Detta är ICA sankt Eriksplans websida De verkar ha öppet redan från 8 på morgonen.

Detta är Ringdahs websida. De öppnar klockan nio. Jag kanske kan få deras billigaste på avbetalning. Nu är det så att optiker nuförtiden har vita rockar och beter sig som medicinsk personal och tar betalt därefter.

Jag tror att det är dom som fixade mina reservglas i somras.

Jag gillade inte deras websida. Står ingenting om priser, inte en siffra.

Mina reservglas ligger i det hårda fodralet, som jag har letat efter i flera timmar nu, men jag hittar det inte. Det borde ju ha legat i medicinlådan, men det gör det inte.

Klockan 00:40 gick mina gamla fina glasögon sönder. Alltså mitt i natten. Jag tog av mig glasögonen för att släcka och sova, alltså ren rutin.

Jag hade dem redan när Kajsa föddes 1967.

Gångjärnet till den vänstra bågen helt slut, det har gått av mitt i.

Jag måste nämligen ut o köpa mjölk. Har två tjugor som jag kan handla för. En gång i tiden var det ett rejält kapital. Nu har jag betalt alla månadsavgifter, tror jag, det kan finnas någon autogirering kvar från tele eller energi.

Jag har mina terminalglas från OM-tiden.

Det är dem jag har nu när jag sitter vid datorn. Vilken tillvaro man har tvingats i...

Snart jultider och allt. Borde ju präglas av glädje och förväntan. Andra advent i går. Även jag tände ett ljus i min adventstake. Jag tänker på år åttahundra eller så. Innan den nya vidskepelsen kom.

Med en främmande religion från Medelhavsområdet, som lyckades lura de vidskepliga människorna till en ny tro. De gamla tankarna satt i länge, och gör det i viss mån än i denna dag, tack och lov.

Vintersolståndet firade man sedan urminnes tider. Man visste att det nu skulle komma ljusare tider. Man åt och drack, liksom nu.

Kvar finns några läckra förtäringar: dopp i grytan, grisfötter och julskinkan. Dopp i grytan leder överlägset. Man behöver vörtlimpa, julkorv och skinkspad. Det är en läckerhet man kan föräta sig på. Jag upptäckte det någon gång före tjugoårsåldern och ser fram emot det med största glädje. Man doppar en skiva vört och trycker ner med hålslev, tar upp när det blivit genomblötat, och äter med julkorven som har värmts i samma spad. En himmelst anrättning, som kanske fanns redan för tusen år sedan. I varje fall i mina tankar. Det är helt enkelt så otroligt jävla gott, ingenting kan mäta sig med detta urgamla dopp, när det görs enligt alla regler. Men inte orkar man mycket som modern människa, det är ju klart mättande. Jag brukar i stort sett inte äta något annat från julbordet, ett par, tre portioner att äta långamt, med andakt så att säga. Eventuellt tar jag en skiva fet skinka om det finns. Grisfötter kan man med lycka äta när som helst, bara det går att få tag på.

Var uppe hos kompisen och råkade se ett engelskt program om historia. Alltid jobbigt med utländska program, men dom hade väl samma utveckling där på de engelska öarna, som vi hade här i Sverige. Det var en rätt otrevlig typ som pratade.

Bronsåldern – järnåldern.

Terminalglasen är gjorda för seende på sextio centimeter, alltså precis det jag behöver framför bildskärmen, men på längre avstånd blir allt suddigt.

Som tur är duschade jag i går, så det slipper jag göra i dag.

Jag har satt på mig min finaste, rutiga skjorta och borstat tänderna.

Igår kom vi att spela monopol, vi blev inte riktigt klara, men sammanräkningen visade att jag vunnit. Hade hotell på två adresser alldeles efter GÅ, Hornsgatan och Västerlånggatan. Det har jag aldrig lyckats med förut, men man inser ju hur beroende man är av tärningarna.

Det finns en fin sorts konjak som heter Monopol. Grönstedts Monopol, billigaste flaskan idag 179 kronor. Den har funnits länge i marknaden, för redan år 1937 skrev en gäst i föräldrarnas gästbok:

Jag är tämligen klar för att agera. Usch.

Nu visar sig tecknen på att kameran är slut.

Lite måste jag skriva innan.

Det är söndag i dag. Första advent.

Det finns inget vidskepligt innehåll i det. För mig är julen ett underbart firande av midvintersolståndet då jag föddes. Det har vi firat i detta underbara land sedan urminnes tider. Vintern, och förhoppningsvis snön, är Sveriges raison d´être. En manifestation av att vi tillhör ett folk som har lärt sig en anpassning till våra nordliga resurser och omständigheter.

