Vi stirrar ut genom glasväggarna och ser något.

Men det kan inte jämföras, därför att väggarna är en del av det vi inte kan veta. Inga levande rörelser, bara skuggor av vindens strömmande genom grenar och lövverk bland almarna ute på gården.

Vi tittar längre, så långt vi kan nå. Då lär vi oss endast att vi kan se ännu längre. Om vi tittar inåt blir det samma vidunderliga resultat.

Idag åter en dag av helvete. Över 25 grader, fasansfulla sommar, men det blir bättre, det kommer tider av ljuvlig svalka, tider då vi kan använda kläder.

Onsdagen den 12 januari 1977 sökte Kajsa första gången till musikskolan.

Så kom en ny kallelse om en andra prövning måndagen den 24.

Den sextonde mars år 1977 kom det glada beskedet. Det var en onsdag och den sjätte juni skulle hon fylla tio år.

Vi var med på upprop tisdagen den 23 augusti. Samlingssalen på våning fem, ingång B, Tegnérgatan 44-46, skrev jag i dagboken.

Nu började det första av mina arton AF-barnaår. Så många konserter, så mycket vackra toner.

När Kajsa första gången fick sjunga med sina klasskamrater, blev hon så häpet överraskad, och berättade hemma med emfas ”va vackert det lät!”.

 
Studentmusikens dag i Kungsträdgården lördag den 10 september 1977. Massor av spelningar, med Torgny´s och med Kårsdragets dixiegrupp på Stampen, Källaren, olika skolor och många andra ställen.

Några gånger fick jag följa med Kajsa till tandläkarn, vi brukade träffas på Odenplan.

Redan Lucia 1977, tisdagen den 13 december, fick man komma och lyssna på julkonsert med Adolf Fredriks sångklasser i Kungsholms kyrka. 

Så följde de sex fina åren från klass 4C till klass 9C.

I morse gick jag ut till Karolinska för ingenting. Det var svalt och skönt.

Runt o tittade i kafeteriorna, inget riktigt bröd, bara cancerframkallande mörkt bondbröd av olika slag. Köpte ändå en köttbulls- och rödbetsalladsmörgås. Fick skrapa bort illasmakande sallad, paprika och annat märkligt grönt. Mer än tre fjärdedelar var oätligt.

Gick över till radiumhemmet och slank in på provtagningscentralen. Fick en svensk flicka, som inledningsvis verkade rutinerad, och gärna skulle sticka i vena basilika. Hon gjorde ett försök, men missade. Det gjorde ont, och jag blev väldigt ledsen, men nu hade jag börjat, så jag beslöt stanna kvar. Hon visade sig rätt dum helt enkelt, en rodnad på kinden, mumlade retoriska frågor. Fick till slut ihop de tre rören, så nu kan jag gå på läkarbesök på onsdag som planerat. Ny doktor. Långt borta i andra ändan av den dolda kedjan.

Jag har lärt mig meningen med livet, skönjer slutet. Det finns ingen mening, helt enkelt. Ingenting sker av en slump, ingenting sker med någon plan eller avsikt. Det finns en skönhet, utan tvekan, men ingen ondska eller kärlek.

Ingen kan skapa något, inte heller förstöra något, det är bara en illusion.

Man kan uppleva smärta och man kan uppleva glädje, man kan uppleva sorg, och sorgen uppkommer ur kopplade sammanhang.

Idag har jag redan hunnit bli mycket ledsen flera gånger. Det man förstår är det omöjliga, alltså kan man inte heller förstå det uppenbara.

Men insikten vågar jag inte förmedla, eftersom det är få förunnat att verkligen inse dessa sammanhang, och om man tvingar sig på, kan det orsaka fatala brännskador.

På väg mot utgången en omväg, men jag valde att inte följa den ovanligt lockande dragningen. Var det en vilja? Var det en slump?

Nu börjar huvudvärken förnimmas. Den är obeveklig sådana här varma dagar, något nytt regn lär inte komma förrän i övermorgon. Det är flera dagar att gömma sig i detta helvete. Snart måste jag medicinera, det går helt enkelt inte att låta bli.

I mellantiden vänta på post från den goda fén. Goda féer finns, men man kan inte styra relationen till dem, inte heller hysa hopp eller längtan efter djupare relationer. Bäst är väl att hålla sig på ytan och spana, stilla och tyst i stoisk orörlighet.

Livet är helt enkelt superunderbart!