Sedan skriver jag ut alla sidorna och sätter in i en pärm. Vad annars är det för mening, om man inte i lugn och ro kan sitta och bläddra igenom; det blir som en hel bok, fast den kräver antagligen nytt kolpulver till skrivaren för tusen kronor. Ve!

Stoppade låneboken i kassen.

Ner till Pressbyrån o köpte månadsmärke för fyrahundranittio kronor, ett ohyggligt ingrepp i den krympande soliditeten.

Bort till treans busstation just som trean naturligtvis gled ut ifrån hållplatsen.

Sitta och vänta, börjar det inte rentav snöa lite finkornigt?

Fyran kom, tog den i stället och for till Stadsbiblioteket.

Numera är alla läsplatser i biblioteket upptagna. Jag minns i min barndom när det var endast några få enstaka kunder, och man måste tala mycket tyst, annars kom tanterna och sa till.

Boken in i det stora återlämningsinkastet med streckkoden neråt.

Boken återlämnad OK, man trycker på bildskärmens kvittosymbol och kvitto kommer, boken är återlämnad: Håkanson, Kaj, *Ovetande och vetande", som jag lånat i avsikt att finna något om människans tidsuppfattning. Men där stod ingenting sådant, det var mest psykologi, om människors beteende vid otrohet och annat hjärnskrynkligt.

Gick upp till Odenplan och upplevde röran. En buss Två kom, men han skulle inte passera  Karolinska.

Bakom kom en fyra, som smet iväg.

Jag gick neråt Sankt Eriksplan.

Två tuffa små snyggisar i tjugoårsåldern passerade arm i arm i rask takt, så lika, så unga, så glada.

De stannade plötsligt och fnittrade av någon obekant anledning, och jag passerade.

Efter några minuter kom de farande igen och gick om mig, stannade igen och snodde in i en antikbutik. När jag kommit ner till Sankt Eriksplan gick naturligtvis trean, och arm-i-armtjejerna kom ikapp igen.

Det var alltså den andra trean som gick just som jag kom. Jag gick över till hållplatsen ändå, och sedan, märkligt nog, kom en trea till, och den var dessutom nästan tom. En skön färd till Karolinska sjukhuset.

In till kassan som var köfri, tjejen tog leg och knackade på datorn, det tog en oväntat lång tid, 390 kronor till, fasansfullt, men hon fyllde i det i frikortet, kanske det blir någon utdelning i förlängningen.

Gick in på toiletten, men vände då det stank något avskyvärt och jag vandrade in till nästa WC som var tom och ren.

Passerade då provtagningsavdelningen och satte mig i kön på ren impuls. Lika bra att få det gjort. Jag hade skjutit upp alltför länge.

Min tur, pling-plong.

En liten söt, lagom knubbig sköterska. Det luktade vitlök och jag påpekade det, hon berättade ett det var en tidigare patient.

Så blev hon alldeles konsternerad, när jag bad henne sticka i den stora, tydliga venen i underarmen som jag lärde mig av en proffsköterska på en akutmottagning för många år sedan. Honr ropade, aningen desperat, på sin kollega, åjo, det skulle väl gå bra, gjorde ett försök som gjorde enormt ont, och nålen kom ingenstans. Kollegan demonstrerade och stack nästan helt smärtfritt. Jag kommer att tänka min avsky och irritation när man visar nålstick i TV. Varför i fridens namn ska dom fokusera på sådant? Det är ju klart obehagligt och onödigt.

Minns när jag låg på militärsjukhuset på I4 i Linköping för en förkylning. Om man hade minst 38 graders feber, blev man rutinmässigt inlagd.

Det skulle tas prover, kanske sänkan, och en ny sjukvårdare skulle lära sig.

Vi var sex sjuklingar i salen. Sköterskan styrde efter en kort tvekan stegen direkt mot mig.

Det var en stor tur, hon skulle visa hur man gjorde för sjukvårdaren, som skulle göra det för allra första gången.

Sen låg jag där, smärtfritt stucken, och följde hur de andra med svårighet sökte dämpa ljuden av smärta, det var en stor fasa i salen.

Tog en bild av  Foyen på Karolinska som minne. Med kvällstidningarnas löpsedlar och allt.

Tänkte köpa en bit godis, men struntade i det.

Ner till buss Trean. Nu massor av folk, det var den mörka tiden på sena eftermiddagen när folk slutar jobbet. Jag fick dock en sittplats med fin utsikt, men många fick stå i bussen som blev alldeles fullsat.

Den korta resan in till Sankt Eriksplan tog ovanligt lång tid.

Når jag kom in i porten och halade fram nycklarna kom en liten blond dam nerstruttande för trapporna i värsta fläng, där kunde man verkligen prata om full rulle.

Ja, detta är verklig blogg!

Jag har nu arbetat superintensivt sedan tidigt i morse. Har sorterat kilovis, dimmorna skingras, skingrorna dimras.

Som kaffe med punsch, knaffe med pnusch, har man en gång hört det, sitter det.   

Äter filmjölk med hårt bröd och socker. Gott. Gammaldags.

Känner att jag måste bromsa en stund, men har ett dilemma.

Borde fara till Karolinska för att betala räkning, men har inget sjuttiokort!

Ska jag, eller ska jag inte köpa detta kort? Jag kommer att använda det mycket, eftersom det kommer att gälla ända över nyår, men den disponibla summan till nästa utbetalning är klart på gränsen för liten.

