Klapp och klang.

Det är så märkligt.

Utvecklingen som förmedlas via bildskärmar in i vardagsrum och sängkammare.

Ja, det är otroligt men sant, det finns verkligen folk som ligger i sängen och tittar på TV.

Slösar bort sina liv utan förkovran, i meningslös väntan på döden.

Själv en nolla, ja, hur länge ska jag tjata om det? Dock utan bestämda uppfattningar om någonting, och knappast utan ordentliga kunskaper i en värld, där det i stor sett är medel som räknas.

Tittar de inte på TV, så gäller andra former av bildskärmar. De som är kopplade till datamaskiner, mobiler eller ipoder och allt liknande.

Jag har aldrig begripit meningen, eller underhållningsvärdet med en person som står och sjunger till ackompagnement på en scen.

Kanske i ett isolerat system i en avgränsad tid, kan denna sång förmedla väntan i en tillfällig sluss som måste passeras, men som i sig inte ska spela någon annan roll än det enklaste staffage.

Ändå vet jag ju att miljoner och åter miljoner omsätts på sådant, och att den ena miljardären efter den andra kristalliseras ut i en sjudande häxström av sekundära flöden i ett måttlöst virvelsystem.

Klapp och klang. Klapp och klang är en elak kommentar beträffande det man sökte underhålla små barn med i en period för länge sedan. Jag tror det var just angående ett barnprogram, som sändes massmedialt för kanske femtio år sedan i Sverige.

Man klappar i takt och sjunger därtill.

Allt är en tragisk och oavsiktlig travesti på musikens innersta väsen, om den ens är fattbar.

En ung kvinna stiger in i en musikstudio och sjunger i en mikrofon. Man genomför olika diskussioner om bakgrundsljudens styrka, och tycker sig seriöst samtala om musik.

Klapp och klang uppstod 1892 plus-minus några år. Några hävdar det var vita, andra att det var negrer, men mot slutändan var det till en början negrerna som fick krediten. Utvecklingen gick mycket fort, och spridningen var enorm. Allt detta var från början dansmusik, det vill säga ljud som var avsedda att rytmiskt stödja olika former av dans. I många, många miljoner år.

I dag domineras ljudutbudet av klapp och klang, vilken bildar en gigantiskt industri och en svällande kulturell livsmassa, som även kan sägas bilda det system, som den mänskliga livsformen svävar i.

Jag blir mycket ledsen av detta, när jag stundtals anar det meningslösa i något, som inte har obegränsade dimensioner, men i sina sammantagna  konstruktioner, förmodligen överträffar allt livsformen har frambringat genom årmiljonerna.

Men jag anar samtidigt, att det någonstans finns andra konstruktioner i ett högre och möjligen mer meningsfyllt schema av lagar och sammanbindningar. Jag anar det, och hyser en vädjande förtröstan till möjligheten av en sådan existens.

Och uteslut inte möjligheten till en djupare insikt i detta väldiga och all dess fantastiska möjligheter till skönhet och kärlek!

Nu är det snart julafton, och jag önskar alla mina tusentals läsare en riktig God Jul, precis som ni vill ha den!

Cogitamus ergo sumus.

Så totalt knäpp.

Allting blir bara fel, men jag vet inte var jag ska leta, har någon varit framme och manipulerat?

I så fall varför?

Hela veckan hade jag, ja just jag och ingen annan, varit full av pirrande glad förväntan på fredagskvällens härliga avslutning.

Egentligen gillar jag inte alls det där ordet härlig.

Det  påminner mig om feltolkningar eller övervärderingar av sådant som egentligen inte alls låter sig inpassas graderade omdömen av det här slaget.

Flera gånger har jag promenerat runt kanalen, stimulerad av det underbara snövädret, och med den största anledning att få använda mina nya halkskydd.

Hela tiden grunnat och njutit långt i förväg av den sagolika förnimmelsen om den pirrande lyckliga känslan inför vad som skulle komma på fredagkvällen.

Jag hade laddat upp med en stor rulle hushållspapper, två askar med Mums-mums, ett glas lagom kall mjölk och två tabletter.

Jag borde naturligtvis ha insett långt i förväg att en sådan lycklig förväntan inte kunde lösas upp utan problem. Jag hade gått en svindlande balansgång i svängarna för att säkerställa att ingen hybris skulle kunna tränga sig på.

Ingen hybris hade givetvis emanerat från mina strikta restriktioner, jag skulle aldrig tillåta något sådant upprörande beteende.

Men lik förbannat hände det, förmodligen i ett obevakat ögonblick av påtvingad förvirring.

Jag hatar dessa drogmissbrukare, i synnerhet de som brukar alkohol, jag förstår faktiskt inte hur det kan vara tillåtet. Visst finns det samfund som förbjuder detta missbruk, men många fler inte bara tillåter utan både besjunger och rent av hyllar användningen i elegiska kvintileringar.

Fy fan, säger jag bara, och det står jag för. Så bara är det. Ja, jag står för det.

