Kramp i vänstra handen.

Så vanvettigt irriterande. Särskilt lillfingret drar ihop sig in mot handflatan, och det gör mycket ont.

Hur blir man av med det? Bara att vänta, försöker massera med högerhanden.

Hur uppstår det?

Jag vet inte, verkar som om det har att göra med att jag ligger och läser, och det papper eller den bok jag håller i, skapar en överansträngning.

Man blir låg, väldigt låg. Inget kul.

Jag går och väntar på posten. Förväntad post.

När den kommer, måste jag bylta på mig och strosa genom Vasaparken, upp till Dalagatan, alltför långt med tanke på, att jag förr aldrig hade längre än hundra meter att gå här i Stockholm. En klar degenerering, det är utveckling.

Märkte att jag hade fått ett meil från Kårsdraget, med inbjudan till en slags 55-års-jubileumskonsert. Ha-ha. Man blev alltså inbjuden! Men samtidigt medföljde en fet prislista samt inbetalningskonto.

Det nya Kårsdraget blir alltmer politiserat, det påminner om 1970-talets hysteriska vänstervindar. Men på den tiden lyckades vi framgångsrikt hålla oss utanför, även om det fanns rätt starka krafter som försökte dra in oss i tokerierna. Politik var ordet, man skulle kunna använda Kårsdraget till något politiskt, och med politiskt menades vänstervridning åt det mest kommunistiskt tänkbara flummande.

Nej vi väntar på bättre tider, vi väntar på posten.

Klockan nu 15:05 denna måndag, och ingen post har synts till idag. Var det bättre förr? Ibland bättre ibland sämre. Men vi gick tre turer om dan. tre turer! Den första och störst gick ut redan åtta på morgonen. Sedan sorterade man igen, åt lunch och ut igen, det var alltid tämligen lite den andra turen. Slutligen resterande försändelser i den sista turen, som väl var klar någon gång på eftermiddagen, sådär klockan tre-fyra, ibland kanske redan två.

I väntetiden tog jag en bild av den kommande sjöutsikten från mitt vardagsrumsfönster.

Där bakom muren ska den komma, men den verkar ännu täckt av den gulnande grönskan, redan i morgon har den nog kommit fram, sjöutsikten över Karlbergskanalen, en liten men tydlig bit av vattnet. Ser du den?

Men posten idag. Den får jag nog vänta förgäves. Kanske brevbäraren helt enkelt struntade i det. Samma beteende som att cykla mot rött ljus eller smita in genom tunnelbanespärrarna. Där finns numera tydligen inga restriktioner. Men vem bryr sig? Hela tillvaron är en balans mellan att bry sig och att skita i allt. Vem bryr sig? Spelar någonting någon roll?