Folk e inte kloka.

Jag kom förbi i turnébussen, och möttes av flera undrande kommentarer om jag kunde spela Triumfmarschen. Inga problem, svarade jag, stämningen var glad och animerad, det verkade som om mitt uttalande genererade en viss förtröstan.

Någon sa åt mej att kolla in i nästa buss, det var där inspelningen skulle ske. Jag steg in i den, där var lika mycket folk, flera jag kände väl, jag hade trumpeten med, och gick redan och gnolade på stycket.

Noterna, var har ni noterna? Jag mindes tydligt att jag sett noterna på morgonen, kanske klarade jag den utan noter, men det viktigaste var ju slagverkstämman, och den hade dom inte hittat.

-         Märkligt, jag är säker på att jag såg den helt nyligen.

-         Nej, vi hittar den inte, och förresten har vi ingen slagverksektion alls i den här bussen.

-         Men,det måste ni väl ha, det är ju en triumfmarsch, eller hur, va?

-         Jamen, vi har ingen som kan spela pukor heller, så det går inte.

-         Det var det dummaste jag har hört, vi spelade den ju härom dan?

Något mystiskt i det hela var, att jag inte kom ihåg vad låten hette. Jag kunde melodin utantill, men kom för mitt liv inte på vad den hette, det var ju ändå en högst välbekant låt.

Var det paradmarsch av Voss? Vi spelade den en gång i Blå hallen, med kungen och drottning Silvia närvarande.

Jag steg ur bussen något irriterad, och började gå utmed Strandvägen. Det kändes så helt tokigt och fel. Ganska vackert väder, som man säger, svalt och skönt, såg de gamla vedettbåtarna uppställde utmed stranden på andra sidan ut med Djurgårdsviken. Dessa små båtar som alltid väckt mitt intresse med sina smäckra långsmala skrov. Jag hade hört att de haft en otrolig tendens till att rulla i sjön. I år efter år hade de legat där i väntan på bättre tider, antingen att skrotas, eller kanske rustas upp igen. Undrade om det någonstans finns någon värnpliktig sjöman, som tjänstgjort på dem någon gång för länge sedan. Sovit ombord, skjutit med kanonerna, svept minor, deltagit i de dagliga skaffningarna.

Så kom jag fram till Styrmansgatan, där jag haft mitt föräldrahem i så många år, började vandra uppför backen, och mindes att jag någonstans på Stadsmuseum läst, att denna gata haft trappor ner till sjön ända fram till tjugotalet, då man jämnade ut den och gjorde den farbar ner till Strandvägen.

Kom fram till porten och fick infallet att hälsa på Mamma och Misa, när jag nu ändå var här.

Steg in i porten och gick uppför trapporna i portalen. Här och var fanns stora, ljusa  masonitflak som täckte nya byggnationer i fastigheten. Allting var ju så vant och välkänt, men en hel del verkade vara under ombyggnad. Mot södra väggen hade man monterat en modern skylt, som upplyste lite av vad som pågick. Jag läste bland annat en text som besvarade frågan om vad som hänt med en del gamla hyresgäster ”var har Hjort, Berg och Bolmér tagit vägen”. Det retade mig förstås att dom stavat mitt namn fel, men jag beslöt gå ut  på gården för att titta upp mot fönstren. Där var sig likt, så jag ämnade ta hissen ända högst upp, för att se vilka lägenheter man passerade på vägen upp. Jag hade hört något om att man renoverat bort den urgamla fina vindsvåningen.

Steg in i hissen som var sig lik. Åkte ända upp och sedan ner igen. Gick upp en bit i den första trappan och tänkte, att jag kunde ju ringa och fråga, jag hade ju min mobil med, och kom ihåg numret. Någon svarade efter många signaler, det lät som Misa, men det var svårt att höra vad hon sa med en märklig dov röst. På något sätt kunde man inte komma fram till lägenheten, och plötsligt kändes det som om jag vaknade ur någon slags dröm. Jag befann mig på något fullständig obekant ställe. Låg länge och tittad runt i rummet  utan att känna igen det minsta. Rummet hade en helt annan form, det enda jag kände igen var att jag befann mig någonstans på Styrmansgatan.

Men vad triumfmarschen hette kom jag fortfarande inte ihåg.