Om att gnälla och klaga.

Något av det fånigaste, dummaste och mest tillgjorda som finns, är svenskar som försöker prata engelska på annat än svensk dialekt. Det låter så beklämmande tillgjort. Så var det med alla reportrar på nobelfesten 2012, dom försöker tala som om dom hade gått en kurs i engelskt uttal, men glömt grammatiken hemma.

För det första är det som sagt var enbart dumt, och för det andra låter det väldigt tillgjort, vilket är omvittnat av många med engelska eller amerikanska som modersmål.

Det är lika dumt som om en utlänning skulle försöka lära sig prata västmanländska för att låta mer svensk.

Det helt och hållet viktigaste för den som nödvändigt måste försöka prata utländska, är att han får ur sig orden på rätt ställen i ett naturligt språk. Tack och lov är de flesta vetenskapsmän eller politiker ganska bra på att prata engelska på svenska.

Men om det verkligen ska vara riktigt, så finns det faktiskt professionella tolkar! Använd tolkar! Det gör man när det gäller till exempel kinesiska eller ryska.

Så en sak till: Om du tänker klaga eller gnälla över något, tänk över saken en gång till, det finns väldigt ofta någon ljusare sida att se, som dessutom kan vara både sannare och trevligare än gnällsidan!

En underbar dag.

Sex grader kallt och snö, lite lätt duggsnö.

Var ute o handlade mina *två liter mjölk, *frasiga småfranska, *vichyvatten och *kokt medvurst. Den ganska nya kassatjejen blir mer och mer rutinerad, och hennes påklistrade leende falnar.

Men hon är söt och rar ändå, och vet hur vi vill ha det.

Lyssnar på Adolf Fredriks goss- och flickkörer på Spotify.

Den norska fredspriskommittén fick hjärnsläpp, det är enda förklaringen. EU är en megalitisk koloss för vansinnig omsättning av enorma tjänstemannalöner. Stackare dessa som en gång röstade in fosterlandet i EU, som var en organisation för att främja fred mellan Tyskland och Frankrike. Må Tyskland och Frankrike kriga när de behöver, ingen krigar för sitt nöjes skull, och Sverige har haft fred sedan Gustav Wasas dagar i början av 1500-talet. I varje fall har vi hållit utlänningar på avstånd utanför våra gränser. Och våra krigsfångar har vi saklöst slagit ihjäl som alla andra. Tills det blev förbjudet enligt genevekonventionen.  

Jag känner flera som malligt har vågat erkänna att de röstade in oss i Europaunionen. Människorna är konstiga, särskilt de som sågar ner egna grenar. Mekanismen är ju så enkel.

Det allra mest obehagliga är att organisationen har börjat bestämma, styra och ställa över andra.

Populationskurvorna följer sina normalkurvor, men mången verkar tro att de går att styra efter behag.

Huvudvärk som vanligt. Snart måste jag ta smärtstillande. Det är trist, men jag ska hålla mig så länge som möjligt.

Nu ska jag skriva några brev. Riktiga brev. Brev till läkare om intyg, och lite annat som kan komma att få betydelse.

Sedan ska jag njuta av nobelfirandet och gråta, gråta av rörelse som vanligt., buhuhuuhäää… Kanske kanske köper jag en skiva lax att ha på en frasfranska. Och ett glas mjölk.

Nej, den svenska populationen följer inga normala lagar, om inte annat kan man ifrågasätta vem som är svensk. Eller german borde man väl säga, eftersom våra förfäder är germaner, i varje fall mina, dokumenterat sedan 1600-talet från Sörmland och Västmanland, och helt säkert många flera hundra år innan dess. Vi ska vara stolta över det, kolla vad våra fränder har åstadkommit, om man vill skryta. Istid, invandring av oss, framtid. Glöm förresten inte det svenska luciafirandet med sin vackra italienska luciasång, det mest betagande, vänliga, vackra, snälla och innerliga av allt äkta svenskt.

