Med en underbar kraftansträngning, har jag rensa bort (fördelat, stoppat in, åtgärdat och i något fall raderat) säkert 75% av de irriterande ikonerna på bildskärmen.

Man får väl se det som dagens jobb, har hållit på sedan halv sex. Nu kan man gå på djupet också.

Men migrän fick jag klockan 10:02, det klarar man sig inte undan, så nu har jag huvudvärk, och vill äta tabletter.

Jag har hunnit med att skriva flera brev under tiden också, fått igång mina komplicerade perlskript, och konstaterat att den sovjetryska kryssaren Admiral Usjakov var på flottbesök i Stockholm redan 1954. Det årets dagbok har tyvärr försvunnit, men jag minns ju tydligt att jag var ombord på det imponerande fartyget.

 
Admiral Usjakov på Stockholms ström med en svensk hedersvakt uppställd på Skeppsholmsidan.

Flottbesöket varade mellan den 17 och 21 juli 1954. Några saker minns jag speciellt. Först och främst den stora kartan som var uppställd någonstans där vi embarkerade. Den var upp och ner! Dvs ishavet låg nederst, precis som det måste ha tett sig för fartygen när de anlände norrifrån. Särskilt märkligt var det ju att se den Skandinaviska halvön uppifrån, så att säga.

Det andra var, att när vår tilldelade, beledsagande matros var klar med oss, meddelade han, att nu var det slut, han skulle iväg på annat, och vi förväntades fara iväg.

Men det gjorde vi inte, vi lyckades slinka förbi till startplatsen igen, och där träffade vi till vår stora ömsesidiga förvåning på vår ciceron igen. Det blev ett tveksamt men glatt igenkännande präglat av det lätt pinsamt flagranta i situationen, som vi knappast kunde ge uttryck för med noll gemensamt språk.

Det hade då inte varit något ryskt flottbesök i Stockholm sedan före andra världskriget, så det gjorde stort intryck, och de ryska matroserna betraktades som märkliga varelser som från en annan planet. Vem var jag där med? Var det Roffe? Freddy? Kjelle? Rentav Bob? Tommy?

Minns inte, men Kjelle var hemma hos mej på Styrmansgatan och fick prova den sovjetryska stjärnan på kavajuppslaget.

Nä, nu måste jag ta åtminstone en halv Alvedon…

Senare...

Nu klockan kvart över nio är inte huvudvärken borta, Alvedon är slut, det är sorgligt. Men andra kanske har det värre. Men hur så? I denna kamp måste man helt enkelt slåss, det är meningen i livet. Att smita ifrån är ingenting att stå efter, smitare finns det mer än nog av.