Alla inlägg den 12 december 2011

Av Th - 12 december 2011 13:13

Det flimrar i halva synfältet, jag ser bara halva ungefär, slår ofta fel på tangenterna.

En egendomlig, obehaglig och skrämmande perception.

Vem som än från ingenstans drabbades av detta skulle förmodligen uppsöka akut sjukhusintag.


Det lär vara samma symptom som hjärnblödning, fast detta förhoppningsvis är en kramp i hjärnbarken, det är väl småmuskler eller blodkärl som drar i hop sig, som kramp är.

Man kan få kramp i ett ben och uppleva väldiga smärtor, vad är det som sker? muskelfibrer börjar leva ett eget liv?

Om jag har tur slipper jag dysfasin som ofta uppträder, dvs talförmågan blockeras en stund, det brukar röra sig om max en halvtimme. Hur man än försöker, så kan man inte formulera en begriplig mening, blir bara, me mö öö mm, det är bara att låta bli och vänta.


Jag har aldrig någonsin funnit det minsta som skulle kunna ge en reproducerbar attack av detta.


Möjligen, möjligen kan flimmer från bildskärmar kännas som att ha ett samband.


Men attackerna kan komma i precis vilka sammanhang som helst, i vila, i ansträngning, mitt under en kårsdragskonsert, under en avspänd segling i skärgården, mitt under en trevlig sommarpromenad längs kanalen, när som helst utan minsta registrerbar orsak. Ibland känns suset lite starkare än vanligt någon timme innan, men det är långtifrån alltid.


Eftersom jag i flera timmar haft ingående samtal med de duktigaste specialister anser jag mig veta och tro på, att detta är just migrän med sina många varianter.

Detta att ha andra symptom brukar benämnas något speciellt.


Egendomligheterna uppträder alltid ensidigt, just nu mest på högra sidan.

Efter 15 minuter kommer en kraftig huvudvärk, sedan sitter en dyster tyngd- och mörkerkänsla i uppåt ett dygn, vad man än gör.


Jag har fått testa alla förekommande mediciner, men inget hjälper.

Man undrar helt enkelt vad de ska hjälpa emot?


Om det gäller värk, så finns ju mycket att välja på som bedövar eller dåsar. Bäst är väl att sova, men det är inte bara att lägga sig.

En halv Alvedon räcker långt.


Akupunktörer och extremt höginvesterade medicinfabrikanter gör stora pengar.

Apoteken överbjuder varandra i erbjudanden om (dyrbara) mediciner, gärna med bilder av snygga tjejer med ett till synes orgasmliknande förklarat skimmer i ansiktsuttrycket.


Men det går över tack och lov, sedan är det bara att leva vidare tills det kommer nästa gång.


Det första vuxna, så småningom korrekt diagnosticerade, anfallet, kom den dagen jag gjorde testerna under mönstringen för värnplikten. Mitt i långa multiplikationer och divisioner kom flimret. Synen försvann. Jag blev totalt skräckslagen och övertygad om att nu dör jag.


Men jag vågade inte säga till, jag tyckte nämligen samtidigt att det var så oerhört pinsamt, jag satt där vid min pulpet och löste uppgifterna med den största viljeansträngning.

Så kom värken och synen återvände. Resultatet blev nog inte så bra, men jag blev särskilt utfrågad inför mönstringsnämnden.

Jag var då ledare för ett dixilandband i Stockholm, vilket förstås tilltalade de vänliga kommittédeltagarna.

Minns att jag uttryckte synpunkten att dom kan ju inte spela utan mej på frågan om hur man ledde en orkester.

Jag hamnade som signalist på T1 i Linköping, men det är en annan historia.


Som nioåring låg jag på observation och undersökningar på ett barnsjukhus i Stockholm i fjorton dagar.

Det gav oförglömliga minnen från en annan tid, en annan värld. Sjuksköterskor med uniform och disciplin, särskilt har jag en minnesbild av en som var så särskilt vänlig och snäll mot mig, hon sa att jag påminde om hennes lillebror.


Man skrev brev på den tiden, och breven till mamma och pappa finns kvar.

Här en del av första sidan av ett brev där jag önskade en pennformerare, suddgummi och en linjal. Där låg den lille gossen och skrev, och det var långt till att brevet skulle komma iväg, skickas, komma fram och slutligen kanske ge en positiv utdelning i form av de önskade sakerna.

 


Det är väl ingen tvekan om att detta har bromsat mycken aktivitet i mitt liv.

När jag nu skriver, lyssnar jag samtidigt på mina CD-skivor med julmusik från Adolf Fredrik och Musikgymnasiets körer.


Under den tiden jag hade lyckan att ha barn i dessa skolor, gick jag alltid på alla konserter.

oförglömliga upplevelser som blandas till en skön och nostalgisk mosaik av minnen.


För mig blev det inte mindre än arton AF-barnaår, dvs så många år i mitt liv hade jag minst ett barn som gick i AF:s musikklasser eller musikgymnasium.


Detta och mycket annat som jag inte kan förklara ger en känsla av ett mycket lyckligt liv.

En glädje byggd på kunskap och upplevelser befriad från vidskepelse och andra gudar.


Och det finns tveklöst många som haft det värre, mycket värre.







Av Th - 12 december 2011 09:31

Det tragiska mordet på Saddam Hussein

Kryssning med La Vie till Nystad

Om Triola Alice många fina trioler

Kinesiska vikingasajter

Mitt stillsamma 75-årsfirande i Uddevalla om en vecka

Sanningen om Säkkijärven polka

Nära  Music Skill-målet i Sims social

Lussi i livet som kallar sig Lusse som heter Lucia

Kårsdragets tragiska degradering till showorkester utan publik

Studiebesök på KTH

Folk e inte kloka

faktiskt mycket mer, det kommer senare!   


Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Ovido - Quiz & Flashcards