Det där tänkte redan Charles de Montesquieu ut före sjuttonhundratalets mitt. Inget märkvärdigt med det egentligen, utom att på sina håll dessa sanningar har missbrukats i märkliga sammanhang. Det fanns filosofer före Montesquieu som varit inne på liknande linjer.

Numera skymtar allt oftare fram trista tankegångar från vår egen tid och dess enorma resurser. Jag såg uppe hos kompisen så sent som i går kväll ett antal personer som vunnit lotteripengar och som på frågan om vad de skulle göra av pengarna upplyste om att de ville ”resa till varmare länder”. Så trist och beklämmande! Är sådana människor värda att vinna pengar? Pengar som de sedan för ut ur landet och offrar på meningslös drönartillvaro vid sydländska sandstränder. Det finns ju faktiskt folk som inte är så oikofobiska, och som med glädje stannar hemma. Den enda verksamhet som vore anständig är väl att antingen förkovra sig eller att skapa något. Själv skulle jag köpa en bra kamera, en ny trumpet, och ett proffsigt ljudkort, möjligen resa och titta på Gripsholms slott.

Men den allt överskuggande och missbrukade televisionen leder väl ligan av skadliga element. Som tur är finns det ännu folk som inte bryr sig. Värst, överlägset värst är dock de till synes oskyldiga sportprogrammen. Finns det verkligen människor som finner nöje av att miljonärer roar sig med att åka fortast, eller springa omkring med en boll som de inte ens får använda annat än fötterna till att förflytta?

Jag passade på att öva lite trumpet med sordin framför TV:n, och kom på att man kan sitta med klockstycket så att man slipper se Katarina Sandströms ohyggliga stirrande nuna. Som tur är uppträder hon inte varje dag.

 Men jag har satt upp lite julsaker med vidskeplig anknytning. En par guldklockor under prismalampan i hallen vars många glasrutor jag äntligen putsat. Man ser hyfsat vad man gör, genom att lägga en lysande halogenficklampa inuti prismakupolen, men det är rätt arbetsamt. Klockorna ska väl antyda en kyrklig anknytning.

Är det någon som kan räkna ut hur många glasrutor det är? Framsida och baksida. Kristallformen i stort tetragonal. Möjligen snedvuxen kubisk.

Hur som helst så fungerar lampan likt en kristall och skickar ljuset i olika riktningar.

Hängde upp en klocka i kristallkronan också, men nu visar sig kamerans begynnande defekter. Det är svårt att pricka skärpan. Kameran är så  duktig, det är kameran som ska ställa in fokus, inte jag, kameran har tagit över. Dumma kamera.

Här och var lite runtomkring sitter alla nära trettio små tomtenissar i sina vrår. Det är väsen som fanns långt före den nya vidskeplighetens tid, som snabbt försökte tränga ut de gamla sederna. För säkerhets skull dessutom benämnande dessa hedniska, med en stor ambition att söka göra detta till något negativt. Det är samma effekt som vår främlingsfientlighet, som naturligtvis är vår sanna verklighet. Dessa klockor ska väl påminna om kyrkornas klockor, vi får väl minnas det som kulturelement från en svunnen tid.

Jag lyssnar på den magnifika Hallelujakören. Men vem bryr sig om texten? För mig är det bara upplevelsen av hur tonerna formas i de olika stämmorna. Visst är det spännande att det finns någon text. De flesta rituella texter från svunna kulturer är nu annars förvunna. Helt säkert förekom både musikinstrument och stora körer redan för många tusen år sedan. Det mest fashinerande är hur det gick till, hur massorna kunde underkasta sig denna dyrkan. Det är inte så enkelt som att de bara tvingades. De gamla faraonerna till exempel hade nog mycket lite att göra med att de dyrkades så omåttligt högt. Det måste vara ett automatiskt inbyggt samspel mellan massor och individer, av vilka en del var präster, med något mer makt och som kanske periodvis delvis kunde styra utvecklingen.

Det finns  a priori inget negativt i att hålla främlingar på avstånd, i synnerhet som nu jordens befolkning har svämmat över alla breddar. Jorden är rund och därmed begränsad. Den rymde i tusentals år cirka en miljard människor som på de senare tvåhundra åren explosionsartat ökat till över sex miljarder, kanske sju.

Konstigt att detta inte oftare tas med i de verkliga sammanhangen. I stället pratar man om svält, katastrofer eller miljöförstöring, som man till råga på allt försöker skylla ifrån sig på de rika länderna på jorden. Det är förvisso sant, men medveten inskränkning skulle bara ge en minimal effekt. Tyvärr kommer minskningen att ske ändå. Är vi smarta så försvarar vi oss, vad tjänar att låta hela båten gå under, när vi tar in just dessa för många, som får krukan att brista? Detta är diskrepansen mellan religion och vetande.

