Gyllenbom! Bringing up father!

Seriefiguren skapades av George McManus redan före första världskriget, år 1913, otroligt! Hans humor och tecknarskicklighet måste vara bland de mest högt stående av alla serieskapare i hela världen. Han föddes i Sankt Louis, Missuori, USA av irländska föräldrar år 1884 och levde till 1954, dvs året efter det att jag fick min första trumpet.

Bara grundkonceptet är helt betagande i sin skenbart omöjliga sammansatthet.

En irländsk familj som tidigare varit mycket  fattig blir plötsligt mycket rik, vilket förstås medför hela rader av omöjliga sammanhang.

Det förekommer ingen förklaring till rikedomen, men den är uppenbarligen mycket stabil; snarare än en lättare förslösbar lotterivinst, är det väl något gediget arv efter en tidigare okänd anförvant.

Mannen Anders Petter Gyllenbom klär sig snyggt i svart kavajkostym, röd väst, blå slips, alltid med en god cigarr i munnen, och när han går ut på promenad, har han käpp och en glänsande cylinderhatt.

Man flyttar till en flott villa med generösa utrymmen, vackra möbler och förnämliga inventarier i form av stora urnor, utsmyckade lampor, gedigna mattor och mängder av tjänstefolk såsom betjänter, pigor, kökspersonal och allt som kan behövas.

Herr Gyllenbom saknar många av sina gamla vänner, och försöker hela tiden smyga sig till att återknyta kontakt med dem för att spela kort, dricka konjak och ha allmänt trevligt.

Serien heter i USA ”Bringing up father”, vilket där är allmänt känt (Can you confirm that, my US friends?).

Det så svenska Gyllenbom kamouflerar effektivt seriens grunduppbyggnad. Innan familjen blev rik benämns de på svenska enbart Bom.

För ovanlighetens skull är herr Gyllenbom förnöjsamt glad på väg hem från kontoret i förväntan på att få vila på den sköna soffan. De viktiga attributen är skor med damasker, glänsande cylinderhatt, cigarr, käpp, vit skjorta med manshettknappar, blå slips, röd väst och svart kavajkostym.

Prydnadsföremålen är mest staffage, men förekommer understundom i handlingen genom att dramatiskt gå i bitar genom någon mänsklig incident, som till exempel att halka på något som ligger på fel ställe.

     
Urna/blomvas, fantastiska lampor med konstfulla skärmar oftast lite på sidan eller i bakgrunden.

Hustrun Rosamunda skaffar sig omedelbart allt som behövs för att försöka komma in i den rätta, lämpliga societeten, vilket dock visar sig lättare sagt än gjort. Hon övar sig ständigt i att sjunga vackra romanser till sitt eget ackompagnemang på den dyrbara flygeln.

"Hur härligt det klingar", sjunger Rosamunda i en bild ur detta album från 1934.

Rosamunda ogillar Anders Petters tidigare umgänge, som hon numera anser sig stå betydligt över.  Anders Petter kommenterar detta faktum ibland, och framhåller att de visserligen är enkla människor, men definitivt ärligare. I förbigående begabbar han hennes struntförnäma attityder, och slänger med något av sin irritation över att hon klär sig som en 17-åring...

Familjens vackra bortskämda dotter Eulalia klär sig ståndsmässigt, omger sig med adekvata vänner, passande umgänge, och hyser en typiskt bristande respekt för sina föräldrar..

Dessutom figurerar dyrbara husdjur som då och då passerar i handlingen.

Jag fångades tidigt av några små figurer, som visar tecknarens komiska begåvning. Se till exempel den lilla knähunden som tittar fram (vad kan det vara för ras?), och den lustigt promenerande katten:

Längst ner i en och annan bildruta ser man ibland tecknarens omisskännliga signatur GeoMCManus som ser ut så här:

George McManus lät sig en gång fotograferas i Herr Gyllenboms utstyrsel, och det råder knappast något tvivel om att här föreligger en viss grad av självporträtterande likhet.