Men seder och bruk varierar under århundradena, det är naturligt, det är vackert.

Äntligen börjar man skönja det kyrkliga greppet förlora sitt grepp, men när det sker, är det förstås typiskt svenskt överdrivet och uppjagat. Det är lika synd om dem som inte vågar släppa sina barn in i kyrkorna, som om de som ska behöva fösas av kvinnliga präster. Eller som bekymrar sig om pepparkaksgubbar för den delen.

I nära två tusen år höll dom sej på mattan, sedan släppte dom in kvinnorna i församlingen, vilket ju  skriften uttryckligen förbjude.

Sverige, Sverige, fosterland.

Men vackert är det utan tvekan. Vackrast av alla.

Och du! Om du tänker klaga eller gnälla på något, tänkt dig för en extra gång, ofta kan man se saker från en ljusare sida!

Sverige är vårt land på jorden, överlägset alla andra stater och länder.

Överlägset för oss som bor där och som är svenskar. Liksom Japan är det för japaner, Somalia för Somalier, Norge för norrmän, och så vidare, FATTA DET! Japan är man om man ser ut som en japan, pratar japanska, anser sig vara japan, delar japanska väsentliga uppfattningar och värderingar, det är inget konstigt med det, det är vackert, det är äkta mångfald.

Vissa delar av Sverige är de vackraste av alla bitar av jorden, sådana platser finns t.ex i Dalarna, Skåne, Uppland, Västerbotten, Gotland och Sörmland. Inga andra delar av jorden kan mäta sig med dessa, vilket vi är evigt stolta och lyckligt tacksamma över.

Sedan vår störste konung Gustav Wasa tågade in i Stockholm 1522  har vi haft fred, frihet och hållit alla utländska makter utanför våra gränser. Förmodligen den enda nationen i världen som har lyckats med det.

Men glöm aldrig att frihet är ett högsta ting, som endast få klarar att bära!

I hela världen finns och har funnits väsentliga innovationer och begrepp som gjorts av svenskar eller i Sverige, såsom

Kylskåpet, Nobelpriset,  AGA-fyren, IKEA, dynamiten, Boforskanonerna, blixtlåset, blåslampan, Hasselbladkameran, celsiustermometern, namn på växter och djur (Linné), Johanssons måttbitar, kullagret, propellern, trefassystemet (för växelström), telefonen, tändstickan, rörtången, skiftnyckeln, volfram (metallen döptes till tungsten av upptäckaren Scheele, men sedan han bestämt namnet Wolfram hade redan ordet tungsten läckt ut), fotogenköket, Studentmusiken, ordet skarn för kalkhaltig malm, xylocain, Losec med mera.

Säg inte att du inte någon gång, medvetet eller omedvetet, direkt eller indirekt, har använt, eller haft nytta av någon av dessa svenska upptäckter. Xylocain eller Lidocain är det vanligaste lokalbedövningsmedlet och skapades av svenska kemister i början av 1940-talet. Av Studentorkestrarna har vi Kårsdraget, Kruthornen och Tongångarne, som är det svenskaste som finns.

Liksom alla otacksamma barn som tanklöst tar sin lycka för given, vänder sig enstaka enklare individer mot sitt upphov, och tror sig i obegränsad barnslig enfald sväva som en liten efemär bubbla över alla andra, utan att skämmas, vilket de sannerligen borde.

Så går det runt, runt, runt, runt, runt (en, två, tre, fyra, fem).

Erkänn att livet är mycket underbart, men glöm inte att vi är 6,5 MILJARDER människor för många, hjärtat gråter över alla dessa som kommer att tvingas försvinna inom de närmaste tvåhundra åren.

Ha förtröstan! Det har jag.

Odi profanum vulgus, et arceo.

Den andra lyckokänslan.

Jag började så sakta städa.

Det vill säga  jag vankar omkring och flyttar saker.

