Framåt middags tid börjar det komma. Jag kommer inte undan, vad ska man ta sig till? Efter att ha städat lite lamt konstaterar jag, att något tar överhanden. Vad menas förresten med middagstid? Är det runt sex, eller är det runt mitt på dagen som vore mest logiskt? Hursomhelst, vad jag menar nu, är så där vid femtiden på eftermiddagen.

Det är obevekligt, omisskännligt, ofrånkomligt och samma helsike nästan varje dag.

Framför allt så trist, så deprimerande, så hopplöst odrägligt.

Nej, det är inget att klaga över, men kan inte låt bli.

Men kära barn gå igenom skogen, det finns så många fina stigar, och så jämn mark att gå på!

För inte så länge sedan kunde man i dessa skogar möta varg, räv, älg och lo.    

Och där nere vid stranden skvalpar vågorna mot mälarstenarna, utanför vilka gäddorna står och lurar.

 
Stora, bottenlösa Lübeckviken, där man alltid kunde påräkna en gädda på draget.

Ta inte motorvägen runt ikring, det är fusk, det är pinsamt och fel. Som att låta de små barnen spela dataspel, och låta det dyrbara livet rinna bort till ingen mening alls.

 
Detta är den engelsk flaskknopen, med vilken man behändigt bär en rejäl flaska. Det är inte många som kan knyta den, på grund av dess märkliga kombination av regelbundenhet och oregelbundenhet.

Middagen blev spaghetti med köttfärssås och parmigiano reggiano. Denna dyra, men oersättliga ost delar jag i små bitar, och placerar i frysfacket, så att man alltid har en färsk bit att riva till hands, när man äter makaroner.

Sedan kan man gå upp till kompisen och kolla Veckans brott med professor Persson.

Jäpp.