Om jag inte var övertygad om detta, skulle jag inte tjata om det. Men jag lärde mig de stora, överbryggande sammanhangen under geologiåren. Det är vetenskapliga sanningar vi inte kommer runt på minsta vis. Asymptoter är asymptoter, naturliga konstanter.

Men tomtenissarna kan jag inte längre så lätt fotografera, då makrofunktionen har börjat bli utslagen. Själva fotograferingen har för övrigt börja bära sig åt. När jag trycker på avsedd knapp tar det lång stund innan något händer, och jag förstår att det kommer att upphöra helt inom kort.  Autofokuseringen jiddrar och strular. Jag vill ha en kamera som jag kan ställa in på avsett avstånd, punkt och slut.

Här dock en minitomte som fastnat på en bild uppe i sitt hörn. Sammanlagt finns det ganska många, och många av dem är riktigt gamla, några fanns med till och med på Styrmansgatan.

Jag måste alltså skaffa en ny kamera.

Att ens tänka på reparation kan man bara glömma direkt. Att ens tänka på att köpa ny går ju inte heller. Det är sorgligt, eftersom jag hade stor glädje av att alltid ha kameran med mig i bältet, att ha till hands när man minst anar det.

Det finns nya på marknaden. Jag följer utvecklingen. Nuförtiden finns kameror integrerade i telefoner, men det blir dålig bildkvalitet, och som kameror får man nog vänta innan de uppfyller rimliga krav på kvalitet. Jag pratade med en ointresserad försäljare, fick många förslag, när han såg min menade han, att det här är ju en ganska gammal kamera.

Så denna satans nära nog dagliga migränhuvudvärk. Det bär mig emot att proppa i mig tablett efter tablett efter tablett. Det är varken bra för lever eller njurar eller något annat. Men som alltid – det finns många som har det värre. Tröst för ett tigerhjärta.

Halleluja.

Nu har jag lyssnat på Hallelujakören ur Händels Messiasoratorium säkert tjugo gånger.

Jag känner igen varenda bit, man minns hur dom går. Några detaljer har man fäst sig i, som den där lilla durnedgången till tonikan som förekommer instrumentalt ett par gånger.

Det var länge sedan jag hörde denna magnifika skapelse första gången. Vissa sekvenser fastnar omedelbart, som inledningen efter orkesterintradan förstås.  Haaa - le- lu-ja, halleluja…

Det kan väl i princip vara hur många medlemmar som helst i körerna.

Jag blev påmind av den härom dan, när barnen satt och spelade schack hemma i Varum efter avslutad städning.

Innan hade jag bränt av ett tomtebloss från Auroras present från julen 2003. Jag brukar köra ett varje jul. Det är festligt. Nu gjorde vi en liten ritual, och Elli började spontant att sjunga något, medan det gnistrade och sprakade.

Under schackspelets gång blev det mer sång, sånt där som man brukar tralla samtidigt som man gör något annat.

Nu blev det Halleluja.

Båda barnen har varit med i Adolf Fredriks musikklasser, och båda har stått i Globen och framfört det enorma musikstycket i samband med någon Luciakonsert.

Det är en lustig upplevelse att höra Hallelujakören i två fragmentariska stämmer. Båda mindes sina stämmor, och faktum är att endast dessa två stämmor räcker ganska bra till att förmedla en glimt av det stora.

Händel skrev stycket 1741, vilket man till och med ser på hans originalnoter (D-dur verkar det), där  han också kluddat dit texten vid de sista tre takterna: Halleluja.

Att lyssna i hyfsade stereolurar är fantastiskt, men kan aldrig ens jämföras med den levande känslan i en stor lokal där man verkligen spelar och sjunger.

För min del kommer tårarna i ögonen. Ofelbart. Det är en ljuv känsla. Man känner att man  är med om något. Jag tackar makterna för att jag kunnat uppleva detta stora i livet. Det är vår stora germanska delaktighet. Någonstans kom utvecklingen längst, och allra längst kom den hos dem som dessutom haft förmågan att skapa musik.

Så har jag ett annat litet specialminne från Hallelujakören. Ett kort ögonblick av ett litet fragment i en nonsenssituation. Det var en person som spontant nynnade några takter av inledningen. Jag minns ungefär när det var och nästan exakt var. Det fanns inget sammanhang med musik, vi sysslade med något helt annat. Det var i studentorkestersammanhang ute vid universitetet i Frescati. Vi kom aldrig att prata om saken, det var bara ett litet ögonblick som kvickt passerade.