Emellanåt bär jag med mig något, som jag sedan placerar på ett lämpligare ställe.

Jag placerade ett antal Buffalo Chicken Wings i ugnen. 180 grader, varmluft, nedersta facket

Till detta dricker man mjölk, eftersom det är viktigt med vätska.

Till höger en korvtagare. Den har visat sig mycket lämplig när man njuter de välryddade kycklingbitarna, som ju innehåller många små ben. 

Som jag nu går där och flyttar saker, grips jag av en vacker känsla som jag inte upplevt på många år.

Jag kallar denna känsla "Den andra lyckokänslan".

Det är en känsla från barndomstiden. Vinter, sol, stillhet, en söndagskänsla får man väl säga. Ofta stod ju radion på också, och spelade sina vänliga klassiska melodier.

Men jag tror kanske i första hand det är solen som har skinit hela dan idag..

Ute ligger alla snöhögarna kvar sedan i onsdags, det förekommer ingen snöröjning alls, och jag tror mig ana anledningen: det finns inga snöskottare. Här kunde ju hundratals, ja, tusentals ungdomar vara ute på gatorna och skyffla. Men, kanske tänker det feta, moderata stadsborgarrådet att han chansar. Snön kanske smälter bort snart i alla fall. Eller har skovlarna tagit slut? Det är dock vackert med snö, och ger ett mycket gammaldags intryck. De enda skovlar man ser, är de som sitter i händerna på privatbilister, som ju är piskade att komma iväg.

Hur som helst ligger snön kvar. Inget arbete pågår alls. Vallarna mellan trottoarer och gator är svårforcerade. Det sker troligen en hel del  olyckor där.

Meningen med detta sakflyttande är förstås att jag ska hitta saker, och att det ska utmynna i en sammanfattning och efterlängtad överblick. Jag kanske till och med kan komma att finna mina reservglasögon!

Det är  bra att passa på när det är  ljust..

--------------------********************-------------------

I natt läste jag om Lasse Berg. Han publiceras på bokförlaget Ordfront, och det säger ju en del.

En vinklad skönlitteratur vars syfte är lite diffus. Troligen gör han sken av att skriva något vetenskapligt, men det han gör är inte ens pseudovetenskapligt, det är ren hypotetisk vidskepelse, han kunde lika gärna skriva om akupunktur, handpåläggning eller tomtar och troll.

De senare tusentalen års historia skuttar han helt elegant förbi, och drar i stället fram några afrikanska kulturer på samhällsstegens allra lägsta pinnar, där förstås individerna är förtjusande, vänliga och med sina speciella kunskaper mycket duktiga. Det är samma fenomen som redan Daniel Defoe på 1700-talet hittade på i sin Robinson Crusoe, när det handlade om att göra upp eld. Robinsson var naturligtvis totalt ställd där ute i vildmarken, men konstaterade beundrande att ”han kunde konsten den vilde mannen.”

Själv är han dock en vit, germansk man, och som sådan i sammanhanget en representativ oikofobiker. Det är ingen ovanlig företeelse att vita flyr bort till primitiva existenser, där man förstås i sin överlägsenhet blir ödmjukt väl mottagen.

Lasse Berg blir så inspirerad, att han  helt naivt hugger tag i hela utvecklingsförloppet och trycker ihop det till en mikrobit.

”En glad lax”, har någon kallat honom, men man får inte blunda för faran av vidskepelse och trolldomshypoteser, även om det inte behöver gå så långt som till de fåniga anklagelserna mot den pågående julkalendern i TV 2.

På något sätt har han blivit hedersdoktor vid Lunds universitet, vilket väl säger betydligt mer om den läroanstalten än om Lasse Berg.

Vill men verkligen få en bild av vår germanska utveckling sedan de senaste istiderna, ska man besöka Riksmusseets pågående utställning "Den mänskliga resan". Det är en mycket gripande och vetenskapligt sann sammanställning av de flera senaste tiotusentalens förlopp. Man ser den gärna flera gånger.