Hur gick det nu alltså till? Den sorgligt trista förvandlingen från glädje och förväntan till djupaste mörker i ordets negativa bemärkelse.

Jag gick alltså upp till kompisen. Han som begår den stora vänligheten att år ut och år in betala sin licens till den där obehagliga apparaten, genom vilken man kan sitta och stirra  på tvådimensionella informationsflöden, som då och då har blivit detta mitt stora nöje.

När jag passerade vinkeln i korridoren, med mjölkglaset i handen och Mums-mumspaketen balanserande, löst tryckta mot midjan, bar det sig försås inte bättre än att den Mums-mumsen som låg ytterst i det alltför ivrigt öppnade översta paketet, gled ner på golvet, och sprack upp i ett tjugotal kritvita skåror mellan de vid kollisionen med golvet bildade chokladflaken.

Jag insåg omedelbart, att detta inte leder till någonting alls, att det inte är någon idé att fortsätta, att jag inte klarar mitt uppdrag.

Jag använder för många ord, för svåra ord, för onödiga ord, och jag kommer åter till den diskvalificerande grunduppfattningen, att jag är den nolla jag är.

Hur många timmar har jag inte suttit med alla dessa korkade postulat, som aldrig ledde någonstans, men som gjorde motståndarna halvt vansinniga i sina fruktlösa upprepningar mot mina indolenta motreflexer.

- Jag är dum.

- Nej, du är inte dum.

- Jo, jag är dum, väldigt dum.

- Varför påstår du det.

- För det första, därför att jag ser dum ut.

- Så det skulle finnas ett samband menar du? Ett sammanhang?

- Javisst, jag ser dum ut, alltså är jag dum.

- Du skulle aldrig klara att hävda dina ståndpunkter, om du verkligen vore dum.

- Vilka ståndpunkter? Jag är för dum för att kunna ha några attityder över
  huvud taget.

- Hopplöst att diskutera med dej.

- Ja, där ser du. Jag är för dum.

- Det har jag inte sagt.

- Nej, men du menar det, du tänker det innerst inne.

- Du vet inte ett dyft om vad jag tänker innerst inne.

- Nähe, och vad kan kanske det kanske bero på kanske va?

En gång vid den där badbryggan i en djup, lummig vik långt uppe i skärgården kom jag faktiskt fram till ett slut på teskampen, kontraheten gav upp. Han erkände att jag var dum, eftersom han hade börjat lita på mig, och han hade börjat lita på mig, därför att jag så häpnadsväckande förfäktade samma tes timme efter timme.

Det trasiga bakelseliknande chokladpaketet med sitt vita, kletiga innehåll, hade märkligt nog hamnat på rätsidan, om man nu kan tala om rätt eller fel sida när det gäller en krockskadad Mums-mums.

Detta tolkade jag som något positivt, eftersom jag har för vana att se saker från den ljusa sidan i första hand. Denna min positiva egenskap medförde i det här fallet att jag lyckades plocka upp Mums-mumsen i förbifarten. Utom ett ynka litet oregelbundet flarn.

Jag bestämde mig för att låta det lossnade lilla chokladflarnet ligga kvar på olycksplatsen, eftersom jag just var framme hos kompisen, och verkligen glödde av iver att få se det efterlängtade programmet, som skulle börja klockan nio prick.

Hur jag fick upp dörren med mjölken i handen och pappersrullen under armen har jag glömt, allt gick så himla fort, och nu gällde det att få igång TV, innan det började.

Men det började inte.

Det var något annat.

Något väldigt helt, annorlunda annat.

OK. Mjölken på bordet, rullen likaså, Mums-mumsen bredvid, ut genom dörren, ner en trappa, nyckeln ur byxfickan, fram till datorn, på med modemet, på med datorn, efter trettio sekunder hade jag tablån framme.

Helvetes förbannelse. Det var ändrat. Programmet var ändrat. Ingen ursäkt, ingen förklaring, ingen tillgift. Detta borde vara straffbart.

De var väl nu det måste ha hänt. Jag tryckte väl på någon jävla tangent med mina krumma fingrar, vilket fick något i det sinnesjuka, begåvade omprogrammerade operativsystemet att komma på något gudomligt nytt genialskt förhållande till skrivarenheten, och förklara för användaren, det vill säga jag, att något var omstrukturerad och jag fick frågan om jag ville eller inte ville, alltså ja eller nej. Något annat alternativ fanns inte. Jag ville emellertid varken ja eller nej, jag ville bara stänga av, helst utan att dra ut strömmen eller kasta fanskapet ut genom fönstret.

Jag snuddade vid några diffusa tankar kring finska vinterkriget eller japanernas invasion av Mandalay, och där stannade jag. ”The road to Mandalay”. Japanerna ockuperade Mandalay i Burma mellan 1942 och 1945, så är det med det, det var vad jag mindes från hippen. Varifrån kommer sådana osannolika tankeglimtar?

Kvällen var ju ändå förstörd.