    
Som tecknare är han suverän med sina eleganta linjer, sin renhet och välgörande befrielse från skuggningar eller skrafferingar.

Familjens stora pekuniära rikedom manifesteras i Rosamundas många utstyrslar.

I varenda situation bär hon en ny klänning, uppenbarligen byter hon många gånger varje dag. Här några stycken olika klänningar i ett skeende som pågår endast någon dag:

Det ligger något storartat genialiskt i hela konceptet. Ingen kan hysa några elaka tankar mot dessa oförargliga varelser med sina rättframt mänskliga strävanden, som knappast kan skada någon. Det enda som skadas är ett och annat dyrbart prydnadsföremål eller någon urna...

Regradiering ner mot infantilism. Det är vad som pågår!

Det blir värre och värre.

Med mobiltelefonerna kan man skicka SMS, men många alltför gamla datoranvändare vet inte ens hur man gör.

Resultatet blir larvigt kryptiskt förkortade meddelandefragment, som förhoppningsvis ska tolkas välvilligt av förstående mottagare. Det hela blir barnsligt, larvigt och egentligen ganska dårhusmässigt.

Man kläcker ur sig ett fåtal ord, fast man är väl medveten om att det långtifrån räcker till att överföra en komplett önskad information.

Inte ens i den här situationen, med ett fungerande terminalsystem (dator, tangentbord och bildskärm alltså), klarar jag att överföra de tankar jag vill.

Det blir liksom ingen dialog.

Som så ofta tidigare, gick jag upp en trappa till kompisen här ovanför, för att kolla på hans TV.

Jag har ju lovat att titta till hans lägenhet så ofta jag hinner, för att om möjligt reducera risken för inbrott och andra oönskade aktiviteter. Det passar mig ju bra eftersom jag inte har någon egen TV-mottagare, och tycker det är bara bra att röra mig lite. Det finns hiss, men jag använder den sällan, jag skaffar mig bra med motion genom att gå upp denna trappa till våningen ovanför. Han har ju gott om värdeföremål däruppe, så det är inte svårt inse att han vill ha hjälp med bevakningen, nu när han är bortrest.

Vart han har rest har jag lovat att inte avslöja.

Han betalar mig 155 kronor om dagen för denna tjänst, och jag tycker jag kan ställa upp på det, särskilt som han inte ställer några som helst krav på hur länge jag vistas där, det verkar som om det räcker att jag tittar upp någon eller några gånger per dag bara, och helst på oregelbundna tider (gick någon på det.. hi-hi   ).

Han har många vackra tavlor, en del enligt uppgift väldigt värdefulla, och en massa vackra, antika möbler av ett slag som jag själv väldigt gärna skulle vilja ha.

Hans lägenhet kommer mig att tänka på den roligaste, mest geniala seriefigur som någonsin har skapats. Men det tog mig lång tid att inse detta faktum, även om jag alltid förnummit vissa lustkänslor varje gång jag läser serien ifråga, och det började någon gång när jag var ett helt litet barn.

Jag tänker nu inte på Kronblom, utan något betydligt mer avancerat. Det var först helt nyligen som jag via Internet fick reda på hela sammanhanget.

Kronblom är väl kanske en av världens absolut roligaste serier, men framförallt är det ju den sammantagna bilden av figurer, landskap och dråpliga situationer, som bygger upp glädjen och tryggheten hos läsaren.

Men nej jag tänker inte på Kronblom, utan någon helt annan. Jag antar att ni, kära läsare vid det här laget har börjat inse vem jag tänker på, ja, just det:

Gyllenbom! Bringing up father!

Seriefiguren skapades av George McManus redan före första världskriget, år 1913, otroligt! Hans humor och tecknarskicklighet måste vara kanske det mest högt stående bland alla serieskapare i hela världen. Han föddes i Sankt Louis, Missuori, USA av irländska föräldrar år 1884 och levde till 1954, dvs året efter det att jag fick min första trumpet.

Bara grundkonceptet är helt betagande i sin skenbart omöjliga sammansatthet.