Och sedan?

Vapen och skönhet.

Den högsta av alla vetenskaper är krigsvetenskapen.

Sedan kommer de andra i en stor oordnad radda sladdrande efteråt, var och en på sitt sätt med ett litet bidrag till människans väl och ve.

I krigsvetenskapens begynnelse fanns den germanska stenåldersmannens förlängda arm som förmådde nedlägga villebråd och därmed försörja sin lilla grupp och hålla samman sin familj.

Det var den kulturen som kom längst och först i ett lopp som ingen ännu hade identifierat.

Djuren existerar för att vi skulle kunna döda dem och äta upp dem.

Här ett vackert exemplar av ett vapen som kanske snarare var skapat som prydnad, men som nog alldeles utmärkt väl gick att sticka igenom kött och senor och därmed klarade  att sarga fiender eller villebråd.

Det finns på Livrustkammaren i Stockholm och är vår store svenske konungs Karl IX svärd, tillverkat någon gång i slutet  på 1500-talet.

Kanske använde han det aldrig i strid, kanske finns någon mer omfattande historia kring detta sköna vapen, men jag känner den ej.

------------******------------

En fattig bonde kommer vandrande genom skogen. Det är en tämligen tät skog av rakstammiga, inte mycket höga, björkar.

Mellan träden synes en ryttare i tämligen hög hastighet nalkas mellan träden.

Han stannar framför bonden, griper det rufsiga huvudet under sin vänstra arm och håller honom tätt intill sadeln, samtidigt som han snabbt med dolken sticker ut ögonen på den överraskade mannen som endast kvider ett ”varför, varför”.

Den arme människan kommer aldrig mer att se något genom sina söndertrasade ögon. Han sjunker kvidande ner på marken och känner sig ensam omkring.

Han kan komma att överleva, han kan komma att dö inom snar framtid, det beror på om såren skall bli infekterade, men han hade inga kunskaper om vad infektioner är, det skulle dröja ytterligare mer än femhundra år innan någon människa uppdagat den sortens kunskap.

Man sätter sig ner och avvaktar, kan jag få mat, kan jag få något bidrag, jag behöver så lite, men dock något.

------------******------------

Den här månaden, den sista månaden för året, har jag sammanlagt medel på drygt en tusenlapp under det som samhället har ställt upp som normen - RIKSNORMEN.

Det är mitt eget fel.

Dels har jag ett webbhotell, vars kostnad just har fakturerats, och dels gick mina urgamla glasögon sönder i söndags.

Mitt webbhotell kostar drygt sexhundra kronor om året, och därmed är det kört.

Webbhotellet representerar min enda möjliga extra inkomst, då det är platsen för ett antal program jag skrivit i perl, med vars hjälp jag skulle kunna sälja någon licens till mitt över hela världen uppskattade dataprogram Scalamusica, som är en systematik av skalor i det tempererade systemet, vilken jag började med redan när jag gick på musikhögskolan i Stockholm. Man kan slå upp alla skalor vare sig från intervallrader eller toner.

Nu är det nära ett år sedan någon senast köpte en licens, och jag har anledning misstänka att man på servern har gjort någon av mig okänd förändring, som har saboterat de  intrikata programmekanismerna. Licensen kostar knappt tvåhundra kronor. Kan men åberopa skadestånd möjligen? Knappast.

Datorer måste alla ha, men ingen har någon  ersättning för det. Det är väl samma som med glasögon, och en del förbrukningsvaror som kvinnorna tvingas använda.

Jag sitter här med mina utstuckna ögon och kan inte ta mig vidare, jag har slutat att bry mig. Det tjänar inte längre någonting till. Arbetet med att rekonstruera hela projektet synes mig fullkomligt oöverstigligt.