Upp till  kompisen, drack ur mjölken klunkvis omväxlande med Mums-mumsen, torkade fingrarna och läpparna med hushållspappret, gick ut i korridoren, låste noga, gick ner till mej, satt mig i mörkret med ett vackert stilla stearinljus på bordet,

funderade på om jag skulle äta något mer, kanske en julknäcke med smör och julskinka med Slottssenap, en kopp kaffe. Skänkte några vänliga tankar till någon jag tyckte om, kände vanmakten och beslöt att börja om från början i morgon igen.

Kram.

Lurren kom in i klassrummet.

Lektionen skulle börja.

Det rådde en ovanligt spänd stämning utan att man säkert i förstone kunde säga vad det berodde på.

Lurren hade mycket stor respekt med sig, till skillnad från några av de andra i kollegiet, som gärna försökte ställa sig  in hos eleverna.

Lurren däremot, adjunkten, fil.dr i franska språket Lukas Ewald Hellström släppte inga tyglar. Men han var inte särskilt aggressiv eller ens bråkig, det var snarare hans ganska skrämmande lugn, som gjorde honom respekterad och beundrad.

Lurren såg genast hur det var fatt.

Uppe i taket ovanför katetern satt en liten, nyss uppkastad snöboll, som ännu inte hade börjat smälta. Ett klassiskt bråk med lärarna, som dock sällan gav utdelning.

Lurren hade sin analys klar. Hans extremt höga intelligens genomarbetade alla alternativ, och stannade kvickt vid det, som senare mycket riktigt visade sig skulle vara det enda rätta.

Det han nu skulle göra, var väl inte det lättaste, han hade givetvis helst velat sitta bekvämt på sin stol och lösa problemet, nu fick han offra en aning på bekvämligheten.

Han gick fram till Simon som satt längst framme på bänken i bänkraden närmast dörren.

Lurrens metod gick som alltid ut på att uppmuntra ärlighet, och utgå från att ingen medvetet eller avsiktligt skulle ljuga. Om lögn eller oärlighet upptäcktes var straffet mycket hårt, så i praktiken förkom det aldrig på Lurrens lektioner, vilket kollegorna högaktade honom för.

Hos större delen av skolans övriga lärare rådde samma uppfattningar, vilket på det hela taget ledde till, att avvikelser som den här, ytterst sällan förekom.

-         Är det du som har kastat upp snöbollen?

-         Nej, svarade Simon, och frågan gick vidare till Belinda som satt bakom.

-         Är det du?

-         Nej, svarade hon allvarligt, ingen kunde märka någon tvekan eller osäkerhet i hennes svar. Frågan gick till Loke.

-         Är det du?

-         Nej, svarade denne lika säkert  och stirrade läraren fast i ögonen.

Så gick frågan vidare, först längs raden vid dörren, sedan nästa  rad bakifrån, nästa rad framifrån, allt i tur och ordning.

Lurren kom till sista raden borta vid fönstret, spänningen i klassrummet var om möjligt ännu mer spänd, när man började inse hur det hela skulle sluta.

Längst fram i raden närmast fönstret satt Johanna, som kanske såg en aning orolig ut till skillnad från alla övriga i klassen, som nu fått frågan om de hade kastat snöbollen, som nu för övrigt hade börjat smälta med enstaka droppar som föll ner mot katedern.

Nitton elever hade allvarligt blivit tillfrågade, och samtliga hade lika allvarligt svarat nej.

Enligt Lurren var nu saken klar, problemet var löst, alla hade försäkrat att de inte kastat snöbollen. Eftersom Lurren förutsatte att ingen någonsin skulle ljuga, återstod nu den enda som ännu inte blivit tillfrågad, nämligen hon som satt längst fram vid bänken närmast fönstret och närmast katedern.

-         Alltså var det du, sa Lurren och måttade ett kraftigt slag mot flickans huvud, så kraftigt att hon fullkomligen kastades ner på golvet bredvid bänken.

-         Upp med dig! Sa Lurren med fast stämma.

Johanna gnydde, men reste sig ganska fort.

Pang, så kom nästa slag som fällde flickan till golvet en gång till, hon började nu skrika, och Lurren grep tag i hennas vänstra arm och måttade det ena slaget efter det andra mot huvud, kinder, öron.

Lurren slog och slog, det hårdaste han kunde, flickan skrek, alla övriga eleverna i klassen satt blick stilla och dödstysta.

- Här ska du få för hela klassens lögner, räknade Lurren… tolv, tretton fjor-ton, fem-ton.

Flickan blödde ymnigt från näsan, öronen, och tårarna rann, hon grät förtvivlat, och försökte skyla sig med armarna.

Inom sig var Lurren förvånad över att just Johanna hade gjort sig skyldig till en sådan dålig sak, hon var ju allmänt känd som den snällaste och mest skötsamma av alla i klassen, kanske i hela skolan.

Nu hade Johanna fått sitt rättmätiga straff, och Lurren beordrade henne att ta bort snöbollen. Ta några av dina lögnaktiga kamrater till hjälp, beordrade Lurren lugnt, använd stegen där i hörnet, och var snäll sluta tjuta, du har dig själv att skylla, ditt häpnadsväckande brott är sonat, och saken bör glömmas snarast.