Personen hade någon kontakt med Kårsdraget, han måste väl ha tillhört gruppen av ”hangarounds” som alltid fanns i sammanhanget. Kanske var han med i klubbmästeriet en period. Minnen från detta är ju nästan uteslutande fyllda av glädje och fest. Han hade ett skånskt ursprung, kallades Jony, och finns med i bilden ännu, nu som vän i Facebook.

Globenkonserterna verkar ha tagit slut numera, det är mycket sorgligt. Det var nu några år sedan jag var där, men man glömmer aldrig det överväldigande intrycket. Jag kommer så väl ihåg var man satt och mycket av vad som framfördes.

Jag har en bild från en Luciakoncert i Globen. Själv kunde jag ju inte ta några bilder, det var förbjudet, men i samband med korta reportage lades officiella bilder ut på nätet. En av dem är denna, som jag alltid har undrat över vad den föreställer, och vilket nummer som framfördes.

Situationen är lite speciell, en flicka från de lite högre klasserna, kanske gymnasiet, står på något som verkar vara en skorsten och gör något danssteg. Kanske föreställer hon nån slags tomte. Bilden är tagen 2007, alltså redan fem år sedan. Om det är någon som vet, skulle jag bli så tacksam för lite mer information, bilden representerar ett frågetecken i livet.

Som så ofta med frågetecknen längtar man efter svaret, men när det möjligen kommer, kanske det utmynnar i en besvikelse.

Som AK och laxen.

AK var i England och blev bjuden på gravlax. Värden hade lärt sig det svenska ordet, och briljerade med kunskaperna, genom att meddela gästerna att han bjöd på ”grävläx”, samtidigt som han menande upplyste om att det vet AK, vad det är, och AK svarade artigt med en adekvat översättning.

Denna information gjorde dock värden snarare lätt besviken, kanske han hade byggt upp en stor förväntan kring det mystiska okända.

ICA Sankt Eriksplan...

En gång fanns det en nidblogg (det oresonliga hatet...) om denna i och för sig kontroversiella butik, men nyss hände mig något, som eliminerade det mesta av aversionerna mot stället.

Nåja, så märkvärdigt var det kanske inte, men tillräckligt.

Jag gick runt i den alltför trånga butiken, att möta någon i gångarna är nästan omöjligt, här gäller att flyta med strömmen. Men man måste ju stanna då och då och granska varor.

Det är ett irritationsmoment, det kommer man inte ifrån.

Efter några varv kom jag på att jag ville ha pepparkakor, ett biträde fanns i närheten, och jag frågade utan förhoppningar om ett gott utfall.

Men det funkade jättebra!

Hon avbröt genast det hon höll på med, rundade några gångar och vrår, jag efter, och så hamnade vi på rätt ställe. Längst ner. Hon undrade om jag ville ha ICA, gärna sa jag, det brukar funka helt OK, hon plockade fram ett lagom litet paket och jag bestämde mig omedelbart. Tack!

Så lite behövdes det för att man nu ske se med en viss positiv attityd till ICA Sankt Eriksplan.

Minnet av denna service kommer att sitta kvar länge.

Heja ICA Sankt Eriksplan!

Hurra!

Varför nu det?

Jo, jag har börjat!

Plockat mycket, disken klar, frasfranska ur frysen, liksom smöret ur kylskåpet,

När det mjuknat åkte franskan in i ugnen några sekunder, blev delad, tjockbredd med äkta smör, och fick sista skivorna prickig korv på.

Stor kopp kaffe ur Olas fina Napoléonmugg.

Korrigerat helikoptern, satt nya IKEA-batterier i sändaren, laddat ackarna, provkört på parkettgolvet i hallen. Tänk att det ska vara så märkvärdigt roligt att flyga omkring med en liten modellhelikopter inomhus i sin lägenhet! Men så är det. Surr, surr.

 
  Man ser obetydligt av rotorerna när det snurrar fort. Men dammet far iväg...

Du har förstås ofta undrat varför norska, eller danska protestantiska biskopar inte använder mitra, stola, alba, mässhake eller kräkla, som de svenska biskoparna gör? Förresten har väl i princip alla protestantiska präster den utstyrsel som Martin Luther en gång bestämde. Det folk mest kommer ihåg är väl avlatsbreven, dom hade verkligen svämmat över alla breddar i sin pinsamma överdrift. Ibland undrar jag om inte detta ännu pågår i realiteten, de som har inkomst och arbete kan köpa sig det mesta. Och kan kosta på sig att gnälla över alla som tvingas klaga över saker.

För mig är det viktigast att inte ha några fördomar eller förutfattade meningar. Ofta blandar folk ihop kärlek med fördomar. Jag tillåter mig att tycka illa om vad jag vill, det har ingenting med falska åsikter om sammanhangens egenskaper att göra. Men den som tror att kineser färgar av sig, har väl en del att lära. Man behöver inte tycka om kineser vilketdera.

