Jag stoppade tabletten i munnen, och sköljde ner med några klunkar vatten.

Monterade mikrofonen och hörluren.

Halsduken, ytterrocken. Det började skymma rätt ordentligt, så det var inga problem med att gå ut i den svala aftonen. Handskar, knappast, handskarnas tider kommer, jag får vara glad för att jag äger två, även om de är slitna.

Soppåsen i handen, begrundade ledstången och  mindes att jag tidigare inte ens skänkt en tanke på att använda dem. Olika ledstänger, i trä, i polerad vitmetall, förgyllda, med inläggningar och fantasifyllda avslutningar i ändarna.

Hörde att man anställer utlänningar i kvalificerade yrken, där hemländerna förmodligen skriker efter arbetskraft.

På det svenska kontoret talas endast engelska. Lika beklämmande som när stadsministern talar med Obama på engelska. Så torftigt, så förkrympt.

På väg till butiken stod en skär damcykel parkerad under syrenbuskarna på gräsmattan, jag stannade upp och granskade den. En tjusig sak, men anblicken dolde inte smärtan, som ännu inte hade börjat ge vika.

Hörde fotstegen bakifrån och besvärade mig med att titta efter, men dom hade redan hunnit slinka in i närmaste port.

I butiken mjölk och  något mer. Det var något mer jag skulle ha? Inte bakpulver, inte solrosfrön.

I den trånga korsningen mellan de röriga gångarna såg jag sällsynta silhuetter. Mellanblond och med kraftiga glasögon, hon letade efter pantapparaten.

Hon gick sedan ut några kunder före mig i kassan. Den unge mannen räckte mig kvittot fast jag bett honom lägga det på varorna, medan jag la tillbaka kortet, att dom aldrig lär sig.

Inte ens på hemvägen hade smärtan avklingat, den åtföljdes av en lätt deprimerad känsla av hopplöshet.

Jag vet ju vad det handlar om, det finns inget mer att lära sig.

Uppe i kompisens TV de vanliga urtrista naturfilmerna om delfiner och annat som borde vara för sig själv där ner i havsdjupet.

Stackars, stackars ignoranta idioter, vad hjälper sedan en aldrig så dyr gravsten i en aldrig så skön lund?

Planeringen om SCALAMUSICA glider framåt, ett livsverk är ett livsverk, en liten, liten kugge i det seriösa handlandet.

Jag gläder mig så åt min glädje, åt att jag inte längre klagar i onödan, åt att jag har det bättre än någon annan människa på denna dömda planet. Den här gången.

Sedan är det sista avsnittet av Foyle’s War, vem vet när det kommer något nytt. Jag har redan sett alla, men tittar ändå för miljöskildringarnas skuld.

Smärtorna har avklingat och jag skyller på tur, fastän jag intet annat har än spela funktionen av ett hjälplöst flarn.