Saken ordnades snabbt, Lurren gjorde sina anteckningar i klassboken, och meddelade att han tänkte avbryta lektionen på grund av denna ofattbara ondska, som han hade råkat avslöja i sitt eget klassrum.

Samtliga går ner och anmäler sig hos Pi-Lusen, kvarsittning till klockan fem för samtliga, marsch iväg.

Pi-Lusen var skolans mest fruktade och respekterade vaktmästare, det var ett fruktansvärt straff att hamna hos honom, han hade alla fungerande medel för att få delinkventerna att göra som han blev tillsagd, ett av de mest effektiva var just kvarsittningen, då ingen fick lämna det kalla vaktmästarutrymmet, och minsta protester straffades med kraftiga snärtar av hans smidiga silverbeslagna bambukrycka.

Lurren gick långsamt ner till lärarrummet, placerade sig i sin speciella fåtölj, och redogjorde noga med viss avsky för de andra närvarande lärarna, vad som tilldragit sig under det, som skulle ha blivit en stimulerande, givande lektion i franska språket.

-         C’est leur piece de resistans, n’est-ce pas?

Väl hemma beställde Lurren dillkött till middag, vilket var en ovanlig lyx, men kände ett visst obehag over den trista skoldagen.

-          

Ja, inte var det bättre förr, inte.

Helt enkelt därför att elementen i utsagan inte är definierade.

Jag minns någon rad i min gamla lärobok i filosofi. Vilken underbar tid det ändå var.

Vad hette han, filosofen? Hägg- nånting.

Jag hade en period av väldigt jobbig magsjukdom. Hade spelat på en skoldans på Norra latin.

 Det hade delats ut söta, goda, saftiga apelsiner, och jag hade stoppat i mej massor i någon paus. Hela perioden var allmänt positiv. Min mest älskade kärlek hade försvunnit, och jag var egentligen förtvivlad långt inne i djupet av mitt innersta inre.

Men jag hade börjat plugga, och höll sinnet vidöppet, även om jag var ensam och sårad.

Troligen var det ren inbillning, men jag hade för mig att det var apelsinerna.

Så småningom fick jag komma till familjeläkaren, en rar farbror som någon i släkten varmt rekommenderade.

Jag kunde inte behålla någon föda, det var rena dysenterin, hemska upplevelser av förtvinande.

Doktorn gjorde diagnosen amöbadysenteri, och jag ordinerades hård diet och medicin, bland annat fick jag opiumdroppar. Genom att de uppenbarligen fungerade som stoppande medel, tog jag snällt de beska, mörkbruna dropp-pippetterade dropparna.

Jag fick en lång, lång, ganska finstilt, utförlig tryckt lista på födoämnen som jag skulle stoppa i mig. Man läste den ivrigt, eftersom man var så hungrig hela tiden, utan att kunna äta något, en paradoxal situation.

Det första på listan var risvatten, dvs avkok på ris.

Jag önskar verkligen att jag hade denna dietlista kvar, den var säkerligen helt vetenskapligt riktig, men omfattade vartefter som man läste neråt i den finstilta texten, allt mer smakliga maträtter.

Man skulle testa sig fram, om man fick behålla en rätt utan att få symptom, skulle man pröva nästa.

Samtidigt under den rätt långa sjukdomsperioden höll jag mig hemma och vrålpluggade filosofin i avsikt att muntligen tenta av studentbetyget i filosofi på latinlinjen.

Det är alltid angenämt att förkovra sig, jag lånade allt mer komplicerade böcker i ämnet och tyckte mig så småningom fatta mer och mer.

Det var den där svenska filosofen på Hägg-, han med begreppsanalysen. Till en början hade jag väl inga begrepp om vad det innebar. Hägerström var det, uppsalafilosofen. Man kände djup respekt och lycka över att ha börjat få i sig ett och annat korn av vetande.

Så kom tentamen. Dysenterin hade för övrigt nästan helt försvunnit, och jag kände  både en glädje och ett märkligt slags ljus i livet.

Jag tenterade som privatist, och jag tror att skollokalen i det här fallet var Bromma läroverk. Det var en seriös tillställning, vi var ett par tentander i taget, en lärare och några censorer.

Efteråt fick jag betyg muntligen av tentator, men stannade kvar i korridoren och väntade på nästa lilla tentamensgrupp, för jag hade gett mig fan på att jag ville ta chansen att försöka gå in för ett högre betyg.

Jag klämde fram med mitt önskemål, att jag vågade, läraren menade att jag då borde ha läst något mer än den obligatoriska skolläroboken, vilket jag hävdade mig ha gjort, jag hade läst i Ahlbergs stora.

OK, jag fick komma in igen, fick några ytterligare frågor och det hela resulterade i att jag fick som jag önskade. Vilken triumf!

Hela perioden finns kvar som en ljus period, kärleken var borta, men nya skulle komma, och så småningom jämnade det hela ut  sig i en viss tillförsikt och stolthet.

