Inte några nyårslöften.

Undrar om jag nånsin haft några.

Men långt inne finns väl minnen och tankar om idéer och drömmar, som man trodde sig skulle uppleva. 

Just nu är det trettondagsafton liksom innan den har varit, egentligen morgonen därpå, klockan 00:37, så natten har inte riktigt passerat, ånej.

Jag fick en fin flaska vin på min födelsedag för tre veckor sedan, och nu är den äntligen uppdrucken, tyvärr gav den ingenting, mina drömmar i verkligheten är mycket bättre, allt det man finner i böcker, kan slå upp och ställa samman, det är så fantastiskt givande, bygger kunskap och avslöjar osanningar.

Det verkar ha kommit på modet att finna sanning. Någon tipsade att sanningen skulle finnas i kylskåpet, och någon annan föreslog att den kanske finns under den stora stenen vid änden av  regnbågen.

Men vad är sanning? Är det så viktigt? Ja, faktiskt, ibland kan det kännas så, därför att efter det stora raset präglas eftervärlden av de myter och dogmer som byggdes upp av de som i princip segrade.

Advokater söker inte sanningen. Advokater söker efter sakförhållanden som kan duga för att rädda klienten enligt givna lagar.

Djupare än så tafsar jag inte här, jag behåller det för mig själv, kärleken är så grym, så obeveklig och så förljugen, när den en vacker dag avslöjar sitt verkliga jag i en ohygglig upplevelse av medvetenhet.

Där kanske man kan dryfta frågan om var sanningen verkligen finns.

Har du känt ovissheten och den djupa plågan, som en slags omvänd hunger, så grymt hänsynslös, vad är det egentligen som händer? Vae victis!

Hungern bara finns och känns, utan att man kan peka på ett enda ställe där det verkligen gör påtagligt ont, det ligger långt, långt, LÅNGT ner i djupet.

Det är gruvligt att drunkna, det är fasansfullt att bli ihjälsagen, det är ofattbart att hungra ihjäl. Se det orättvisa mitt framför ögonen, se lögnerna som ingen fått veta om, fast de är helt uppenbara.

Fast ändå du lever och vill alla väl, och inte gjort något ont.

Det ska väl ordna sig till slut!

Ja, Jag tror att det faktiskt kommer att ordna sig så fint, som man knappast kunde föreställa sig.

Vill du läsa lite nostalgi, så ska du läsa min artikel om Albert Engström som jag skrev i en av årsböckerna en gång?

Lycka till, puss och kram, var inte orolig!

//Thom

Gotbert? Det finns väl ingen med det namnet?

Jo, det finns det faktiskt, det finns en författare med namnet Moro Gotbert, men i övrigt vet jag ingenting om honom.

Däremot känner jag en gammal klasskamrat som heter Göran G. Gotbert, han kan allt.

Jag har vaknat och är ledsen som nästan alltid. Att döma av de många övriga sorgsna webbsidorna man kan hitta, är jag inte ensam om det.

Hör nu alla unga människor, som oroar er nu när de första lyckliga, oskyldiga barndomsåren har passerat, vad har ni tänkt göra av era liv?

Har ni brytt er alls? Har mamma och pappa pratat med er om den saken? Mamma och pappa struntar man i så snart man kan, men man tycker ju så mycket om dem, och det är faktiskt bara de som kan bekymra sig för er.

Eller kanske ni inte har varken mamma eller pappa? Eller kanske inte ens vet vilka era riktiga föräldrar är?

Men låt föralldel inte detta hindra er det minsta i era oroliga tankar.

Och tro föralldel inte heller, att bara för att ni själva börjar ana något av livet, är ni överlägsna och starka.

Grubbla helt enkelt inte för mycket. Överdriv inte. Bekymra er inte om vad som händer på långt avstånd, ni kan ändå inte göra något åt det, tvärtemot vad alla godmänniskor påstår.

Och sluta upp med att blanda ihop de, dom och dem. Lär är vad kasus är, och vilken betydelse det har i språket. Lär er en gång för alla de viktigaste satsdelarna, så har ni lärt er det viktigaste. Vad i jösse namn påstår era lärare? Kan man läsa sig till boklig bildning?

Jag häller nu upp 0,5 dl kallt vatten i den kannelerade koppen.

Går ut till kaffehörnan och häller vattnet i vattenkokaren, som är bland det bästa köp jag gjort.

Slår på kokaren.

Lägger en sockerbit i koppen.

Mäter upp något gram Neskafé (ja, det uttalas med accent  på sista e:et, inte neskaffe), som är det enda acceptabla kaffet, om du har förvarat det gastätt, så att aromen inte den minsta lilla gnutta har fått dunsta bort.

