Jag fullkomligen älskade denna farkost, den blev en viktig del i våra liv i flera år.

Den låg förtöjd nere vid Färjestadens på Svartsjölandet gamla ångbåtsbrygga, varje sommar vi hyrde det lilla gula huset norr om bryggan.  

Färjestaden ligger på Svartsjölandet, och mitt emot Lövstafjärden såg vi Riddersvik med sin karaktäristiska, fantasieggande fönsterrad, och Lövsta sopstation med sin höga fabriksskorsten.

Här en karta med de viktigaste namnen: 

Namnen skiftar. Numera börjar alltmer Svartsjölandet heta Färingsö, men ännu förekommer båda namnen med en disjunktiv konjunktion emellan. Den lilla ön utanför Hässelby villastad heter numera Lambarö, men en gång hette den Kalvuddsön (Kalfuddsön), eftersom den låg utanför det en gång rätt centrala samhället Kalvudden. På andra kartor har den fått namnet Fäholmen. Man kommer osökt att tänka på detta ständiga problem med vissa ortsnamn. Kartritaren måste ju ha ett namn och frågar ortsbefolkningen, som ju bör veta. Men så kom datorerna, och man hittade gamla skrifter, kartor och beskrivningar. Aha! Är det så det hette! Alltså döper vi den nya platsen till detta gamla namn. Om sedan namnet för länge sedan har utgått, eller kanske ens någonsin använts, spelar ingen roll. Men vad är rätt? Det gamla eller det sedan länga etablerade?

Man ser på gamla kartor att ångbåtsbryggan har hetat Hästbryggan, och Färjestaden har skiftat mellan Färjstaden och Färjestaden. Trafikskyltarna har Färjestaden, men nyare kartor har Färjstaden. Vad tror du? Idag har Hästbryggan fått en ny, hemsk aktualitet, eftersom man planerar en färjeförbindelse mellan fastlandet och Färingsö, ett av de två påtänkta alternativen är Färjestaden (det andra är Lybäck), vilket, om det realiserades, skulle  innebära en enorm nyprojektering i det gamla samhället.

Detta är min vision av Jar. Båten hade sin hemmabrygga vid Färjestaden, och fungerade som passbåt över till Hässelby, Ricksätra och troligen åtskilliga andra bryggor på nordöstra delen av Svartsjölandet. Ibland såg man den avlägsna silhuetten av Jar ute på fjärden, när den passerade mellan Hässelby och Ricksätra.

Motorbåten hade motorn i en plywoodinbyggnad i mitten, och snett bakåt åt styrbordsidan satt föraren, herr Karlsson. Herr Karlsson, som för oss var farbror Karlsson, startade båten med ett kraftigt tag i en vev, jag minns inget annat än att den alltid startade vid första försöket. Det fanns en spak som var växel för fram respektive back

Farbror Karlsson bodde uppe vid det gula huset en bit uppåt skogsbrynet. Jag minns inget om att vi någonsin pratade med honom. Han hade alltid en lätt sotig och oljig framtoning, och en sliten skärmmössa i samma färg.

Vi kom att hyra det lilla huset neråt den vassbevuxna stranden, där vi hade en grusgång ner till en egen brygga. Vid den bryggan låg det en roddbåt, som hyresvärden Nils Wibäck hade annekterat en vårdag när den kommit drivande från någon fjärran strand. Vi hyrde de sju åren 1947 – 1953, sedan blev det några somrar i Nykvarn, innan vi slutligen hamnade i Roslagen på Vik.

Den enda ursprungliga bilden från Färjestaden 1947, det måste finnas många fler. Här syn Gustaf, Mattis, Essan, Olle, Tom-Gunnar, Margit och värdparets elaka schäferhund Lorry. Lorry var nog en snäll hund, men vi hanterade henne med respekt, sedan vid ett tillfälle kusin Lottie blivit lätt biten.

Här dricker man kaffe framför vårt gula hus. Grusgången ut mot vår brygga sträcker sig ut åt höger. Jag står och hanterar något som kan vara en kamera.

Passbåten Jar ligger vid ångbåtsbryggan bakåt åt höger.

Så här ser "vårt hus" ut idag år 2013, med nummer 93, vad nu vägen kan heta:

Det karaktäristiska portalliknande sidopartiet har börjat få färgen avflagad, så det är väl en tidsfråga innan det skiftar utseende. Huset till vänster är det hus som ägdes av den barnlösa familjen Wibäck. Blommor i fönstret och spaljéer med vildvin var sånt som Margit skulle ha uppskattat.  

Mitt här på den nu överasfalterade gårdsplanen skapade grannen ingenjör Åke Norén ett fäste för den årligen uppställda majstången. Han hade noga antecknade koordinater, så att han varje år kunde hitta och gräva fram fästet. Om ingenjör Norén minns jag att han fick en hjärntumör, och med fasa hörde vi hans alltid verbala redogörelser för kontakter med vården. Tydligen genomgick han en lyckad operation, för han fanns i sammanhanget många är ännu.

I ett gammalt gulnat tidningsurklipp kan man läsa att Essan (hette egentligen Ester Elisabeth) ett år belönats av Carnegiestiftelsen:

 
   
Av tidningsurklippet framgår endast att det var Svenska Dagbladet nr 178 Stockholmsupplagan, men vilket år finns ingen uppgift om.

En sommar for vi med Jar varje vardagsmorgon till Hässelby för att plugga extra under sommaren. Jag minns att detta extraplugg gav en del utdelning, mot slutet av sommaren var man rätt duktig i de ämnen man måste ”plugga upp”.

Vackra sommardagar köpte vi då mjölk och färska wienerbröd i Hässelby, och åt till lunch. Då var livet särdeles behagligt. De stora, frasiga, gula wienerbröden kostade fjorton öre, en siffra som fastnade i minnet som referens till den senare prisutvecklingen. Mjölken köpte man i tetrapak, en ny sorts förpackning, som nu har försvunnit.

Essan och Nisse besökte några gånger mamma och pappa på Styrmansgatan i Stockholm, men efter att vi flyttat till Nykvarn och sedermera Vik, falnade kontakten.

Essan var från Skåne och hade några somrar ett syskonbarn på besök. Hon sjöng på sin breda Hälsingborgsdialekt ”Gå upp och pröva dina vingar”, vilket gjorde ett stort och oförglömligt intryck på mig.

Några år senare hörde vi att Nils så sorgligt slutat sin bana genom att  ramla ut genom ett fönster i augusti 1965, och så blev Essan blev änka till år 1982.

Det kommer mer här, framför allt om Färjestaden och Hästbryggan.