Jag känner något av samma, en liten lycklig gnista av glädje, när jag ser den här bilden på mina förfäders utbredning i Europa för flera tusen år sedan. De romerska erövrarna stod och stampade upp mot det germanska Europa, som de aldrig lyckades erövra.

Det är upplevelsen av landskapen, med sina skogar, sjöar, älvar och marker. Bebyggarna kämpade på liv och död och höll ihop sina regioner i den djupaste hederlighet. Kusterna var ju som då, även om landet hade en bit kvar att stiga upp ur havet sedan den senaste istiden, insjöarna liksom, åar, älvar och andra vattendrag. Men skogar täckte det mesta som ännu inte hade odlats upp av våra idoga förfäder. Sjönöten fanns ännu vild i södra Sverige

Det bara skymtar förbi, det är vårt, det är mitt, det är glädje och djup, skratt och jubel, men framför allt befriat från trams, dans och flum.

Jag anar en sammanfattning i dagens stenhårda obeveklighet. En sorglig period av vidskepelse nalkas slutet. Jag är glad att ana något att tro på, och tacksam för att vara den jag är, kanske en av de lyckligaste människor som har funnits.

Om några dagar går jorden under, så obeskrivligt dumt. Jag vet inte ens om jag kan greppa någon tillräcklig respekt för de mayaindianernas kalkyler, som har beräknat dessa naturens givna cykler. Dom är inte släkt med mej eller mina barn, och jag är glad åt att slippa dem. Jag har varit några år i Peru och sett eländet. Stackars arma dessa Gutmenshen som så  hamnat på villovägar i sina förvinklade levnadsomständigheter.

Men jag inser att dom menar bara väl i sin fåvitska hjälplöshet.

Fäste i isen.

Köpte för dyra pengar när snön kom.

Kostade 199 kronor som allting numera. Det är inte många saker man kan köpa.

Hämtade så småningom ut dom från några utlänningar som har tagit jobbet från svenska posttjänstemän.

Det funkade ändå, jag bar hem dem, och stoppade i hylla efter att ha granskat produkten.

Fick veta att de inte vore bra på blanka, hårda golv.

Det kändes ju lite oroande, men som sagt var ändå, det var ju till halkig snö och is man skulle använda dem.

I dag, söndag den 17 december verkade halkvädret typiskt lämpligt, så jag tog fram dem, och försökte lista ut hur man applicerade skodonen.

Fruktansvärt besvärligt, hårt och motspänstigt, jag klämde fingrar och händer mot det hårda gummit och metallspiralerna, det här var inte lätt. Jag svor eder och förbannelse, och mindes diverse reklambilder av bäst-i-test-prylar, och mest prisvärta halkskydd av diverse olika konstruktioner och utseenden. Det finns nog minst tio sorter i olika konstruktioner och apparationer.

Min rekommendatör hade dessutom meddelat att de kunde ramla av, herregud.

Nåja…

Ut i vädret, nära noll, dock inte tö, vi hoppas innerligt det blir kallare längre fram, och kommer mer av den ljuvliga snön.

Jodå, de kändes OK att gå i. Kändes alldeles utmärkt stadiga, som att gå i rena barmarken, faktiskt. Min gånghastighet gick definitivt upp flera kilometer i timmen.

Så in på ICA Sankt Eriksplan, jomen, det var OK, man fick tänka sig lite för när man förflyttade sig på stålspiralerna, bara.

På hemvägen med mjölken, pepparkakor och marsipanbitarna, såg jag en vacker kristallkrona högt uppe i ett fönster på Filadelfia, och gick sedan en lång stund hemåt och funderade på min uppskattade webbsida om hur man renoverar en kristallkrona.

Efter en stund insåg jag, att jag glömt snö-och-is-problemet. Manickerna fungerade! Jag hade ingenting av den där lite småvingliga oroliga känslan, med obehagliga minnesbilder av störthalka nästan som man går och står.

Manickerna fungerade alldeles utmärkt!

Högst glädjande.

Men visst får man tänka sig lite för, innan man lär sig lämplig  metodik för att sätta dom på vinterskorna.:

Så här ser dom ut och fungerar, man spänner på en skoformad gummisockel med ståltrådspiraler som griper in i underlaget.

Här är reklamen på kartongen

Kroppkakor.

Först och främst:
Det italienska helgonet Lucia har absolut ingenting med vår svenska luciafirande att göra.

ordet Lucia kommer från latinets lux, lucis,luci, lucem, luce,  som betyder ljus.

Luciasången hämtades från Italien redan 1852 av Gunnar Vennerberg (han med Gluntarna), som tyckte den var vacker, och väl kunde passa att sjunga i mörka vintermorgnar.

Årets mörkaste natt firades i norden långt innan den kristna vidskepelsen slog sina klor i de snälla och godtrogna hedningarna.

De många formerna på lussebullar är urgamla med anor från långt före medeltiden, kanske järnåldern. ÅR 2010 var det så här.