Vem bryr sig…

Jag har dock ofta undrat, men mindes plötsligt att jag läste om det i historian i skolan. Det skedde alltså på Johan III:s tid mot slutet av femtonhundratalet, han jobbade  ju åtskilligt med att lägga sig i den kyrkliga liturgin till prästernas nästan ohämmade fasa. Jag menar – dom TRODDE ju på det där. Farsan Gustav Wasa brydde sig inte, han var naturligtvis mest intresserad av att få in kyrkornas alltför stora rikedomar. En praktisk karl.

Erik gjorde sedan slut på det mesta under sin överdådiga regeringsperiod, tills de grep honom och satte honom i fängelse, först under hyfsade omständigheter, senare allt grymmare. Värst var väl när de tog bort hans älskade unga, snygga, välformade Karin Månsdotter. Han var ju i sina bästa år, men tvingades lida ensam i sitt påtvingade celibat. I hans kista påträffades mycket stora mängder arsenik, som måste ha intagits genom munnen. Om det var i ärtsoppa eller annat, kan man ju undra över, men det leder till hemska magplågor i alla fall. Ohyggligt.

Johan klarade sig hyfsat trots alla jobbiga krig med danskar och ryssar m.fl., men sedan han var liten, grubblade han mycket över de kyrkliga ritualerna. Eftersom han var kung, kunde han bestämma vad han ville, ritade och kladdade i sina föreskrifter om hur prästerna skulle bete sig, bland annat hur biskoparna skulle vara utstyrda under själamässorna.

Jag har via datamaskinen beställt nya dammsugarpåsar. Det ingår ju i hela processen. Före december ska jag plocka fram alla små tomtarna och andra gulliga julsaker, vilket jag (snyft) inte gjorde förra året.

Klockan drar mot tretton och man anar redan den sköna skymningen. Bara nu snön kommer! Det finns ingen att be. Varken meteorologerna, Lisbeth Åkerman, Anna Hedenmo eller Jarl Alfredius. Huvudsaken är att kompisen slipper sitta och hålla för rutan, när den fruktansvärda Katarina Sandström hysteriskt stirrande ögon infekterar bilden. Säger han.

 //hupp.

Jag förnimmer tveksamhet och oro.

Är det brist på information? Kanske.

Släckta fönster.

Letar osystematiskt, anar sammanhang, men kan inget bekräfta.

Inser att många helt har missförstått betydelsen av vissa ord.

Är det så orden ändrar sig, är det så språket förändras?

Har tvättat idag igen.

Den felmonterade torklokaliteten klarar inte jeansen på tre timmar.

Ordet Patetiskt till exempel.

Betyder högtravande, med patos, väldigt expansivt, gärna med yviga gester.

Men ordet har börjat betyda något helt annat, som jag för ögonblicket inte har någon synonym till. Kanske rörande, kanske något negativt, tycka synd om, i varje fall ett stänk av något negativt.

Nu Vart är vi på väg.

Min gamla seglarkompis Stig Walldin har födelsedag i dag lördag den 24 december! Jag har mejlat honom, men blev besviken när brevet kom i retur. Det visade sig att han inte stavade som jag trodde först.

Mina vebbor blir värre och värre. Förr kunde man skicka mejl genom att bara göra något klick, nu ska man välja sort, sms - mms - meil, jag kan visserligen skicka alla sorter, men det är sällan jag nyttjar det.

Drömde en mycket lång och levande dröm om att jag var ensam åskådare på en kårsdragskonsert. Ingen pratade med mig utom en ung pianist som skulle delta i ett nummer med Tommy Jacobsson och Åke Edenstrand. Jag stod ensam, lutad mot väggen framför orkestern. Tommy och Åke hade militäruniformer på sig, mycket tjusiga. Men deras framträdande blev aldrig av. Efter lång väntan där en stor del av orkestern stod i en halvcirkel runt och väntade, gick de ner till sin lilla sportbil och for iväg sittande tätt invid varandra. Någon nämnde att det kunde varit frågan om en gitarrsträng som gått av.

Konserten i övrigt långdragen och med mycket lite musik. En hornisttjej gjorde ett kraftfullt solonummer sittande på sidan i bakre raden.

Ingen balett förekom. Jag minns när dom började, det var på  hösten 1972, dom var med på en barnens dagspelning i Linköping, i varje fall reste vi med buss. Där fanns en enda "snygg tjej", så är det alltid med baletter, det är sällan någon verkligt pang-tilltalande. Jag pratade intensivt med henne. Hon var snart tjugo år och vi löste korsord hela hemresan. Hon blev sedan ett känd kvinna i staten, nu pensionerad sedan många år.