Tänk på att om du känner det minsta av den goda kaffedoften, så är det smakmolekyler som har sluppit ut ur förpackningen och som har nått luktcellerna i din näsa!

Gå nu ut i köket och tag fram en halv skiva Wasa julknäcke och bre på tjockt med extrasaltat smör.

Hitta osthyveln och hyvla av några skivor Edamerost, passa på att smaka på en sista skiva också, det är så gott.

Sätt på varmvattnet i diskhon med en 0,5 cm tjock stråle.

Gå sedan ut till kaffehörnan igen och häll det nu heta vattnet i den kannelerade koppen.

Gå tillbaka till köket, och häll mjölk i kaffet.

Det är nu Gotbert kommer in i bilden.

Jag tar en tesked och rör om.

Om man har hällt mjölk i kaffet, sprider den sig omedelbart i hela kaffevolymen.

Men det gäller enbart blandningen kaffe-mjölk.

Sockret löses visserligen, och röres om av diffusionen, men måste röras om med verktyg för att blanda sig i hela volymen.

Det är då jag tänker på Gotbert. Min Gotbert, Göran Gotbert alltså.

Han kunde nämligen en gång inte låta bli att påpeka att allt var omrört när jag hade hällt i mjölken.

Jag fick då påpeka att jag ville röra om för sockrets skull.

Då fick Gotbert en liten tankeställare, det hade han inte tänkt på.

Han mumlade något om saken, och insåg tydligen att han gjort en liten, men dock tabbe i sin allvetande attityd.

När du har rört om (fast det såg omrört ut redan från början) sköljer du av skeden i den lilla vattenstrålen, ställer tillbaka den på sin plats och stänger av vattenstrålen.

Alla dessa moment kan du endast klara om du har tidsuppfattning, en schimpans klarar det inte utan vidare. Men som alla andra varelser kan vissa lära sig otroligt mycket, bara de kommit på hur de kan få en godbit i munnen.

Har du sett en agilitytävling någon gång?

Då inser du omedelbart att dom förtjusande vovvarna knappast kan göra någonting, om inte matte springer med och förhoppningsvis diskret smusslar en godbit i munnen på husdjuret efter varje moment. Det är lika löjligt varje gång man ser någon glad svansviftare ta förbjudna genvägar, kanske däri ligger agilitytävlandets underhållningsvärde?

Mina akvariefiskar har lärt sig när det vankas mat. Det är nämligen när ljuset i akvarierummet tänds på morgonen, när de uppfattar att jag går förbi nära akvariet, när jag skrapar lätt på locket, när jag knackar tre gånger på locket, och slutligen häller i den uppmätta mängden fiskmat. Om ljuset tänds mitt i natten, eller om jag går förbi mitt på dan, bryr de sig inte alls.

Men sådan är väl inte du, va?

Gäddan i vassen

Mina fingrar är så krökta av dupuitrens, att jag skriver fel hela tiden mellan a och s, samt mellan allt utåt högerkanten.

Jag kör med stavningsfunktionen i ordbehandlaren, inte för att kunna stava, för det kan jag (utom när jag avsiktligt provocerar) men för att omedelbart se när något har blivit fel. Denna ordbehandlare har den torftiga egenskapen att vara helt halshuggen när det gäller ordens begynnelsebokstav, det klarar den inte alls.  Om jag till exempel skriver ”jag promenerar utmed kanalen längs tranden”, så fattar den under inga omständigheter att det ska vara ”stranden”, men gissar på träanden, turanden, tåranden och täranden. Jaha.

Fiskeminnen nämligen. Så konstruerat, men osökt.

En solig sommardag när jag långsamt paddlade i min då ännu inte förbjudna badbåt, såg jag en stor gädda stå alldeles stilla en meter under mej. Jag tittade länge på den där nere över den sluttande mälarbottnen, tills den långsamt tyckte sig alltför iakttagen, och gled iväg med några indolenta slag med stjärtfenan.

Abborren på hugget

Jag kastade lite då och då, men fick sällan upp något. En dag hände det dock, när jag stod på ångbåtsbryggan och kastade ut mot närmaste vassrugge så där en fem meter bort. I samma sekund som spinnaren nådde vattenytan, fick jag ett kraftigt hugg av en stor abborre, vilken lycka för en fiskeintresserad tolvåring!

Då insåg jag en gång för alla betydelsen av uttrycket ”vara på hugget”, som ju kan användas i både det ena och andra sammanhanget.