Den här över 150 år gamla teckningen av Fritz von Dardel visar en yrvaken gäst uppvaktad med kaffe och bullar av en flicka med många ljus i håret.

Jag gick till  posten.

Dvs. posten finns inte mer. Tror den har funnits 300 år, men så kunde dom inte hålla sig, och nu ramlade allting sönder.

Jag fick gå ut och titta i mitt gamla frimärksalbum, där det finns en hel serie i många valörer och färger, som tydligen kom ut till jubileet., 300-årsjubiléet:

Det där med frimärkena var också en nostalgisk glädje en gång. Man satt där och räknade sina frimärken, något år i de tidiga tonåren var jag också medlem i en klubb, och har kvitto på inbetald föreningsavgift ett år på 1:-, en förmögenhet på den tiden. Jag kunde redan på avstånd se från vilket land ett frimärke kom. Sådant har blivit svårare med åren, nivelleringen smyger.

På något sätt lyckades man samla ett antal frimärken, det började med att man blötte upp och därmed lossade frimärken från en massa gamla brev som fanns i hemmet.

Människorna har numera lärt sig klaga, vilket inte duger till nånting.

Posten splittrades i bitar, jag vet inte riktigt varför, men en god bit trygghet gick samtidigt i bitar.

Posten, dvs. brev å sånt, kom fel, lades i trappuppgångar, klistrades på anslagstavlor, eller kom inte alls.

I och med att jag själv då och då får brev i lådan som ska till någon annan adressat i huset, kan jag väl misstänka att även brev som skulle till mig försvinner.

Det hände för några år sedan, jag minns inte riktigt när, men något nytt diffust och otrevligt smög sig in i tillvaron.

Här i området finns ännu ett mycket litet antal gamla affärer, som till exempel fiskaffären i hörnan. De gör glada reklamtexter som beskriver läckerheterna, och när jag passerade, såg jag också att där stod ”Kroppkakor”. Med lite mindre stil helt lakoniskt ”mycket fläsk”. En av min pappas många eviga roligheter var hans namn på den gamla svenska husmanskosträtten: kroppkanaler.

Jag gick vidare till utlämningsstället som numera har ersatt posten, och fick ut min försändelse genom att visa legitimation samt en text som kommit som SMS till min mobil. Utlänning förstås. Många jobb som någon gång i tiden måsta ha innehafts av svenska medborgare. Nåja, vi vet vilka vi är.   

Jag letade i fickorna och fann lite småslantar. En tiokrona, en tjuga, några enkronor, säkert över trettio kronor, det måste väl räcka till några små kroppkakor.

Steg ner i butiken, som nästan alltid har någon som väntar. En gång träffade jag en gammal elev där från avistasången på  Kulturama, glad och trevlig med ring i ena örat. Vi pratade en stund om färsk kyckling, en produkt som inte heller finns längre. De där små brynta klyvkycklingarna med stekt potatis och grönsallad med citrondressing och strösocker existerar inte längre.

”Två kroppkakor”, sade jag till den lille Hasse-Nordlander-liknande farbrorn som tog min beställning. Allmänt trevlig atmosfär. Jag hade precis på vippen att säga kroppkanaler, ordet satt djupt sedan tidiga barndomen. Han gick bort och vägde, kom tillbaka och nämnde priset, nittiosju kronor.

Jag verkligen studsade. H u n d r a  s p ä n n  för två kroppkakor…, ja dom är ju rätt stora, jag tog dom i handen, dom var inslagna i flera plastiklager och verkligen rätt gedigna. Jaha, det får väl räcka till två middagar då, OK.  

Jag hade sedan ett ärende ner till IKEA, och när jag återvände hem halverade och stekte jag den ena. Den innehöll verkligen ordentligt med fläsk och inkråm, betydligt mer än jag mindes från  min barndoms, mammas, kroppkakor.

Jag stekte halvorna och åt med stora, kalla smörklickar, jodå det var OK, men ändå inte riktigt. Jag kom fram till att de nog var tillverkade i Polen eller Estland, i och för sig samma produkt, men som sagt var - större.

Jag har redan plockat fram adekvata kokböcker i avsikt att någon gång framställa riktiga kroppkakor, som var den älskliga svenska husmanskosten, uppskattad även av idolen Tore Wretman på vars sjuttiofemårsmiddag jag hade äran att spela en gång på Operakällaren.   

Så kom Lucia i TV 2, och man provocerades programenligt av den enstaka kolsvarta personen, som ensam med många ljus i håret, och stående tyst framför alla andra, bokstavligen lyste med sitt avvikande mörker, och som var årets Lucia. Snyft.   

Om det hade varit en jämn inblandning av olika raser var det väl begripligt, men detta var en avsiktlig provokation, kanske såg man en och annan kines i kören.

Man undrar ju hur flickan själv kunde ville göra detta? Den svarta flickan från Afrika.

Sorgligt får man väl säga, sången försvann, stämningen i kyrkan försvann, och i ett slag uppdagades hela den stora kollisionen manifesterad av att någonting måste vara mycket, mycket fel.   