Vad ska jag göra, vilken vånda, vilken ångest! Det är för långt att gå, det orkar jag inte längre.

En kamrat från den professionella, musikaliska världen påpekade att en blåsare som jammade i Studentorkestern, uppenbarligen var väldigt förtjust i trioler,  hon borde kallas "Triola" sa hon.

Så jag skrev det till Studentorkestern på mejlinglistan, hoppas det funkar, min lilla idéspruta tycker nog det är kul. Hon har humor, min lilla vän.

För många, många år sedan satte jag mig ner, eller snarare promenerade runt, levde med tankarna, mina egna tankar, och begrundade tiden.

Motivet var att förklara denna fråga som många människor med tidsuppfattning förr eller senare ställer sig!

Så löste jag det, så enkelt, men oöverblickbart på samma gång, det var som ett skimmer, och jag kunde hanskas med hela livet  på ett nytt sätt.

Långt senare gick jag igenom några följdriktiga tankegångar som vidgade insikten. När man slutligen når denna överblick uppkommer en djup glädje och man kan återgå till den gamla pregnanta sentensen
odi profanum vulgus et arceo.

1. Endast en bråkdel av allt liv som finns och har funnits här på den enda jorden, har tidsuppfattning.

 Tidsuppfattningen kommer endast hos vuxna, helt utvecklade individer. Ett barn har ingen tidsuppfattning, liksom inte heller ett djur eller en växt. De kan visserligen förutse vissa skeenden och reagera, mer eller mindre medvetet, om något ser ett träd falla kan det försöka rädda sig undan, men inte säkert förutsäga.

2. Fundamentala element är sådant som kan förutsägas på lång sikt, vilket därmed hos den oinvigde kan ge intryck av magi.

När uppkom medvetenheten om konceptionstiden? När uppkom medvetenheten om vår egen födelse och död?

När uppkom medvetenheten om himlakropparnas relativa positioner?

Vi vet att detta skedde mycket tidigt, då vi har sekundära yttringar som visar det.

Exempel är så nya företeelser som pyramiderna, grottmålningarna eller Stone Henge.

Kanske satte man ett märke om dagen och lärde sig årets längd?

Som en enkel adventskalender:

 
Denna lilla kalender fick jag av min dotter den 30 november. Formatet är 17,5 x 11,5 cm. Den räknar dagarna till julafton, men idén är säkerligen urgammal.

3. Allt vetande, alla tankar hos en tidsmedveten varelse, är påhittat av andra tidsmedvetna varelser. Detta betyder att en oerhört stor massa av av vårt vetande är tankebryggor med stöd endast i tidigare varelsers hjärnor. Det finns således ingenting utanför detta, inga gudar, inga makter som styr eller direkt påverkar vårt liv. Men det existerar en gigantisk vetenskap om allt detta, som endast är påhittat och som på biblioteken rubriceras som religion, filosofi, psykologi och liknande. Här finns många hyllmetrar. I tidigare generationer sökte man förmedla och bevara sådana påhittade kunskaper genom muntlig generationsöverföring. Många element i generationsöverföringen speglar verkliga skeenden.

Allt annat är sagor, gissningar, hypoteser, skenbilder. Men dessa skenbilder kan upplevas minst lika verkligt som verkliga. Det är samma tanke som meddelas av Strindberg angående inbillade sjukdomar: "Skulle den sjukdomen vara lättare att bära än en verklig?"

Se här rubrukerna om en del av vidskepelsens kunskap på stadsbiblioteket i Stockholm.

Jag frågar mig om till exempel övergången från neandertalmänniskor till homo sapiens kan förklaras med skillnader i tidsuppfattning? De överlägset flesta antalet arter av levande varelser på denna vår enda, kända jord har dött ut för mycket länge sedan. Fram till de sista sekunderna av livets existens har detta gått helt av sig själv.

Livets mening är att döda och konsumera andra levande varelser.

Så har det alltid varit, och så är det idag. Det finns dock inbyggda element i de reflexmässiga beteendemönstren som delvis skyddar den egna arten. Därav vår naturliga motvilja mot påträngande migration.

Ecce res! Se varelsen!

Den har perceptioner för att orientera sig, till eller från andra. Den har taggar, klor, käftar, sugsnablar eller giftkörtlar, för att döda andra varelser. Den har extremiteter för att kunna förflytta sig för att döda, eller undkomma faror. Och mycket mer. Fritt för förslag.

Vilken skönhet ligger det inte i detta!

Livet är underbart, och vi människor, eller en del av oss, arbetar oförtrutet på att fördjupa vårt vetande och skingra dimmorna. Frågan är dock om vi någonsin klarar att utrota vidskepelse och inbillad tro.

Jag för min del kämpar med mina små vardagliga ting, och betraktar klockan som går. Går på död räkning, även om den är radiokontrollerad från Frankfurt.

Jag kommer en liten bit varje dag, det är så mycket man kan begära. Däremellan äta, sova, toilett, hygien, disk, komponera, läsa, skriva litet, öva musikinstrument, laga saker, kontakta omvärden, tämja datorn, betala räkningar, sortera kvitton, papper, pärmar, läkarbesök och dricka kaffe med skorpor.

Vi har nu två nära liggande längtans mål, som jag ska försöka se på kompisens TV: Den Finska självständighetsdagen och Nobelfesten, i år med underbara programledare, det ska bli underbart, bara inte förväntan dödar upplevelsen!

.