En irländsk familj som tidigare varit mycket  fattig blir plötsligt mycket rik, vilket förstås medför hela rader av omöjliga sammanhang.

Det förekommer ingen förklaring av rikedomen, men den är uppenbarligen mycket stabil; snarare än en lättare förslösbar lotterivinst, är det väl något gediget arv efter en tidigare okänd anförvant.

Mannen Anders Petter Gyllenbom klär sig snyggt i svart kavajkostym, röd väst, blå slips, alltid med en god cigarr i munnen, och när han går ut på promenad käpp och en glänsande cylinderhatt.

Man flyttar till en flott villa med generösa utrymmen, vackra möbler och förnämliga inventarier i form av stora urnor, utsmyckade lampor, gedigna mattor och mängder av tjänstefolk såsom betjänter, pigor, kökspersonal och allt som kan behövas.

Herr Gyllenbom saknar många av sina gamla vänner, och försöker hela tiden smyga sig till att återknyta kontakt med dem för att spela kort, dricka konjak och ha allmänt trevligt.

Serien heter i USA ”Bringing up father”, vilket där är allmänt känt (Can you confirm that, my US friends?).

Det så svenska Gyllenbom kamouflerar effektivt seriens grunduppbyggnad. Innan familjen blev rik benämns de på svenska enbart Bom.

För ovanlighetens skull förnöjsamt glad på väg hem från kontoret i förväntan på att få vila på sköna soffan. De viktiga attributen är skor med damasker, glänsande cylinderhatt, cigarr, käpp, vit skjorta med manshettknappar, blå slips, röd väst och svart kavajkostym.

Prydnadsföremålen är mest staffage, men förekommer understundom i handlingen genom att dramatiskt gå i bitar genom någon mänsklig incident, som till exempel att halka på något som ligger på fel ställe.

     
Urna/blomvas, fantastiska lampor med konstfulla skärmar oftast lite på sidan eller i bakgrunden.

Hustrun Rosamunda skaffar sig omedelbart allt som behövs för att komma in i den rätta societeten, vilket dock visar sig lättare sagt än gjort. Hon övar sig ständigt i att sjunga vackra romanser till sitt eget ackompagnemang på den dyrbara flygeln.

"Hur härligt det klingar", sjunger Rosamunda i en bild ur detta album från 1934.

Rosamunda ogillar Anders Petters tidigare umgänge, som hon numera anser sig stå betydligt över.  Anders Petter kommenterar detta faktum ibland, och framhåller att de visserligen är enkla människor, men definitivt ärligare. I förbigående begabbar han hennes struntförnäma attityder, och slänger med något av sin irritation över att hon klär sig som en 17-åring...

Familjens vackra dotter Eulalia klär sig ståndsmässigt, omger sig med adekvata vänner, passande umgänge, och hyser en typiskt bristande respekt för sina föräldrar..

Dessutom figurerar dyrbara husdjur som då och då passerar i handlingen.

Jag fångades tidigt av några små figurer, som visar tecknarens komiska begåvning. Se till exempel den lilla knähunden som tittar fram (vad kan det vara för ras?), och den lustigt promenerande katten:

Längst ner i en och annan bildruta ser man ibland tecknarens omisskännliga signatur GeoMCManus som ser ut så här:

George McManus lät sig en gång fotograferas i Herr Gyllenboms utstyrsel, och det råder knappast något tvivel om att här föreligger en viss grad av självporträtterande likhet.

    
Som tecknare är han suverän med sina eleganta linjer, sin renhet och välgörande befrielse från skuggningar eller skrafferingar.

Familjens stora pekuniära rikedom manifesteras i Rosamundas många utstyrslar.

I varenda situation bär hon en ny klänning, uppenbarligen byter hon många gånger varje dag. Här några stycken i ett skeende som pågår endast någon dag:

Det ligger något storartat genialiskt i hela konceptet. Ingen kan hysa några elaka tankar mot dessa varelser med sina rättframt mänskliga strävanden, som knappast kan skada någon. Det enda som skadas är ett och annat dyrbart prydnadsföremål eller någon urna...