För några år sedan bestämde jag mig för att aldrig gnälla på något som inte var nödvändigt att gnälla på.

Det var ett lyckligt val.

Jag lärde mig sålla bort allt som kunde betraktas som kverulans, jämmer och litanior.

Sedan jag slutade gnälla på onödiga företeelser, och slutat oja mig över sådant jag ändå inte kunde göra något åt, har livet utan tvekan blivit mycket  lättare, och jag har fått mängder av trevliga, nya vänner.

En sådan nödvändighet är arbetslösheten.

I mitt område bor det hundratals utlänningar, som inte har här att göra. Det går inte att gömma sig bakom pseudoargumentet att denne utlännings varor minsann är lika bra som varorna, vilka erbjuds från en svensk.

Det påstås att vi har över fem procents arbetslöshet i det här landet. Lika fullt ser man utländsk personal med mörk hudfärg, bruna ögon, svart hår och allmänt otrevligt utseende, men det mest beklämmande är alla de kunder, som sväljer förödmjukelsen, blundar, och därigenom stödjer fienden.

Det är beklämmande, och bygger upp en stor sorg hos de rättfärdiga.

Man får inte av lättja, slapphet och bekvämlighet, vända bort sitt ansikte från sådana ledsamheter.

Inse att livet är underbart!

Tack för alla positiva kommantarer och allt vänligt gillande!

I går måndag mitt på dagen råkade jag uppe hos kompisen hamna mitt i en finsk stumfilm från 1923, Forsfararens brud. Den var oerhört dramatisk, och emellanåt visades texter med allegoriskt innehåll, men även dialoger. Texten var på finska och svenska, så det var ingen svårighet att få full behållning av filmen.

Vad som slog mig så påtagligt var människornas övertydliga rörelser, varje händelse skildrades med gester och koreografiska utbrott. Man hoppade, böjde sig framåt, bakåt, slog ut med armarna, böjde huvudet, det var helt fascinerande.

Men dessa rörelser är inte försvunna, man kan se dem idag hos varenda kör, där man gungar, viftar med armar och huvud. Det hela ser väldigt löjeväckande och fånigt ut. Man undrar om sångarna har något problem. Förmodligen är de instruerade av någon körledare, men som musikalisk ledare borde man väl koncentrera sig på det tonala framförandet. Någon gång kan det väl inträffa att någon rör sig helt spontant som en naturlig yttring i själva framförandet, det är något som förekommer hos alla duktiga musiker, men det där stumfilmsdramatiska ormandet hör definitivt inte hit. Om man av någon anledning inte kan höra tonerna, blir det knappast avhjälpt av att man ser artisternas agerande som i någon gammaldags sprattlande leksak.