En avi har ramlat ner i brevlådan! Stor glädje!

Tvätten på tork, bara att bylta på sig. Inte särskilt kallt, inte särskilt blåsigt.

På med förstärkaren, sladdarna dinglar neråt golvet, kavajen på. Så halsduk och den fransiga ytterrocken från 1999. Sladdarna upp, kolla checklistan, nycklar, hör, pengar, SL-kort, näsduk. Näsduk fattades, fick ta fram en ny. Slös. Tog tygkassen och la i handskarna. Men en handske saknas ju, vafan, jag får ta denna enda, bättre än ingen alls. Checken igen, såg stövlarna där ner, hm, måste titta efter, jo, där låg handsken. Nu äger jag alltså åter ett par handskar, bra, man vet aldrig. Kolla nycklarna i fickan igen, jo, det var grönt, bara att dra. Lång och mödosam väg att strosa genom hela Vasaparken. Kändes trögt redan vid Sankt Eriksplan, vänta på gröna ljuset flera meter från gatan, varför måste alla trängas längst ute vid trottoarkanten? Grönt, en buss susade förbi bortom refugen, känsla av obehag, vill inte bli påkörd, under inga villkors vis.

 Så småningom in i parken. Vägval, genväg med lera eller omväg hela vägen utmed lekplanen. Blev leran, fan, dumt. Uppförsbacke lång bit, massor av barnvagnar, de flesta går och klickar på sina mobiler eller pratar högt för sig själv. Så enfaldigt, onödigt dumt.

Såna är folk. Anpassar sig efter resursen. Kan man så ringer man. Även om det alls inte behövs.

Efter posten gjorde jag tavlan att slinka in i ICA. Oändliga labyrinter av hyllor med onödiga varor. Hade jag senap eller inte det var frågan, köpte en Bullens pilsnerkorv. Långa snirkliga omvägar för att hitta kassorna. En neger gick och staplade varor. Han hade handskar på sig, men frågan är ju hur i fridens namn han hamnat här? I varje fall rök där ännu ett arbetstillfälle för en svensk. Polariseringen tilltar i takt med att glädjen avtar.

I kassan bakom mig en ung flicka som tilltalade mig. Jag förstod inte vad hon menade, staplade Bullens och paketet med Lloyds bisquets, hon slängde dit den fullkomligt onödiga varuskiljaren. Hon pratade i mobil, så var det bara.

Åter genom parken, varit på väg nära en timme, mindes den världsberömde skidlöparen som jag såg här en gång i samband med något Stockholm maraton. Han var så glad och frisk, men visade sig senare lik förbaskat lida av en obotlig sjukdom.

Trög bit förbi Filadelfia, en tjej gick på mej bakifrån, fullkomligt ramlade på mig, orkade titta upp och såg ursäktande ut, hon mumlade nåt, jag log, eller försökte åtminstone.

Väl inne i porten tappade jag nyckelknippan med ett idiotiskt slamrande i min fumlighet, kände nu att kassen med Bullens och de uthämtade objekten varit ganska så tung att bära.

Låste upp och drattade in genom dörren, snabbtitt i paketen, ja, det var ju dammsugarpåsarna förstås, men sedan, va, en bok?

Ja det var en bok. Nordiska muséets larviga överambitiösa årsbok. Ingenting annat.

Blev lite ledsen, vad gör man?

-Välkommen till doktor A

-För att kontrollera att du har en tonvalstelefon, tryck 1

Trycker 1

-Var god vänta.

-För att skynda på hanteringen av ärendet, tryck in ditt personnummer och tryck fyrkant.

Trycker in personnummer och trycker fyrkant.

Tystnad

Väntar…

Samtalet avbrutet.

Upprepar proceduren fem gånger.

-Vi kan inte ta emot några fler samtal nu, var god ring en annan tid.

Hej, hej doktorn, det finns andra som har det värre. Så bra.

Liv eller död, vad spelar det för roll?

Det är ingen fara.

Vet du vad jag vet?