Vad spelar det för roll? Jag vet knappast längre ändå hur man gör.

Jag har ett antal begränsade kunskaper och får nöja mig med det, som är livets enda mening: Att förkovra sig.

------------******------------

Jag minns inte riktigt varifrån jag fått historien om ryttaren som stack ut ögon, men jag har en svag aning om att det kan ha varit en klassiskt rysk författare, som jag läste i min tidiga ungdom.

Jag har många gånger i mitt  liv återkommit till den sorgliga, vemodiga historien med den medvetna, onda handlingen som någon gjorde enbart för sitt nöjes skull. Kanske ryttaren helt enkelt bara var på dåligt humör, för en struntsak han råkat ut för en stund innan på sin ritt genom den medeltida björkskogen.

Ja, vi har våra egenskaper, våra resurser, våra tillgångar, med vilka vi kan glädja eller oroa vår samtid, men i det stora hela är det ju ingen som verkligen, med mycket få undantag, bryr sig.

Den ena vågar sitt liv för att kunna skaffa ett sällsynt frimärke, som är det enda som fattas i den stora samlingen.

Någon annan kämpar för att klara en utmaning av något mer eller mindre meningslöst slag.

De som strävar efter uppmärksamhet har vanligen många valmöjligheter.

Den som har tillräckligt stor skönhet kanske kan förvalta den och uppnå framgång, men de allra flesta kan inte göra någonting utom att gapa högt en kortare tid, ett ljud som ingen hör, som man slutligen dränker framför TV i avskärmad isolering och uppgivenhet.

Undran, oro och allmänt obehag.

Jag känner med min sedan barndomen ovanligt höga sensibilitet, att något är fel i systemet.

Det är som när man hör det berömda gnisslet i maskineriet, fast nu i hela samhället.

Jag vet ju egentligen vad det är, det är ingen hemlighet, bara att det känns svårt att säga rakt ut det vi alla vet.

Men detta ohörbara gnissel tyder på något djupare, något på djupet alltmer uppluckrande, som något som långsamt omvandlas, liksom ruttnar.

Det finns många namn, men verkligheten undviker dessa namn, det har gått för långt.

Trots att krigsvetenskapen är väl utvecklad och dokumenterad, verkar det som om  ingen klarar att hantera just detta gradvis och stilla omvandlande fenomen.

Felen uppmärksammas på många ställen i de mediala konstellationer som skall påvisa dem, men utan att någonsin till synes säga det rakt ut.

-----------**************-----------

Vi har just nu ett vackert snötäcke över hela orten. Det är som alltid beroende av temperaturen, och vi hoppas innerligt att det stannar kvar över de närmaste helgerna.

Under de senaste hundra åren har snön legat kvar kanske mindre än hälften av alla vintrar, det finns noggrann statistik från SMHI sedan flera hundra år, men människorna glömmer, oftast är det bara något enstaka minne som består.

Det vita täcket hör vintern till, men det är långtifrån alltid som vi har fått lyckan att uppleva denna vita miljö på vår plats.

Här är snötäcket de senare åren. De gröna betecknar ett snötäcke tillräckligt tjockt för att vi ska uppleva det som "en vit jul". I Stockholm hade vi således en vit jul 2004.

 -----------**************-----------

Det finns egentligen en enda sak som kan rädda situationen, men det möter många motstånd och stora knaggliga trappor på vägen.

Det är som när man biter sig hårt i tungan, eller slår tårna mot ett stolsben som inte riktigt befinner sig på rätt ställe.

Vi har våra reflexer som tjänar till vår överlevnad och som genom sina inneboende krafter och reaktioner tvingar oss till smärre förflyttningar utan att vi egentligen skulle behöva något annat än att sitta stilla och arbeta.

Krigsvetenskapen må vara den högsta vetenskapen, men är alltför ofta förbisedd eller kringgången.

