Huvudvärken susar. Näsduk, pengar, nycklar. Långsamt ner till apoteket. Ett av många nya, nej, dom hade inte medicinen, ut, tryckte på dörröppnaren, fullkomligt i onödan, men mycket roligare.

ICA, det hatade ICA, största matkassen jag minns, nära hundrasjuttio kronor, har inte råd. Fickan sa nåt, jag hörde inte, låtsas som ingenting, hon log ändå rart.

Inser det går mot slutet, dra in svångremmen tio millimeter varje vecka, annars skulle allt ramla ner. På löpsedlarna glädje över kommande värme. Döden.

Förmyndardoktorn har skrivit ut något nytt som han tycker jag ska ta. Men i mitt inre är det bara ett sus och brus, som vanligt efter en migränkramp. Ofta sista tiden, men nåja, det har ju alltid gått i perioder.

Hittar inte saker, orkar inte reda ut. Jag minns hur man i forna tider lyckades dra igenom det mesta på bara någon dag.

Kanske, kanske det hjälper med en tablett till, kanske, kanske inte. Jag blir bedövad.

Chirieppan diran doran dej

Doran dej

Doran dej

Chirieppan diran doran dej

Chupp dupp dej.

Alla varelser som är medvetna om sin existens, och sin egen död, har i alla tider skapat gudar.

Dessa gudar är allsmäktiga, och har alla möjliga egenskaper, kan allt, vet allt, glömmer allt.

Men gudarna är skapade av varelserna själva, och det finns som bekant något som är högre än alla gudar, det är Mellanmassan eller Matrix, förr kallad Maskineriet.

Matrix (alltså Mellanmassan) har inget medvetande, och inga avsikter, inte heller har det någon makt eller förmåga att påverka någonting.

Matrix har den största skönheten, och medvetenheten om Matrix är den största glädjen, och det är den som gör livet så underbart. Mellanmassan är allt vi inte vet. Det är inte enkelt, men tydligt.

Matrix har inga andra egenskaper, och kan därför inte heller rangordnas

||:Chirieppan diran doran dej

Chupp dupp dej:||

Långsamt tränger jag in i vetandet, men är ensam på vägen. Min framåtskridande sinnesjukdom är ett tveeggat svärd, en ohygglig, vänlig realitet.

De aningslösa skördar allt större bitar av det vi övriga inte ens anar, mitt omdöme flödar bort, min fumlighet förhindrar alla raka åtgärder, och själv sjunker jag in i salig lycka över Mellanmassans skönhet. Men det är en skönhet som inte saknar en stor sorg. Virgilia pretum libertatis.

Jag minns Nils-Georg Hornhammar, en medioker person som tog sitt liv, när han insåg hur ljuset trängade in genom mörkläggningsgardinerna. Modigt, men onödigt.

Han visste det, men vågade inte utstå den sagolika spänning, som hela tiden riskerade att spränga sönder hela den spröda helhetskonstruktionen.

||:Chirieppan diran doran dej

Chupp dupp dej:||