Han är änkling och gammal och skallig och krokig, han är hård emot folket och 
grinig och gnidig, ja, se toge jag den, ja, se då var jag tokig, och tvi dig, din 
snålhans, och tvi dig och tvi dig! Och för resten har snålhansen barn — nej, så 
näggum, så näggum jag tar'n!

Men ändå när jag tänker på gården och grödan och de smällfeta svinen 
och mjölkstinna korna och vad fattiga jäntor få slita för 
födan och för kläder på kroppen och läder till skorna, 
ja, då tänker jag alltid som så: hm kanske, ja, kanske ändå!

Nu förstås, är det sant, att jag lovat en annan, att bli hans, när han kommer 
tillbaks från Atlanten, han är ung, han har knollriga lockar i pannan, han är fin såhan skiner, den fattige fanten, och jag tror, att jag höll honom kär, om han 
blott, om han blott vore här!

Men ändå kan jag inte bli fri från att tänka på den ståtliga stugan, där kittlarne blänka — en får dragas med gubben och jänka och jänka, han är gammal och 
sjuk och till sist blir en änka. Det är mycket att få, det är synd att försmå, 
det är syndigt att låta det gå!

Det är sant, det är svårare synd att bedraga den en bundit sig vid, den en lovat så heligt, för det är som en repa en aldrig kan laga, och mitt hjärta står still och mitt huvud blir veligt, och det kännes som vore det gråt i min hals, när jag 
tänker på't! 

Men den gubben han kommer mig aldrig ur sinnet för hans proppade skåp och 
hans svällande sängar, och jag kan inte glömma det silvret och linnet och hans 
kor och hans svin och hans får och hans pengar. Ja, jag tror att jag tar'n, ja, jag tror att jag tar'n, om han så hade aderton barn!

Vi måste vara rädda om varandra!

Innan det är för sent!

Livet är så sanslöst underbart, men det är få som inser det.

Här ser du framtiden.

Mycket underbart vackert finns att glädjas åt, men även ett och annat motbjudande, fel och allmänt obehagligt.

Det är 1-dödskalletänder, 2-rakade ben, och 3-nakna tår.

Dödskallar på fel ställen. Det har kommit på modet att bleka sina tänder så att de obevekligen för tanken till döda, blekta dödskallar. Obehagligt.

Stympade (rakade) kroppsdelar. Det har kommit på modet att raka benen, vilket obevekligen för tanken till skållade grissvålar. Feta svålar som doppats i frätande syra och svällt upp till motbjudande, blanka, formlösa formationer. Förekommer nästan uteslutande hos annars unga, vackra flickor som går omkring i korta kjolar. Förmodligen inser dom själva hur motbjudande det ter sig, men gör det som en eftergift till modets obevekliga tvång. I varuhusens skyltfönster används hårlösa dockor, vars huvudsakliga tillämpning är att visa klädesplagg, om inte för att demonstrera cancerogena sjukdomsförlopp i medicinarutbildningen.

Nakna tår. Människan har två missbildningar, eller rättare sagt ofullständigheter: blindtarmen och tårna. Blindtarmen inflammeras och leder till döden om den inte opereras bort. Sedan många år är blindtarmsoperationer en enkel kirurgisk operation, som tillfälligt har bromsat den naturliga tillbakabildningen. Tyvärr kan vi nog räkna med att den  kommer tillbaka, ända tills den sista naturliga blindtarmsinflammationen har dödat sin icke tillbakabildade innehavare.

Tårna och fötterna är det värre med. Det finns ingen naturlig process som eliminerar detta obehag som det framkallar hos mången, enda sättet är att dölja det med plagg av något slag. Dessa kroppsdelar är motbjudande var de än uppträder, vare sig det är hos vuxna individer eller små bäbisar. I tempererade länder kan man gå utan fotbeklädnader, tills man en dag trampar på trasiga glasskärvor, blir infekterad, och dör en plågsam död.

Vi, i det nordliga regionerna har sedan länge lärt oss skymma det hemska manifesterandet av de ofullgångna extremiteterna. Just nu synes det mest vara hos äldre kvinnor, som man inte blygs för att visa spikskofötterna, yngre kvinnor använder kraftiga, skyddande skor för att inte utsätta omvärlden för något onödigt kväljande obehag. Eftersom nakna tår onekligen har en stor likhet med feta, vita maskar, kommer ju spontant den naturliga driften att nyttja spikskor för att trampa bort dem!