Glömmer aldrig Lasses förtrytsamma uttalande om att dom skulle komma att dansa sönder våra shownummer, det var nog många som höll med, Kårsdraget blev aldrig det samma sedan tjejerna kom med, det var en klar nedgång.

Den bästa studentorkesterbaletten var nog Fåntrattarnas i Uppsala en tid, dom hade lagt med mycket möda på att sålla och öva. Den orkestern hade lite förmer-än-andra ambitioner, och strävade mot att döpa sig till Svenska Showorkestern, jag tror aldrig det blev särskilt lyckat.

Den där göteborgsorkestern Tongångarne (obs e på slutet) hade också stora ambitioner, dom hade en nummerflicka som inte var av denna världen. Om man googlar på tongångarna, kommer man till gamla tantkörer, konstigt att dom inte är mer kända, vilket knappast Kårsdraget heller är numera.

Nu börjar jag! Snälla!s

Man riktigt känner hur det vibrerar och skakar i dårhuset som fosterlandet Sverige nu tydligen har blivit.

Som tur är har jag en medfödd talang för nästan obegränsad glädje och humor, som har lett mig genom många svåra situationer i livet. Detta varma och stora sinne för en humoristisk syn på verkligheten har styrt mig till att med pirrande glädje se fram emot ett eventuellt bra namn på nedan nämnda riktiga korvrätt.

Men först ett dilemma.

Stor konflikt i televisionen i kväll.

Jag hade tänkt gå upp till kompisen och kolla eftersom jag har tvättstugan full med tork just nu, och kompisens nyckel hänger anklagande på sin krok i garderoben. Jag har lovat att titta till hans blommor, och känner att det verkligen är dags i kväll.

Så jag tittade på en länk som anser sig visa dagens aktuelle TV-program. Reklaminfekterad förstås, men läser omedelbart några märkligheter efter att nu ha skapat ett nytt recept i min kokbok, på en riktigt läcker maträtt som går under den  speciella rubriken Svensk pølseret (Den rigtige!).

Så tittar jag på länken till Sveriges Rado TV.

Man finner en fetrubrik Gina Dirawi ”Jag har varit dum”.Jaha. Varför denna okända utlänning överhuvudtaget yttrar sig i den svenska televisionens programtablå är en gåta. Alldeles nedanför en kommentar av den tvättäkta juden Henry Bronett som likaledes yttrar sig i frågan, går ett steg längre och hävdar att fröken Durawi inte kan nöja sig med att vara dum.

Konflikten mellan judar och araber dundrar vidare. Detta har aldrig tidigare bekymrat mig ett skvatt, eftersom det bekymrar människor i helt andra länder, som vi rimligtvis inte borde ha ett smul med att göra.

En annan rubrik förtäljer att professor  Mohammed Fazlhashem tycker det är fel att jämföra islam med nazism.

Jag ställer några naturliga frågor och undrar samtidigt om folk är riktigt kloka, eller vad?

Hur kan det finnas en SVENSK professor i Sverige som är arab och anser sig ha rätt att yttra sig i judiska frågor?

Hur kan det finnas några araber i Sverige överhuvudtaget?

Hur kan det finnas några judar i Sverige överhuvudtaget?

Men OK, nu är det ju så att människor i rimliga mängder alltid förflyttar sig runt jorden och det må väl vara legitimt. Vad som däremot är oroande är de väldiga massor av individer som de facto SMITER, när det är krig och elände. Människor flyr och har alltid gjort det, men vidskepliga lagar som hävdar omvärldens skyldigheter är konstruktioner med ursprunglig tillämpning i andra tider och på andra platser.

Den som stannar och kämpar för sitt land, sitt folk, sin gemenskap, har vår stora sympati, ära och heder.

Hur kan man prata om nazister i svenska sammanhang, när nazismen ju är en sedan sextio år utrotat företeelse som existerade i Tyskland fram till andra världskriget, vilket Sverige aldrig på minsta vis var med i?

Gräver man vidare finner man häpnadsväckande iakttagelser.

Det finns arabiska krafter som strävar att döda alla judar. De hävdar att även om judarna gömmer sig bakom träd eller stenar, så ska träden och stenarna bli levande och tala om för araberna ett här bakom mig gömmer sig en jude.

Judarna å sin sida tillverkar eller skaffar sig vapen av de modernaste slag och skickar mot omgivande araber i avsikt att döda dem.

