Vi startade från Byholmen på Gräskö där skepparen sedan några år hyrde av familjen Sjöman.

Det var en vacker sommardag i slutet av juli.

Vi skulle segla till Uusikaupunki i Finland för att ha lite kontakt med Alf Nilsson, en av världens på sin tid skickligaste oboister, också Stockholmsfilharmoniker, som var engagerad som domare i en stor tävling i Crusellfestivalen för unga finska oboister.

Uusikaupunki heter Nystad på svenska, och grundades på sin tid i början av 1600-talet av Gustaf den II Adolf.

Besättningen var skepparen Roland, solopukslagare i Stocholmsfilharmonikerna, Ove Ranmo, violinist i samma orkester, Rolands dotter Annika och jag.

Fartyget hette La Vie och var en tvåmastad yawl byggd i trä på 1950-talet.

En yawl, till skillnad från en ketch, har mesanmasten bakom rodret.

Detta är La Vie, som såvitt jag vet, ännu seglar omkring i svenska  farvatten. 

La Vie var en god seglare, med gott om utrymme för oss fyra, och vi begav oss ut för en tur som tänktes vara ett par veckor.

En underbar bild "som har allt" inifrån båten med skepparen på tuba och Owe på gitarr. Många voro de musikstunder vi hade ombord, för min del spelade jag trumpet liksom nu.

Vi startade mitt på dagen med god förlig vind, som alltid med La Vie, skepparen hade kryssningsfobi, benämnde kryssens underbara egenskaper ”Bonnkryss”, hävdade ständigt att hon inte tog höjd, och gjorde oftast allt för att slippa denna sorts saltstänkta framfart.

Men nu hade vi som sagt medvind (propagandasegling enligt skepparen) och gick med god fart i bäring något söder om Mariehamn på Åland. Vi gick lite åt söder, då skepparen liksom vi övriga gottade oss åt de goda fartresurserna, som fick oss att segrande kappsegla med en liknande farkost. Det finns få tillstånd som kan få en seglare att så leende njuta av framfarten, som när han seglar bättre och snabbare än en medtrafikant på böljan.

Vi seglande om, och drack väl en öl för att fira, och började konstatera att den omseglade troligen snarare var på väg åt Helsingfors. Det började dra ihop sig till att söka lämplig kursändring.

Jag tittade lite runt norrut i kikaren, och får plötsligt syn på något som stack upp vid sjöhorisonten, något oväntat, som inte borde vara där enligt kortet, föreslog kursändring, och snart gick vi i samma goda vind norrut rätt på det egendomliga objektet.

Det steg sakta upp ur horisonten, och visade sig vara ett fullriggat segelfartyg med sina fyra master med beslagna segel, som låg stilla därute på havet.

 
Fullriggaren Sedov för ankar någon annanstans i världen, tecknad av konstnären Björn Svenneby.

Vi närmade oss mer och mer, ser att fartyget ligger för ankar, och på bogen uppvisar ett namn, som vi endast kunde uttala som CEDOB. Allt tydde på ett ryskt fartyg, vi gick upp för om  henne, passerade de grova ankarkättingarna som stack snett ned i vattnet, och girade styrbord så att vi långsamt passerade nära hennes styrbordsida. Hon hade ett högt fribord, och uppe vid relingen trängdes en stor skara sjömän med randiga tröjor.

Nu skulle detta givetvis manifesteras på något iögonenfallande sätt, varför skepparen, till rors, med ena handen tog fram öl ur förrådet och började kasta upp mot besättningen. Den första burken nådde nästan upp, och det hördes ett förtjust vrål från manskapet däruppe, som nu verkligen hade aktiverats inför det underbara som skedde.

Skepparens dotter blev orolig för ombordläggning, och ropade hela tiden ”fall av, pappa, fall av”.

Vi andra kunde endast roat iakttaga det hela med ett glatt leende och stor tillfredsställelse, när åtminstone en starkölsburk verkligen fångades in av någon däruppe under stora glädjetjut.