Förutom hugg av stora sutare eller braxen vid metning i dunkla insjöar, kan man få samma känsla när man handlar på ICA och är ute efter Vichyvatten, denna härliga dryck från livgivande källor. Buteljerna står sedan länge på sin alldeles speciella plats tillsammans med Soda och något slags vatten på flaska, jag tror det är Ramlösa, vilket dock är rena torftigheten, nätt och jämt kolsyrat. Det är väl en tidsfråga innan det utgår ur sortimentet. Dom hade ju inte ens färsk julkorv i år, utan bara dessa läbbiga, hårda, färdigkokta, smaklösa. Blä.

Just det.

Den ödsliga nyårsafton 2012.

Gick ut och handlade. Mötte Mimi på väg till ICA Sankt Eriks.

Vad skulle jag ha?

Köpte lite dill, lite gravlax, en burk tomatsoppa, mjölk.

Köpte en paj för att testa mikrougnen, man läser att den nu är mycket godare.

Vad är godare? Godare än när då?

Den var inte god alls. Tämligen okryddad och smaklös pajdeg, men jag åt den ändå med några stora extrasaltade smörklickar.

Trött och håglös, hur ska det gå med livet?

Hade mina gamla raketer, Tigerskott och ryssar,
 

Nyårsafton är den enda kvällen på året man kan skjuta dom.

Skjöt några raketer. Tänk att det är så trevligt i varje fall!

En rejäl flygbana med tjut avslutad av en ordentlig smäll som ekar enormt på gården. Senare några Tigerskott, dom smäller helt OK.

Upp till kompisen. Fanns inte ett enda program att se i TV denna afton. Jag bläddrade i flera timmar mellan kanalerna utan att finna annat än trams och reklam.

Jag gjorde en mis en place inför tomatsoppa med ostcroissenter.

 
En burk tomatsoppa, parmesan, Bregott, riven Wästerbotten, bytta att röra i, gaffel, en skiva vitt bröd

Rev parmesan.

 
Man använder hälften av parmesan och Wästerbotten, och rör ihop det till en lätthanterlig, mjuk röra.

Skar bort de otäcka kanterna från brödskivan.

Gjorde smöret och bredde på brödet.

Ugnen på nära 250 grader, kanske tio minuter.
 

Gjorde soppan. En burk soppa plus nästan en burk vatten.

Så blev det klart , och jag åt det nere hos mej, det var gott, men kändes lite vemodigt ensamt. Inte en enda människa har SMS:at, jo förresten, jag fick ett SMS från Anders i England, som jag svarade på.

Skulle jag nu själv skicka en massa meningslösa SMS, som jag gjort tidigare år?

Jag vill inte ha det så här, jag måste göra något, i varje fall till nästa år. Ja minns några gamla nyårsaftnar som har varit så trevliga under åren. Ja, man är väl ute, ointressant och blir inte bjuden såklart.

Övade lite trumpet, håller mig uppåt ass och till och med tredje b ibland, men mest i det mjuka, varma mellanregistret ända ner till låga f och till och med e, (klingande alltså),understundom, som är trumpetens lägsta ton, om man inte tar till pedaltonerna förstås.

Tog en bild ut genom fönstret så där en halv tolv, nästan inga människor.
 

Många fler tio i tolv.

Tog sedan en video på en och en halv minut exakt runt tolv, massor av fest och fyrverkeri, smällar, rop och glädje.
 

Sedan en bild tio över också, då var det slut och nära tomt.

Så ytterligt trist väder. Den vackra snön har gått åter till plus fem grader celcius och bara lite regnblask.

Nu är det år tvåtusentretton. Hur ska nu det bli?

2013

Slatofoli

Id est  - avsky, fixering, förundran, uppgivenhet eller hysteri vid beröring av företeelsen Slatan Slatanopowitj.

Någon Beservisare vet säkert av någon annan stavning på denna fotbollsspelande skånsktalande utlänning, liksom på detta nya svenska uttryck för vad personen i fråga haft för sig.

Det jag finner så märkvärdigt svårförklarligt är just detta enfaldiga totaluppgivna anammande.

En utlänning med mycket utländskt utseende spelar fotboll. Duktig utan tvekan. Men lik förbannat lika fel som om kriget mellan indianer och vita på sin tid inträffat med utomjordiska makters svekfulla inblandande på endera sidan.

Fotboll har kommit att bli ett första klassens enfaldiga spel som, liksom andra dunkla skeenden i underhållningsbranschen, blivit föremål för vuxna människors häpnadsväckande penningslöseri.

Vari ligger nöjet? Det händer ju ingenting, och det betyder ju ingenting. Inte krig eller fred. Inte rikedom eller fattigdom. Inte sjukdom eller friskhet. Inte skönhet eller fulhet. Inte regn eller solsken.

