Sakta men säkert drar sig de relativa rörelserna fram.

Vi människor har ett ord för de relativa rörelserna.

Vi använder begreppet i fundamentala formler för beräkningar av allt där de relativa rörelserna ingår.

Min pappa lärde mig om och om igen denna enkla men så viktiga formel. Jag tackar honom för det, liksom för så mycket annat han lärde mig i livet.

I dag har jag äntligen gjort rent kökslådorna.

Märkligt med detta med lådor och saker, särskilt elektriska, elektroniska och mekaniska saker.

Dom måste göras rena, dom måste lagas eller ersättas. Däri ligger hela mekanismen med den relativa rörelsen.

Vägen är lika med hastigheten gånger tiden, sa pappa, så många gånger att jag till slut lärde mig det, och kunde räkna med det, även om det var en bit till både integralkalkyl och differentialer.

Nu ligger ett antal bestick och annat på tork i disken, den relativa rörelsen arbetar, vattenmolekylerna surrar runt och vattnet avgår i förångad form ut i luften där vi inte ser det, men måste ha det för att kunna leva överhuvudtaget.

Microsoft equation, hur infogar jag en ekvation, kan jag installera det här? Verkar alltför krångligt tyvärr.

Men det är ju enklare än så:

S = v * t

Där S är sträckan, vägen, v står för hastigheten och t är den relativa rörelsen, dvs tiden.

Därmed räknar man enkelt fram hur lång tid något tar, eller stor hastighet något har, eller hur lång väg som föreligger, men det gäller att hålla reda på enheterna. Som tur är har vi människor ett rimligt begränsat förråd av enheter.

Jag har lovat skriva en del noter, men väntar på ett fungerande notskrivningsprogram, det gamla, alldeles utmärkta, har upphört att fungera eftersom det är för gammalt. För gammalt? Ganska groteskt egentligen, då koden inte på något vis är ändrad. Däremot omständigheterna. Det är ju rent otroligt vilken massa omständigheter som måste fungera för att miljön ska vara acceptabel.

Man blir trött bara att tänka på det.

Så är det med livet. Man  blir trött, hastigheten avstannar och man dör.

Vackert, sorgligt, stort och meningslöst.

Vi har våra omständigheter här så ensamma i alla universa (plural av universum, kära korrekturmaskin). Ändå är det så många som intresserar sig för livsformer på andra platser. Varför är det så spännande? Det är inte lätt att förstå, våra egna omständigheter är ju fullt tillräckliga, men alltför många är fixerade vid resurser, pengar, förtjänster, semesterresor, märkliga operationer och pengar åter igen. Var får dom sina pengar ifrån?

Så var det nog inte meningen att det skulle vara. Men det finns ju ingen mening heller, så låt oss hänga med, och njuta av allt underbart, som vi kan iaktta omkring oss.

Den kommande våren till exempel.