Den afrikanska disasporan hade fått ett ansikte.

Människor på tillvarons absolut lägsta kulturella stegpinne har svämmat ut över världen som slavar, som leksaker, som skojiga figurer att roa de europeiska hoven redan under sjuttonhundratalet med.

Inte är vi germaner bättre, men ett och annat dörrhandtag och en och annan tekniskt lösning har vi samlat på oss och gladeligen exporterat. Någon skillnad i intelligens finns förstås inte, men förvånansvart få nobeldeltagare tycker jag mig ha märkt i nobelpristider.

På sommarolympiaderna däremot är man mycket duktig, och är de som springer allra snabbast av alla i hela världen.

Nuförtiden har man ju sugit upp en och annan som adoptivelement också, med därmed automatiserad rasblandning på (gott) och ont. Det började som sagt var redan på sjuttonhundratalet med morianen Bodin som skulle få fri uppfostran vid Gustav III:s hov,  och som efterlämnade massor av promiskuöst frambringade bastarder i kölvattnet. Som enstaka avkomma är det oftast en pikant avvikelse i ögonfärg eller mörkare hy. Det finns mycket skrivet om honom.

Bäst att glömma Lucia. Det började redan i slutet på 1700-talet, till en början mest som ett trevligt inslag i årets mörkaste natt. .

Här en korrekt och trevlig, sansad beskrivning av fenomenet:

http://hogtider.wordpress.com/2009/12/12/varfor-har-lucia-vita-klader-och-ljus-i-haret/

Läs noga den artikeln och fundera på hur vi ska kunna återställa ordningen, vilket dock troligen knappast längre är möjligt. Vi har inte längre ens någon överblick av hur illa det står till med planeten Jorden.

Man kan ju fråga sig varför så många envisas att blanda in ett italienskt helgon och andra vidskepliga egenskaper?

Personligen tror jag just att det är ett antal skollärare som genom dylika spridande av irrläror vill göra förfelade inlägg i rasistdebatterna.

Men under hela min skoltid var Lucia ett trevligt och älskat avbrott i höstterminens mörkertid, när hemska eller hyfsade skolbetyg hotade vid terminsslutet.

Den sista barrikaden.

Det är ett underverk i omvänd bemärkelse.

Sådant jag ofta har undrat, men aldrig riktigt trott på.

Den sista barrikaden har lossnat och glidit iväg i tomhetens intighet.

Ska jag tro mina sinnens välbeprövade vittnesbörd?

Ja, jag har ju inga andra än dessa i princip normala mänskliga perceptioner.

Jag har in i minsta detalj rekonstruerat och återskapat hela det korta och mycket begränsade skeendet

Det är ju klart att hela saken har gjort mig mycket illa berörd, och jag känner att jag mer än någonsin har upplevt motivationen att ställa allting tillrätta mer än normalt.

Ja, jag lovar att göra det, som en silkesmask arbeta lugnt och  metodiskt när han skapar stora klädnader av finaste material genom att spinna, spinna denna oändliga långa, tunna tråd som sedan kan användas till att skapa klädesplagg till och med ämnade åt furstar, kejsare drottningar och princessor.

Jag känner oron komma krypande över horisonten, något är fel, kanske allvarligt fel, men riktigt hur det verkligen förhåller sig kan man inte veta, när jag inte ens kan iakttaga det som händer, utan att trampa sönder det.

Gloria, gloria, gloria in excelsis deo.

Jag hade den monterad, färdig för strid, och beredde mig på att gå ner med tvättkorgen i tvättstugan, en helt vanlig och normal handling i den mest vardagliga vardagen.

Då råkade jag titta på telefonen som låg på laddning på hallbordet.

Jag ställde tvättkorgen ifrån mig, plockade upp mobilen, slog upp vem som ringt och beslöt mig för att använda uppringningstjänsten. Jag plockade ut den, och la den överst på toppen av sovtäcket, eftersom det kliar annars , samt att man inte heller kan använda den lika bra samtidigt som man talar i mikrofon och framförallt inte höra. Hela tiden tanken på den lyckliga resan till  Gärdsvik.

Sedan är den borta.

Redan när jag skulle gå ner med tvättkorgen började jag leta efter den, alltså redan innan jag gått ut genom dörren.   

Jag gick igenom checklistan, och beslöt efter en stund att ge mig iväg utan. Tog chansen att inte stöda på någon som var kommunicerbar.

Sedan är det stopp.

Kan någon komma med ett begåvat förslag till förklaring?

Är det äntligen makterna? Jag tror verkligen inte på sådant, har aldrig gjort, och det vet ni mycket väl.   

Dagen innan var det substansen. Det fattas en förpackning som låg snyggt placerad på sin vanliga plats i badrumshyllan där respektive askar alltid har legat.

Jag har alla kvitton kvar och skulle kunna göra någon slags utredning, men vet inte om jag vågar.

Detta skrämmer mig ganska betydligt.

Kan någon tänka ut något?

