Dagens anfall kom exakt 12:09, och alla storstilade planer gick i stöpet, nu en och en halv  timme senare måste jag ta min första tablett, som jag vet inte kommer att ha särskilt stor inverkan. Flimmer, synbortfall och ett dånande sus. Gick ner med soporna, och hade förberett dagens disk, som nu blir uppskjuten en stund. Jag tvingade mej in i duschen innan, och till och med åt en skiva alltför välkokt rostbiff med syltgurka och ett glas mjölk, rostbiff ska vara röd inuti och inte grå och dödkokt. Orkar inte annat än att bara ligga med punktvis klåda här och där. Vem bryr sig? Det enda jag vet är, att jag uppenbarligen lever, och att det är ett svalt och skönt väder med alltför mycket irriterande solljus. Orkar inte tänka, men begrundar ändå de fyra dygderna besinning, tapperhet, rättfärdighet och vishet, man önskar att fler omfattade dessa egenskaper. Nej tamefan, jag måste ta en tablett till, jag står inte ut. Helvete.

Det blev en mazarin över.

Nä, den ska då inte ligga framme och torka, jag lägger in den i en plastpåse.

Hade några tunna kvar och slet av en från rullen.

Det gick inte att öppna  påsen.

Eller vad man gör, kommer helt enkelt inte in i den ovanligt tunna och lätta partikeln. Men det ska väl inte vara något problem. Jag börjar med att leta upp påsens botten, som väl måste finnas nånstans.

Efter en stund finner jag den, en omisskännlig extraskarv i den ena kortsidan, det måste väl vara påsbotten.

Så gäller det att gnida upp, så att man kommer in i själva påsen i andra ändan.

Gnida, gnida, fukta fingrarna lite lagom för att öka friktionen mellan plast och plast.

Men inte då.

Trycker ihop för att skrynkla; gnider och föser.

Inte tillstymmelse till öppning.

En minut, två minuter, flera minuter, detta är då för löjligt.

Eftersom det inte syns den minsta lilla springa mellan de två sidorna, sidor som väl rimligtvis måste innebära en öppning.

Är det verkligen en påse?

Tittar i bottensidan igen, jo där syns ju faktiskt en tydlig svetsning, alltså måste öppningen finnas i andra ändan.

Gnider, föser, skrynklar drar. Ser till att fingrarna har den bästa fuktigheten för att ge så stor friktion som möjligt.

Nu har jag hållit på i över tio minuter, ska man behöva ge upp? Ska man anse att påsen inte går att använda som  påse? Men det är ju löjligt.

Vad finns för alternativ? Ta en ny påse kan jag inte, för detta var den sista, och mazarinen kommer att torka, om jag inte kan lägga den i något.

Jag ilsknar till, ska jag ge upp eller angripa problemet på något mera rationellt sätt? Hur då? Det ska väl för fan inte vara något som helst problem att öppna en vanlig enliters plastikpåse?

Nej jag tänker inte ge upp. TV-programmet som jag hade tänkt se uppe hos kompisen måste ha börjat för flera minuter sen, nej jag ger inte upp, påsen ska upp, mazarinen ska sparas, sparas i plastikpåse.

Jag går in i sovrummet, lägger mig på rygg,  håller påsen mot ljuset för att lokalisera öppningen, som garanterat måste finnas. Alla påsar har en öppning, det ligger i själva definitionen av påse. Detta är dock ett nytt problem. Påsen är gjord av en sällsynt tunn och klar plast, så tunn att öppningen inte syns ens om man tittar mycket nära, nej det enda sättet måste ju vara att gnida mellan fingrarna så att man föser sidorna utifrån åt motsatt håll.

Vad skulle man kunna använda för verktyg? Ja, så länge man inte kan skönja någon springa där öppningen borde finnas, kan jag inte komma på något. Sax, nål, rakblad? Ja, men jag ser ju ingen angreppspunkt.

Jag knycklar ihop plasten i ena ändan, knycklar, föser, släpar och drar. Detta är den nya teknologins förträfflighet. Förmodligen är det en rent molekylär adhesion som omöjliggör ett fruktbart resultat. Så obeskrivligt dumt. Men jag vägrar att ge upp.

Hur skulle du göra? Hur många minuter ska man hålla på med en sådan här löjlig operation?

Visst vet jag att naturen kan uppvisa nyckfulla egendomligheter, som man inte  kan förutse.

Jag brukar anföra exemplet med den varma vedspisen.

Om man stänker några droppar vatten på en varm vedspis, eller förresten vilken värmeplatta som helst, dunstar dropparna snabbt. Ju varmare desto snabbare.

Det är en tämligen linjär funktion. Till slut går det på ett ögonblick, med ett fräsande försvinner vattendropparna, tills en inte så lätt förutsättningsbar effekt plötsligt inträder.

Vattenavdunstningen sker så snabbt att dropparna på undersidan får en hinna av het ånga som håller dropparna svävande över den varma metallytan. Dropparna rullar omkring, ljudet tystnar, dropparna bär sig åt som små svävarfarkoster över den heta ytan.

Men nu är det en kall, tunn plastpåse, som jag inte får upp. Jag har drabbats av problemet tidigare, till slut har jag lyckats, men det finns rimligtvis en gräns för hur mycket energi man ska lägga ner.

Fel sorts påse, kan man väl säga. Det finns rejäla fryspåsar, som det inte finns några problem med att öppna.

Men detta var den sista.

Klart jag ska köpa nya påsar vid tillfälle.

Jag kan ju lägga in mazarinen i aluminiumfolie om jag har.

Men det finns ju här en känsla av irritation över att tekniken skapat sig ett problem genom sin egen förträfflighet.

En konflikt att hänföra till utvecklingen, liksom många moderna miljöproblem.

Något fungerar för bra, något som är mycket effektivt bryts inte ner utan ackumuleras i naturen. Som DDT när det kom, världens mest effektiva insektsdödarmedel. Men det blev kvar och alltför många insekter dog. Fåglarna fick ingen mat så att även de dog och tystnade. Djurarter angreps av gifter så att de blev infertila. Fåglarnas tystande ledde till begreppet tyst vår. Det tog många år innan man faktiskt lyckades få eländet att gå tillbaka. Resistenta bakterier, sjukdomar kommer tillbaka. Råttor, löss och giftiga hemskheter.

Till slut lyckades jag se en öppning i påsändan! Jag blåste, petade och särade. Mazarinen in i påsen, påsen in i kylskåpet.

Men det finns mycket värre problem än så. Det tar vi en annan gång.