I en fotbollsmatch mot ett utländskt lag, i en situation där målskillnaden saknade betydelse, i ett komplett likgiltigt sammanhang, råkar denna Slatanopovitj komma åt kulan man slåss om, på ett sådant sätt att den råkar hamna innanför de rektangulärt uppspikade träribborna, som anses markera ett särskilt för sammanhanget betydelsefullt område.

Ja, visst sparkade han till i uppsåtlig avsikt att få in den sfäriska kulan i detta område, men utfallet kunde väl i princip ha blivit vad som helst.

Sådana saker händer. Om utfallet är positivt talar man om tur, i annat fall talar man om otur.

Om utfallet är positivt har man också närmast hysteriskt kommit att benämna skeendet skicklighet.

Alla vet ju, att det naturligtvis är en blandning av ettdera.

Jag tror, att det även här rör sig om massornas låsning vid vad de ser på TV.

Den massmediala översvämningen.

Liksom uppfattningen om jordens geologiska eller klimatologiska utveckling. Eller omdömena om fundamentala historiska skeenden. Eller inställningen till vidskeplighet eller dunkla mysterier i skönlitterära framfusigheter.

Usch, så många det har varit synd om under tidernas lopp, jag lider så med alla dessa som råkat illa ut, vare sig det berott på omdömeslöshet eller ondska i omvärldens attityder.

Två sidor av livet.

Sedan urminnes tider sina många namn.

Ena sidan mat och föda.

Andra sidan bajs och avträde.

Ena sidan Glädje och lycka

Andra sidan fylla och flum.

Ena sidan ljus och mörker.

Andra sidan slarv och glömska.

Ena sidan heder och trohet.

Andra sidan vidskepelse och förljugenhet.

Ena sidan hårdhet och godhet.

Andra sidan slapphet och eftergift.

Ena sidan trygghet och stöd.

Andra sidan vilsenhet och tvekan.

Ena sidan värde och skönhet.

Andra sidan religion och döende.

Ena sidan strävan och aktsamhet.

Andra sidan fnitter och flums.

Ena sidan strävan och mål.

Andra sidan irrande och halka.

Ena sidan ärlighet och regler.

Andra sidan indolens och tygellöshet.

Ena sidan struktur och lagar.

Andra sidan rost och mögel.

Ena sidan renhet och leende.

Andra sidan blandning och läckor.

Ena sidan kurs och sans.

Andra sidan slinger och mångvälde.

Ena sidan mycket mer.

Andra sidan ännu mycket mer.

Ena sidan sparsamhet och försvar.

Andra sidan drinkar och soliga stränder.

Ena sidan mod och föresats.

Andra sidan feghet och skam.

Ja, det finns många namn sedan urminnes tider.

Mikrovågor hell!

   SYMBOL FÖR MIKROVÅGSUGNSÄKER

Jag är begåvad med mikrovågsugn!

Fick en liten, lagom apparat i julklapp, den första i mitt liv.

Har idag studerat manual och testat.

Förutom en testkopp vatten värmt mat som serverades igår: Prinskorv, helstekt lök, revbensspjäll, rödkål, jansons frestelse. Använder en micro owen safe sex deciliters plastikask, helt perfekt.

Och lyssnar hela tiden på ”God jul” med Kungsholmens gymnasium kammarkör. Den skivan visar sig varje år så här års ha den bästa sammanställningen av julorienterade sånger. Inspelad i kära, gamla Studio 2, radiohuset våren 2005 och numera mest avlyssnad med windows mediaspelare i slumpfunktionen.

Mikrovågor alltså. Rätt kort våglängd på så där en tolv centimeter, vilka får kedjor av dipolmolekyler i vattenmolekylens storlek att vibrera så allt omkring blir varmt.

Vågorna passerar inte metall och kombinat med metall kan leda till obehagliga effekter. Däremot kan man använda begränsade remsor av AL-folie för att skydda delar av födan, som inte ska värmas. Jag tvivlar på att jag kommer att behöva det.

Jag kommer nu snabbt att inse den varma födans enorma betydelse i vår utveckling. För att ordna varm mat måste man klara att kontrollera elden. Att nyttja eld, måste väl i de allra tidigaste sammanhangen varit en slump. Stora ahaupplevelser när man smakade på varmt kött, som låg där och ångade efter en eldsvåda i en skog någonstans.

Min länge omnämnda avsikt med mikron var, att jag skulle kunna köpa större förpackningar, plocka ut vad jag behövde, och snabbt tillreda det.