Jag ber, försök hjälpa mig vara konstruktiv, annars måste jag återgå till den ultimata, isolerade och begränsade tryggheten, vilket känns som ett mycket beklämmande nederlag.   

http://www.bellman.se/web/page.php?catid=131

Den här apparaten använde jag med framgång i flera år. Nu finner jag ingenstans varken pris eller återförsäljare. Man får ju alltid misstanken att myndigheter lagt sig i. Kan du hitta något?

Snälla!

//Thom

Det är dagen före Lucia, lyssnar på CD ”God Jul” med Stockholms musikgymnasium kammarkör under Helene Stureborg. Jag har gillat den sedan den kom ut till julen 2005. Av någon anledning får den mig nu att så vemodigt tänka bort till forna dagar, nu till en båttur som Freddy och jag gjorde från Nykvarn till Gärdsvik på Ljusterö i Stockholms skärgård sommaren 1954.

Jag var nybörjare på trumpet och såg en framtid i musik som det stora glimrande skimret i livet.

Lustigt nog minns jag, att jag traglade på Povel Ramels "Min fars fabrik" som således måste ha varit aktuell vid den tiden. Vår stora musik var ju annars den heliga skoljazzen, tradjazzen, dixielandjazzen, som i reviveltappning hade kommit till Sverige i mitten på 1940-talet.

Så här såg det ut från övervåningen på Nykvarn, man ser ESSO-skylten som visade vilket bensinmärke man kunde köpa vid ångbåtsbryggan,

tittade man norrut såg man farleden uppåt mot Ljusterö som vi for den dagen. Nu är hela området demolerat av en förfärlig marina, som inte bara förstörde byn utan även hela det rika kräftvattnet i Kvarnsjön och den lilla bäcken, som mynnade ut vid det gamla båthuset.

Ingenting visste man, det fanns ingen överblick alls utom den lyckliga vetskapen i att ”Junge Mädchen sind das Knalleffekt des Naturs”. Fast inte ens det uttalandet från Schopenhauer kände vi väl till, men väl dess innebörd.

Märkligt det där, man såg dom på avstånd större än någon kunde se, och hade hela siktet inställt på detta det viktigaste i livet.

Förresten har jag aldrig återfunnit det där filosofcitatet, men är bergsäker på att jag läste det en gång. Jag har för mig att det första jag läste innefattade ordet ”Feuerwerks” - Fyrverkeri.

Det är lätt att förstå vad han menade, om man har den minsta sensibilitet med ett naturligt sikte inställt på det motsatta könet.

Inte minns jag hur det kom sig att vi for iväg. Det var väl så, att vi alla i bekantskapskretsen alltid sökte oss till varandra i samma åldersgrupp, om vi hade möjlighet, särskilt på somrarna.

Den rätta åldersgruppen var alltså de nedre tonåren, gamlingar uppåt arton-nitton riskerade att kallas gubbar, ordet tanter användes aldrig, kvinnor accepterades väl, bara de var tillräckligt kvinnliga till sin framtoning, fast över tjugo var de naturligtvis tanter eller kärringar. 

Jag hade ju tillgång till den där fina lilla båten, en blekingeeka med röda sprisegel och en liten aktersnurra. Den här turen använde vi inga segel, vi fick tvinga oss till att höra det ettriga ljudet från motorn under hela resan. Det var verkligen inget trevligt ljud, och tyvärr har det bara blivit värre med åren därute på fjärdarna, men vi kunde bestämma resmål och tid som vi ville.

Jag minns att vi var fyllda av anspråkslöst glad förväntan. Kompisen Bobban hyrde ett litet, litet hus med sin mamma i Gärdsvik. Vi var där även några år senare  på midsommaren, men då for vi med Waxholmsbåt. Inga pengar hade vi, men gjorde som ungdomar i alla tider, bara satt. Många rökte också, och viggade cigaretter av varandra. För det mesta hade vi ingenting, men gjorde promenader till sjöar, badplatser och dansbanor. Utan att någonsin våga dansa, men lyssnade intensivt på musikanterna.

Det pirrade inom oss vad vi än längtade, vare sig sommar, vår, höst eller vinter.

Märkligt att detta passar så fint till det här ljuvliga sjungandet i denna vintertid.

Så kom "Helga natt" på nästa CD med hela stora AF-kören och Håkan Hagegård, tårar naturligtvis.

I mellanperioden hann jag ut att köpa mina två liter mjölk, extrasaltat Bregott och en lagom stor Edamerost, som förresten påminner om detta sargade land, då ju Edamerosten endast för att den råkar vara röd, har kommit att förknippas med den svenska julen.

Vad är svensk jul?

Jo, det är den jul man firar i Sverige.

Jag är en nolla, men ingen vilken nolla som helst, utan en  stor nolla! Det har Lilian sagt, och det var jag mycket tacksam för, åren med Lilian står också i ett ljust skimmer, hon menade bara väl, och jag hoppas jag skänkte henne några lyckliga skratt liksom hon mig. 

Och nu är det den tofte i tolfte år tvåtusentolv