg i duschrummet som låg intill tvättstugan, utan nyckel kommer man ingenstans, inte hem, inte in i förråden, man känner sig så totalt utestängd.

Det var ett ungt par där nere, jag visste att dom var där, för dom hördes och jag hade sett dom gå in, och jag vågade inte bulta, det var så förtjusande, dom höll på.

Kan väl inte vara så länge, tänkte jag och smög omkring, men det tog mycket längre tid än man kunde tro.

Till sist kom dom ut, och jag meddelade min fadäs, jag fick låna deras nyckel, som också gick till duschrummet, flickan log, men blev illröd i ansiktet.

Långt senare såg man tvättar med massor av småbarnskläder, plagg som med åren blev större och större. Vinter, sommar, höst och vår.

Man mötte barnvagn i hissen, barnen blev fler och lärde sig tala själv, och så en dag var dom borta allesamman.

En  gång något obehagligt.

En hård man som definitivt såg ut att ha hamnat på fel ställe, han hörde alls inte till huset. Jag backade och undrade om han tvättade, han gav mig en blank, hård blick, blessyrer i ansiktet och knogarna, gick därifrån.

Inne i torkrummet hade han hängt en blodig T-shirt, som han försökt tvätta utan tvättmedel. Den torkade, blev hängande i månader, och flyttades väl in i strykrummet så småningom.

Ja, det är så många som har flyttat. Några fick jag någon liten kontakt med, några har jag kunnat följa diskret på avstånd i andra städer, men minnesbilden av saker i tvättstugan lever kvar. Ett par fransiga, urtvättade jeansshorts låg i strykrummet i över ett år, Jag anade vems det var, hon var utomlands, kom tillbaka, jeansshortsen försvann, och sedan har det gått många år.

Nu torkar min tvätt därnere, och jag funderar på vad jag ska göra till middag.