Sveriges television visar bilder på bomboffer och hysteriskt skränande kvinnor som beter sig som de har lärt sig, nämligen genom att slita sitt hår och sina kläder. Det är dem inte förment att slita sina kläder, liksom inte heller när den utländska fotbollspelaren sliter av sig tröjan när han haft turen att få en rund läderkula att nätt och jämnt dratta in i en fånig träställning och därmed göra vad som kallas mål. Men det är anmärkningsvärt att detta ska drabba svenska människor ända in i deras vardagsrum jämte en massa andra bilder som gör reklam för svält och elände i ännu avlägsnare landplättar som vi inte borde ha ett spår med att göra.

Den märklige svenske ministern Carl Bild uttalar sig än för och än emot.

EU, som bildades för säkert femtio år sedan för att förhindra krig mellan Tyskland och Frankrike, som vi i Sverige rimligtvis inte borde ha en gnutta med att göra, tvingar de tafatta svenskarna att ha stora, gula nummerskyltar på kossorna, och förbjuder vår urgamla fina utprickning av våra farleder med kvastar, slät- och kryssprickar. Nej till EU, det är destruktivt och gäller inte oss.

Att det ännu finns ett antal svenskar framgår tveklöst av att Sverigedemokraternas opinionssiffror bara stiger och stiger, eftersom förnekade svenska människor tycker att Sverige är bra, och att de nog helst vill vara i fred liksom under de senaste tvåhundra åren.

Som gammal vänsterpartist har jag väldigt svårt att sympatisera med SD, men har absolut inte den minsta svårighet med att inse sammanhangen.

Den stora konflikten handlar alltså om kvällens TV-program uppe hos kompisen. I TV 8 är det Midsumer Murder. I TV 1 är det världens nog bästa TV-program som någonsin gjorts, nämligen ”På spåret”. Det varar dock bara en timme, så man bör kunna koppla över klockan nio och titta en gnutta på rubrikerna i dårhuset. Samtidigt är det Norrmannen Skavlan, men  honom kan  man lätt vara utan. Där kan det hända vad som helst. Är det bra gäster kan det vara trevligt, men minst lika ofta rena dårhuset, och Skavlan själv, stackarn, måste oavbrutet vrida sig så att han tillfredställer alla uppkommande smakriktningar.

Det stora problemet som faktiskt existerar och aldrig upphör att förvåna, är vidskepelsens ännu år 2012 helt dominerande inflytande. Vad vi vill ha är religionsfrihet, vilket ska uttydas som FRIHET FRÅN RELIGIONER och inget annat.

Jag har nu sammanställt en första version av den danska svenska korvrätten, som jag hoppas att någon kan få glädje av. Att glädja sina medmänniskor är väl ändå en av de trevligaste hanteringar man kan syssla med, även i medvetenheten av att sex miljarder kommer att elimineras under de nästa tvåhundra åren, då vi väl rimligtvis åter har landat nere på normalpopulationen i vår utvecklingskurva.

Tvätten har nu torkat i  nära tre timmar, men torkrummet är långsamt, eftersom det är felbyggt, så det enda man kan göra är att vänta, om man inte vill klaga och gnälla förstås, men att klaga och gnälla ligger inte för mig, det är mycket bättre att vara positiv och att se saker från så ljusa sidor som möjligt. Gör det ni också!

Vad är det dyraste som finns, pappa?

Någonstans i minnenas lyckliga stunder satt en liten punkt av svårbestämd form och färg. Kanske lite vit, eller möjligen gul, men definitivt inte röd. Formen går knappast att bestämma, kanske åt det sfäriska hållet, men framförallt litet, som spetsen av en knappnål

Röd kom senare.

Jag letade och letade och letade ännu mer, och till min glada värme fann jag det som alla letare finner. Ja, den som söker ska finna, enligt den gamla larviga truismen, som det finns alltför mycket av, men som ändå kan få folk att i velig beundran ge upp helt och hållet och låta sig falla i den subjektiva trygghetens famn. Bollen är rund. Det finns så mycket mellan himmel och jord. Så mycket vatten har flutit under broarna.

En våg av värme sköljde över mig, en värme blandad med trygghet och lyckligt mörker.

Jag blev alltså riktigt nöjd över min ensamma prestation efter att ha letat och bläddrat och plockat fram och lyft på saker.

Mitt i mellanperioden, när ljuset långsamt började skymma och skapade sin stämningsfyllda atmosfär av något som inte riktigt gick att peka på i detalj, men nätt och jämt höll samman mitt emellan ytterligare några vackra bubblor ur de stora sammanhangen.

Det var klassens snyggaste tjej som passerade. Först en gång följd av någon mälmenande flabbare, sedan tillbaka och ställde sig i klungan av övriga fnittergubbar som likt överbrunstiga tuppar kråmade sig i hopen, och konstant hoppades vinna hennes uppmärksamhet om så bara det kortaste ögonblick.