Hittills har det inneburit uppvärmning av den vanliga elspisen, vilket tar nästan femton minuter. Sedan ska maten ligga i tio-femton minuter i ugnen, totalt säkert en halv timme, som nu är reducerat till en tiondel.

Nu öppnar sig också möjligheten till att göra lång- och storkok, som kan ge så underbart resultat, i synnerhet med den svenska husmanskosten. I denna operation ingår nu förstås också fungerande nerfrysning, så den kompletta mekanismen omfattar flera elektriska operationer. Det gäller att gå balansgång här och hålla sig inom de bästa gränserna.

Man måste hålla sig någon minut innan mikrouppvärmningen, innan man hugger in i det nyvärmda. Värmerörelserna fortplantar sig ju mot kallare områden, och det är en del i den avsiktliga mekanismen att den jämna värmefördelningen ska uppnås på det sättet.

Nu kommer nästa trams från förmyndarmyndigheterna. Nu är det plötsligt farligt med salt, Ja man får akta sig så att folk inte släpper loss i klöveråkern, för då skulle dom väl frossa ihjäl sig på salt. Folk skulle ju till och med salta så mycket på maten, att den blir som dom vill ha den, och så får det väl inte vara, ve och fasa. I samma andetag deklareras mängderna miljoner man skulle spara in på sjukhus och dödslar, men ingen redovisar varför det skulle vara farligt.

Man saltar väl så att det blir gott, och är det gott, så är det nyttigt, det är så vi, liksom alla andra levande organismer, är konstruerade.

Tjolahopp och God fortssättning!

God jul!

Så märkligt ändå. Jag står framför en spegel och knyter slipsen, som man alltid gjorde när man skulle ut och spela för länge sedan. Man hade slips helt enkelt, kavaj och slips. Alltid, i varje fall vintertid, och på skoldanserna

Och när man gick ut, hade man hatt. Olika modeller beroende på modets växlingar. Hattarna var nog det som tog slut fortast.

Inga problem att komma ihåg handgreppen med slipsen. Det fanns tillfällen när det var väldigt bråttom, men det funkade alltid ändå.

En del killar brydde sig väldigt mycket om hur det var med slipsen, det fanns flera olika sorters slipsknutar, men jag använde bara en sort. Det var väl redan i realskolan det började.

Kannan, dvs hatten, började vid femton års ålder, det var något av ett vuxenattribut, det togs en film den julafton jag fick och tog på mig min första hatt. Det var löjligt då, och skulle säkert uppfattas väldigt löjligt även i dag.

Nu ska detta inte missuppfattas så att man alltid bar slips. Det är en standardpersedel i västerlandets kultur, som hör till högtid, i varje fall lite mera solenna tillfällen. Den spred sig under 1900 till alla senare utvecklade länder och är förstås nu väldigt obligatorisk i både Afrika och Japan i högtidligare sammanhang.

Japaner klarar inte att visa sig utan, det anses som en taktlöshet i diplomatiska sammanhang. På vår senaste nobelfest 2012 förekom en del kinesiska kvinnor i anledning av den japanska nobelpristagarens prisemottagande. Dessa hade klätt upp sig i sitt hemlands gamla dräkter, som tar många timmar att klä sig i, och som endast tillåter bäraren att förflytta sig med små, små steg.

Lika töntigt som att äta med pinnar. Pinnätning kan väl vara praktiskt för enarmade stackare, men för vanliga västerlänningar känns det obeskrivligt löjligt att sitta med en obrukad arm vid måltiderna.

Jag började äta med pinnar redan i det rebelliska gymnasiet. Jag var uppfylld av den kosmopolitiska hänförelsen, och trodde jag var nåt. Det var kul när främlingar glodde ohämmat på den tiden det var sällsynt. Senare gav kinessyltorna upp, det blev kniv o gaffel åtminstone till luncherna, men ytterligare några tiotals år senare spred det sig igen bland ungdomen. Jag tycker att det är lika dumt, löjligt, opraktiskt och töntigt, när helst man låter sig till det av modets inre tvång.

Nu gör jag ostkrutonger till den märkligt traditionsenliga champignonsoppan.

Vitt, färskt bröd, med kanterna noga avskurna.

Rikligt med rumsvarmt smör blandat med riven parmesanost och riven västerbottenost.

Man brer ett tjockt lager på de trekantiga krutongerna, och ställer på galler i ugnen vid 250 grader, alltså mycket varm.

Sedan kan man ju om så önskas värma på dem vid serveringen om man vill ha dem varma till soppan.

Det är snö i år till jul, underbart vackert, precis som det ska vara. Just nu duggar det lite lätt och är tre grader kallt.

God jul!