Vintertid inträder räddningen av sig själv, den som går barfota i is och snö, går inte länge. Men någon tillbakabildning är inte i sikte, den dag naturen börjar arbeta med sådant, kan vi nog inte föreställa oss. Här hamnar vi i samma logiska idioti som att parallellisera det meningslösas motivation, med vetskapen om, att solen ändå en dag skall slockna.

  Vi får inte glömma att vi är över 6 miljarder för många! Alltså hur blir vi av med 6 miljarder människor? Det måste tyvärr ske rätt snart, dessutom.

Man lär sig mer och mer.

Men upplever den skrämmande förvirringen hos omvärlden.

Dom säger vad dom tycker. Sedan, sedan, sedan, sedan, sedan, ingen, så, sedan.

Sedan börjar man ana, att dom tror, att dom tycker, det dom tycker.

Sedan inser man mer och mer, att det faktiskt är så, att dom tror på, vad dom själva säger.

Sedan förstår man att dom reciterar något de har hört någon annan säga, liksom barnen som animerat ger uttryck för mammas och pappas åsikter, när dom blir tillfrågade om sånt de i själva verket inte begriper någonting av.

Sedan klarnar något mystiskt, grumligt ur dimmorna, och man börjar förstå att det som träder fram, är den häpnadsväckande sanningen, nämligen att det faktiskt inte alls finns någon sanning.

Ingen sanning alls finns, vilket man kan utrycka på engelska, franska, latin, grekiska och norska, i värsta fall på italienska, även om detta mest kommer till användning i termer som berör musik.

Så skönjer man bilden av en voluminös centralfigur, som ställer frågor, och ler med något, som mången upplever som en vänligt överseende blick av klokhet.

Sedan hör man en lösryckt mening ur ett samtal på gatan, hos två kloka tjejer som just råkar passera.

Den ena sade något som gjorde mig förvånad, inte för att hon sa något särskilt klokt, utan fastmer för att hon sa något som verkade sakna all möjlig betydelse.

Nej, jag tror jag tar en kopp kaffe, även om den gör mig illa. Det onda mildras med mycket socker och mycket grädde i den kannelerade koppen, som jag älskar.

Skönheten här utanför på gården gör mig lugnare, sedan jag insett att den inte finns, samtidigt som alltfler kombinationer ger uttryck för defateism, slapphet och indolens.

Detta såg jag uppe i konstiga program i Lunkans TV. Det är min granne som har en stor hibiskus, som jag lovat att vattna, nu när han är Italien på en kortare resa.

Vad han gör i Italien är omöjligt att förstå, eftersom det inte finns några positiva egenskaper i detta överhettade land. En gång i tiden fanns där duktiga människor, men det var i en annan tid, så annorlunda att man rentav pratar om ett annat land med ett annat folk, de så kallade Romarna, och inte de sybaritiska virrhjärnor som bebor området idag. Makaronerna kan nog vara bra, dock endast med stekt falukorv, men så långt som till att  utveckla denna balanserade matprodukt, har de inte kommit i utvecklingen där nere. Det senare gäller också Kalles kaviar, vilket man nog får vänta på ett bra tag, ja, förmodligen aldrig se realiseras i ett land, som skjuter sina ledare, hänger dem upp och ner, och sedan låter fotografera dem.

Jag går ofta upp till denna snälle kompis, eftersom han ju bor i våningen närmast ovanför min, och jag har att välja mellan trappor och hiss. Jag har fått hans nycklar, och har lärt mig noga stänga dörren efter mig. Det är trevligt att gå upp till honom, därför att någon gång händer det, att fröken Besch, som bor i lägenheten mitt emot hans, också är på väg ut eller in, och hon är mycket vacker med sitt ärriga ansikte, så vacker att man blir förvånad, och dessutom hälsar hon vänligt och pliktskyldigt på mig, när vi får syn på varandra. I övrigt vet jag absolut ingenting om fröken Besch, inte ens vad hon heter i förnamn, och tror inte att jag är särskilt intresserad av att få veta det.

Jamen, det var ju riktigt gott med detta kaffe! Jag har funnit fjorton nya ämnen att skriva om, och dessutom funnit en mycket duktig person, som jag funderar på ska få illustrera mina texter. Det känns som en trygghet.

 
Den kannelerade koppen.