Mitt i värmen en liten gnista av osäkerhet över något som visade omöjligheten i hela sammanhanget. Den enes bröd den andres död.

Jag lämnade tanken på det osäkra, jag återkommer till det. Jag måste först grunna lite på detta med den här klassens snyggaste. Det fanns inga påfallande attribut, inga märkvärdiga kläder, inga stora bröst, inget i uppenbarelsens framtoning, utom möjligen att hon helt enkelt var ganska lagom. Vid närmare eftertanke kanske man måste lägga en pluspoäng på hennes sätt att röra sig, balanserat, mjukt och sammansatt. Kanske som man föreställer sig en skicklig dansare, men här utan att gestalta något speciellt. Hon var bara en i mängden men tillräckligt mycket en i mängden, för att man just skulle få dessa tankar. Hur går det för henne i livet? Var brukar hon tillbringa somrarna? Vilka är hennes föräldrar? Var hon duktig i skolan. Kommer hon att bilda familj en gång? Få egna barn?

Det var kanske sammanlagt en minut jag såg henne, och hon såg inte mej, och skulle aldrig för sitt liv kunna erinra sig hur jag såg ut eller var klädd.

Skymningsperioden övergick till natten. Det blev inget stort mörker, bara så mycket man kunde förvänta sig på ett museum där hela sammanhanget önskade beskriva hur djuren hade det under sitt svenska dygn. Jag insåg att man nu, om man orkade vänta tillräckligt länge, skulle få uppleva gryning, förmiddag och ljusa dagen också.

Jag återkom till den lilla punkten där långt borta och de fina förnimmelser som tanken på den drog med sig. Jag hade således hittat datum och tidpunkt. Det var någon gång efter klockan sexton på eftermiddagen och platsen var den fina lägenheten på Styrmansgatan vackert illuminerad med lagom antal lampor, och stearinljus blandat med ljuset utifrån gatan. Sjömansbiff skulle det bli, det var annonserat i förväg via telefonsamtalet som bjöd in oss någon dag tidigare, men som förrätt serverades en liten varm smörgås med läcker svampstuvning samt några små assietter. Till det öl och snaps, till varmrätten ett gott rödvin.

Året var nittonhundranittioett, en lördagseftermiddag i oktober. Ännu förekom inga som helst julattribut, det var bara en helt vanlig vardaglig lördagseftermiddag.

Jag hade aldrig kunnat finna rätt datum, om jag inte haft den där varma minnesbilden. Det fanns inget definitivt att ta på, bara att jag tyckte mig minnas början av nittonhundranittiotalet, en höst. Jag mindes det där med hösten.

Jag satt och bläddrade i min dagbok. Just året nittioett var ganska trasig, flera sidor satt löst, men varje sida var ju rätt noga definierad med dag och datum. Efter en överraskande kort stunds bläddrande, fann jag den lilla anteckningen ”Styrmg kl  4”, så även kommentaren snaps punsch.

Ja, där fanns således den lilla osäkerhetsgnistan. Samtidigt med upplevelsen av den stora värmen och glädjen. Tiden på dygnet den bästa möjliga. En snaps på sena eftermiddagen och mörkret som kom utifrån, glädjen och lyckan av sammanhanget.

Jag skulle så gärna vilja uppleva det igen, men har nog en viss känsla av att det skulle bli svårt. Förväntan kan dränka så mycket, även om den också kan generera överraskande stunder av stor glädje och lycka.

Vi hamnade inne i hallarna med mineralsamlingar, fastnade förstås  vid stufferna av gediget guld och gediget platina som låg i montrarna. Helt sannolikt repliker, det är nog inte svårt att tillverka stuffer som är nättopp omöjliga att skilja från originalen.

Jag berättade om de små idiomorfa kristallerna av zirkon som jag hittade i pegmatiten vid bygget av en tillfart till Essingeleden på sin tid. En två millimeters vackert röd tetragonal kristall av zirkonsilikat. Det var på den tiden jag pluggade mineralogi på Stockholms universitet, och det lilla fyndet fick halva institutionen att resa ut för att titta på fyndplatsen.

Vilket är dyrast av guld eller platina? Jag började mumla om att det nog var tillgången och efterfrågan som  bestämde priset, en typisk marknadsmekanism. Men jag vet inte. Jag vet dock att guldprospekteringen i dag (2012) fortsätter i rasande fart, än kommer man att plocka upp en hel del nyfunnet guld ur jordskorpan.

Men på frågan om vad som är det dyraste som finns, kunde jag inte hitta något roligare än - efter en viss inledande tvekan - det dyraste är nog - kärleken.