Ondskan kommer , ondskan går, ondskan suger vad hon tål.

Problemet är att ondskan på intet sätt är definierad, därför kan vi egentligen inte ens prata om henne.

Enligt de gamla vidskepliga-religiösa föreställningarna är ondskan det som skadar och gör livet svårt för levande varelser.

Men endast ett ytterligt litet fåtal av alla levande varelser har en medvetenhet om sitt eget liv. Ondskan är en försvinnande liten i det vi kallar livet, och livet i sin tur är en försvinnande liten del i medvetenheten om sig själv, och de gudar som medvetenheten har skapat.

Nu ska jag hoppa in på och betrakta en liten detalj som är ondska i det verkligt lilla, men gigantiskt stora formatet.

Vi har lärt oss kommunicera via datorerna. Men det gäller bara en liten del av oss. Det mesta datorerna gör är att snabbt utföra beräkningar. Men datorerna räknar bara som programmerarna har bestämt, det existerar inga sanningar eller givna värden. Om vi ber datorn addera två plus tre, gör den det och ger resultatet fem. Det klarar datorn på otroligt kort tid. Men har programmerarna sagt något som inte är korrekt, svarar datorn utan att blinka med ett inkorrekt resultat. Ibland kan de givna värdena vara väldigt komplicerade, och det är inte möjligt att hitta vad som eventuellt blir fel.

Det allra mesta datorerna gör är emellertid att få människorna spela spel, det vill säga, meningslösa lekar, och mången söker rättfärdiga det menigslösa med att det skulle vara träning för hjärnan. Det ligger sålunda i problemets natur att dataspel är fördärvliga och i ett insiktsfullt samhälle borde vara förbjudna, i synnerhet för små barn som inte ens vet vad de sysslar med.

Nu har man skapat en ny, fullkomligt onödig produkt bland många andra onödiga produkter, nämligen auto-, eller robotdammsugaren, det är en dammsugare som går av sig själv, och förvisso suger damm, men konsumerar ström, och, så gott den kan, söker igenom de golvytor den är satt till att bearbeta. Redan i robotmaskinernas allra första existens insåg man, att det viktigaste för en robot, för över femtio år sedan, var att säkerställa tillgången till föda, det vill säga elektricitet för att fylla på sin laddarenhet. Det var en enkel match för den lilla robotdammsugaren, det är inga problem att känna av när ackumulatorspänningen sjunker under ett kritiskt värde.

 
Detta är alltså en robotdammsugare. Huruvida det är ondskan som tittar fram under skalet, vill jag inte säga. Men den sätter krafter i rörelse, om vars egenskaper man kan ha sina funderingar.

Robotdammsugaren har därmed ett klart underhållningsvärde. Eventuella störande irritationsmoment drunknar i initialskedet i fröjden hos användaren över att följa maskinens skenbart intelligenta vandrande över golvytorna.

Så fick undertecknad syn på ett erbjudande om att bli utvald till provkörare av en av marknadens bästa robotdammsugare, och sedan få behålla manicken. Allt jag behövde var ett fylla i en enkät med frågor för att leverantören skulle kunna bedöma, om jag ansågs vara en möjlig provkörare.

Sedan dess har jag fått lida. Epostbrev strömmar in med en mängd erbjudanden, som jag inte är det minsta intresserad av, och någon robotdammsugare har jag förstås inte sett röken av, och lär nog knappast göra heller. Jag låter det gå ett tag, innan jag låter fasa ut den aktuella meijladressen. Jag kan visserligen klicka på en knapp med texten ”klicka här för att avsluta abonnemanget”, men redan det innebär ju en klar risk, då strängt taget ingenting säger, att ett sådant klickande verkligen leder till de avsedda åtgärden.

Vid ett tillfälle klickade jag på avsluta-knappen. Kanske finns det någon lag på att det verkligen ska finnas en sådan möjlighet?

Men avsluta - nej då... i stället får jag nu ett nytt erbjudande: innan du avslutar detta nyttiga och intressanta erbjudande får du här en sista fantastisk möjlighet. Möjligheten hade tre olika alternativ, men alls inget alternativ om att bara avsluta. Jag fick stänga av kontakten, men är nu väldigt osäker, om jag verkligen har skapat ett avslut. En obehaglig detalj är att mejlen skickades med en högst vanlig person typ Eva Andersson som avsändare.

Jag börjar uppleva situationen som ondska. En känsla av att bli levande uppäten som grodan av snoken på ett inlägg jag såg häromdan på Facebook.

Hela situationen medför en risk, det är bara min innersta förhoppning att det hela med tiden falnar och försvinner i ondskans töcken, ty att det faktiskt är frågan om ondska, är jag helt övertygad om. Kanske känner jag i sammanhanget en viss sorg över att denna ondska verkligen existerar, på det sättet jag nu har blivit medveten om.

//Thom Bergh

Chirieppan diran doran dej

Doran dej

Doran dej

Chirieppan diran doran dej

Chupp dupp dej.

Alla varelser som är medvetna om sin existens, och sin egen död, skapar gudar.

Dessa gudar är allsmäktiga, och har alla möjliga egenskaper.

Men gudarna är skapade av varelsen själv, och det finns något som är högre än alla gudar, det är Matrix, förr kallat Maskineriet.

Matrix har inget medvetande, och inga avsikter, inte heller har det någon makt eller förmåga att påverka någonting.

Matrix har den största skönheten, och medvetenheten om Matrix är den största glädjen, och det är den som gör livet så underbart. Matrix är allt vi inte vet.

Matrix har inga egenskaper, och kan därför inte heller rangordnas

||:Chirieppan diran doran dej

Chupp dupp dej:||

Långsamt tränger jag in i vetandet, men är ensam på vägen. Alla sviker mig, men det är skenbart.

Alla aningslösa förslösar sina liv genom omåttlig fixering i sexuell omdömeslöshet, vilket tillför omgivningen en jämn, men orubblig ström av  förakt och avsky.

Mina egna barn vänder sig bort ifrån mig, må vara omedvetet, men jag saknar dem så väldigt mycket.

Jag vet det, men måste utstå en outhärdlig spänning, som hela tiden riskerar att spränga sönder hela den spröda övergångskonstruktionen.

||:Chirieppan diran doran dej

Chupp dupp dej:||