Sakta men säkert drar sig de relativa rörelserna fram.

Vi människor har ett ord för de relativa rörelserna.

Vi använder begreppet i fundamentala formler för beräkningar av allt där de relativa rörelserna ingår.

Min pappa lärde mig om och om igen denna enkla men så viktiga formel. Jag tackar honom för det, liksom för så mycket annat han lärde mig i livet.

I dag har jag äntligen gjort rent kökslådorna.

Märkligt med detta med lådor och saker, särskilt elektriska, elektroniska och mekaniska saker.

Dom måste göras rena, dom måste lagas eller ersättas. Däri ligger hela mekanismen med den relativa rörelsen.

Vägen är lika med hastigheten gånger tiden, sa pappa, så många gånger att jag till slut lärde mig det, och kunde räkna med det, även om det var en bit till både integralkalkyl och differentialer.

Nu ligger ett antal bestick och annat på tork i disken, den relativa rörelsen arbetar, vattenmolekylerna surrar runt och vattnet avgår i förångad form ut i luften där vi inte ser det, men måste ha det för att kunna leva överhuvudtaget.

Microsoft equation, hur infogar jag en ekvation, kan jag installera det här? Verkar alltför krångligt tyvärr.

Men det är ju enklare än så:

S = v * t

Där S är sträckan, vägen, v står för hastigheten och t är den relativa rörelsen, dvs tiden.

Därmed räknar man enkelt fram hur lång tid något tar, eller stor hastighet något har, eller hur lång väg som föreligger, men det gäller att hålla reda på enheterna. Som tur är har vi människor ett rimligt begränsat förråd av enheter.

Jag har lovat skriva en del noter, men väntar på ett fungerande notskrivningsprogram, det gamla, alldeles utmärkta, har upphört att fungera eftersom det är för gammalt. För gammalt? Ganska groteskt egentligen, då koden inte på något vis är ändrad. Däremot omständigheterna. Det är ju rent otroligt vilken massa omständigheter som måste fungera för att miljön ska vara acceptabel.

Man blir trött bara att tänka på det.

Så är det med livet. Man  blir trött, hastigheten avstannar och man dör.

Vackert, sorgligt, stort och meningslöst.

Vi har våra omständigheter här så ensamma i alla universa (plural av universum, kära korrekturmaskin). Ändå är det så många som intresserar sig för livsformer på andra platser. Varför är det så spännande? Det är inte lätt att förstå, våra egna omständigheter är ju fullt tillräckliga, men alltför många är fixerade vid resurser, pengar, förtjänster, semesterresor, märkliga operationer och pengar åter igen. Var får dom sina pengar ifrån?

Så var det nog inte meningen att det skulle vara. Men det finns ju ingen mening heller, så låt oss hänga med, och njuta av allt underbart, som vi kan iaktta omkring oss.

Den kommande våren till exempel.

Gud hör bön.

Ett listigt sammanträffande.

Klockan elva började det småsnöa, små, små vita korn.

Jag sa då, gud, om du låter det fortsätta så att det blir vitt på marken, lovar jag att göra något stort!

- Vad ska du göra då, frågade gud?

- Jag, ska laga wåfflor, tänkte jag. För gud och jag är ju en och samma person, så jag behöver inte prata högt för mig själv som en annan sengångargubbe.

- OK, mumlade gud, jag ska försöka.

Efter en timme var det vitt på marken och vitt på alla bilar denna lördag dagen före Vasalopet 2013.

Så jag satte igång.

Plockade fram wåffeljärnet. Det stod långt in i wåffeljärnskåpet, där också elvispen befann sig. Även den kom fram.

Ut i kokvrån och grabbade den gråa Ellibunken. Tog fram en näve vetemjöl, spillde i lite kallt vatten, och rörde i med lilla spiralvispen.

Lite mer vatten så att det blev en helt jämn, blank smet utan minsta klimpar.

Tre små Kajsaskedar salt. Något av barnen gjorde denna fina lilla sked i metallslöjden något skolår. tyvärr vet jag inte vem eller när, men jag använder den lilla hamrade skeden varje dag, den motsvarar väl vad man skulle kalla en nypa salt.

Hallå, barnen! Är det någon av er som minns när ni gjorde denna fina, lilla hamrade sked?

En deciliter 40% vispgrädde i gräddbunken och vispade på.

När vispgrädden är så styv att den står för sig själv, rör jag försiktigt ner den i mjölröran, men spar lite vispgrädde ifall man vill ha till någon färdig wåffla senare.

Ut och kolla om det ännu är vitt på marken. Jodå, gud höll sitt åtagande!

Elkontakten i till wåffeljärnet. När det började bli varmt smorde jag med smör båda sidorna. Det brukar man sedan inte behöva till annat än den första laggen.

Lagom med wåffelsmet i järnet och lade ihop det.

Det är ett ganska blygsamt wåffeljärn jag har, det kanske inte kan göras effektivare, det tar helt enkelt sin lilla tid att grädda en riktigt frasig wåffla.

Första wåfflan klar! Lägg på en tallrik och strö på rikligt med strösocker.

Ett glas mjölk till, det enda som passar till wåfflor, ja, mjölk passar ju till allt, så där har man inga problem.

Det blev tre frasiga laggar. Gott som det brukar, av tre laggar blir man helt mätt, det duger som en riktigt rejäl lunch.

Men nu har det slutat snöa, man lovar inte för mycket.

Det är väl lika bra, och nu kommer det rätt avsevärda arbetet med att ställa tillbaka och diska, det ingick i mitt löfte. Tack, snälle, gode gud! Fantastiskt vad mätt man blir av tre laggar wåfflor, nu dröjer det väl ett tag igen innan man drar igång vispandet nästa gång.

Hej hopp, alla snälla!