Det hela slutade med att vi fortsatte färden in mot Mariehamn, där vi enligt skepparen skulle uppsöka en utmärkt restaurang alldeles nära kajen, där vi hade tänkt förtöja när vi kom fram.

På vägen in, när vi nyss fått en landstrimma i sikte föröver, passerade vi märkligt nog en annan fullriggare, inte riktigt lika stor som vår CEDOB, men med gröna segel i långsam slör in mot Åland.

En aktersnurra kom emot oss och någon ropade på finlandssvenska, något som vi närmast uppfattade som ”har ni tillstånd” eller något liknande.

- Vi ska inte ha nåt jävla tillstånd, muttrade skepparen, och efter en stund gav den cirkulerande motorbåten upp och vi styrde vidare mot det efterlängtade målet.

I Mariehamn fanns det häpnadsväckande gott om plats framför restaurangen, och vi förtöjde snabbt utmed kajen, med förväntansfyllda sinnen inför den stundande, varma krogmåltiden efter sju timmars segling ute på havet.

Ganska snart kommer nu en man med pondus och viss ilska fram till oss, och meddelade på sin svenskfinska dialekt:

- hur tosan har ni kommit in här?

- vaddå, kommit in, eh, vi seglade, svarade skepparen..

- så ni vet inte om då, att i morgon börjar Tall Skips Race, varför hamnen är tömd på alla vanliga båtar, eftersom här ska ligga all världens stora segelfartyg. Om ni ska ligga i Mariehamn får ni ligga därute på svaj som alla andra.

Han pekade ut på redden, där det mycket riktigt låg flera tiotals segelbåtar för ankar.

Så obeskrivligt pinsamt. Men vi hade ingen jolle, så vi var tvungna att förflytta oss iväg en bra bit bort för att leta efter någon plats att gå iland. Vi hamnade i något som närmast såg ut som ett fabriksområde med ogästvänliga ställningar och bojar, men lyckades till slut förtöja så att vi kunde gå iland. Senare lyckade skepparen hitta en brygga ägd av en gammal vänlig dam, som lät oss förtöja lite närmare staden.

Nästa morgon vaknade vi av att det ena stora segelfartyget efter det andra, kom in i hamnen, däribland vår CEDOB, med besättningen mannande rårna.

Senare tog vi kontakt med vakten vid landgången till SEDOV, som inte kunde ett ord på något annat språk än ryska, men som så småningom lyste upp i stor glädje, när han begrep att det varit vi, som kastat upp ölburkarna.

Någon dag senare gick färden vidare mot Nystad, också en resa med sina poänger, men det är en annan historia.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Värk i magen. Barnmatsburk med smör o ett glas mjölk. Var tvungen att diska först, det var inte särkilt mycket, men måste göras ordentligt, jag fick till och med tillgripa tvålull. Barnmaten var pasta bolognese. Pasta, ett egendomligt ord som s...

Jag måste tacka för alla positiva kommentarer till mina inlägg i denna sporadiskt uppdaterade blogg! Tyvärr förekommer även kommentarer där meddelaren tycks vara ur balans, kanske påverkad av för mycket jästa och destillerade drycker. Jag vet att j...

Minns ej nåt riktigt liknande. Konstant snuva, hostar, nyser. Bafucin. Det är elfte dagen nu.   Jag litar på att det går över av sig själv.   För en vecka sedan hade jag såna smärtor av att svälja, att jag åkte in akut klockan fyra på mor...

Så det kan bli. Stackars mänskligheten, ensam på sin planet här i universum, fanastiskt fixerad vid sin egen fortplantnings mekanismer.   Jag har nu äntligen gått igenom hela disken, När den har torkat ska jag kolla antalet objekt med tallrikar, ...

- Vilken lycka! Men tro inte USA går att rädda, USA är sedan länge förlorat.   - Myrorna ska upphöra i Stockholm, det är en verkligt sorglig nyhet. Birkastan som en gång för länge sedan var en trivsam och tilltalande stadsdel, tar ännu ett steg m...