För länge sedan, för mycket länge sedan, hade männen börjat ge sig ut efter föda, att försvara sig mot sina fiender, eller ännu hellre angripa sina fiender för att äntligen eliminera dem. Det böljade fram och tillbaka med mellanliggande perioder av fred och vällävnad.

Denna process pågår än i denna dag, men det synes vara ytterligt svårt att ideligen göra de adekvata definitioner som kan reda rakt mot de eftersökta målen.

Det finns alltid grupper som i sin felsyn, sin lättja eller bara bekvämlighet, avsiktligt söker omvägar eller möjligheter att fly eller hålla sig utanför gemenskapen och hålla sig utanför.

Dessa grupper är de farligaste, och de finns i alla samhällen vare sig det gäller det högsta moderna västerländska samhället eller de folkslag som  i avlägsna världsdelar står lägst på mänsklighetens kulturstegar.

Det är dessa grupper som skapar den stora oron, obehaget och skräcken för att något till slut faller samman.

Den dagen det obevekligen händer, kommer knappast någon att behöva stå till svars. De dissidenta grupperna kan komma att leva vidare på de andras bekostnad.

Många kommer att dö, men döden kan komma att omtolkas, så att den visserligen finnas kvar, men har förlorat sitt välgörande inflytande.

-----------**************-----------

-Dopp i grytan är det överlägset godaste julbordselementet. Dopp i grytan består som sagt av vörtbröd som får blöta upp i det feta skinkspadet bland simmande välkokta, hela bitar julkorv. Sedan tar men upp med hålslev och äter det blötta brödet med största njutning på sin tallrik. Det hör till urgamla ritualer som är äldre än när vidskepligheten kom söderifrån, från medelhavsområdet, och länge sökte förgöra våra heliga traditioner.

-Därefter kommer grisfötterna.

-Sist skinkan.

Men det är sällan man numera träffar på en riktig julskinka som den här hos Sven-Gunnars Värdshus för några år sedan:

Med äkta slottsenap och inget annat!

Tog fram de tio år gamla, fina vinterskorna.

Tog fram den elva år gamla vinterjackan.

Tog fram det vackra, vackra minnet av dej från den där gången.

Stoppade dagboksblocket i bomullskassen.

Stoppade dammsugarpåsavin i bomullskassen.

Satte den gamla kameran i bältet.

Applicerade förstärkaren.

Tittade på fönstertermometern. Minus sex grader celsius.

Stoppade näsduken i höger ytterficka.

Stoppade nycklarna i höger jeansficka.

Kollade tjänstenumren 11, 37, 55 och 109.

Memorerade dörrkoden.

Steg ut på gatan och pulsade i snöyran uppför gatan mot den gamla busshållplatsen.

Där stod redan fem väntande passagerare.

Efter en stund kom sju passagerare till.

Kollade den elektroniska busshållplatsskylten.

Den visade ”avstängd på grund av omfördelning, se tidtabell”.

Sedan kom nio välklädda herrar och fyra välklädda damer och ställde sig i busshållplatsen.

Jag började gå uppåt Odengatan, och sneddade in i Vasaparken.

Efter tjugo minuters pulsande i ospårad snö, kom jag fram till postens utlämningsställe i den därför avsedda ICA-butiken.

Tog en köbricka och memorerade den.

Hämtade ut dammsugarpåsförpackningen.

Satte mig i butiksvestibulen och borstade av den värsta snön, som ännu vidlådde rock, kapuschong och vinterskor.

Gick ut och fortsatte min pulsande färd i den ospårade snön.

Blev påkörd bakifrån av en ond kvinna med barnvagn, som likaledes inte hade fri sikt då hon gick starkt neråtlutat för att inte bli totalt insnöad i yran.

Kom fram till nästa busshållplats, där det just stod en buss som strax skulle avgå.

Steg in på den strax avgående bussen och for med en hållplats.

Steg av bussen och fortsatte neråt den starkt snöbemängda gatan, utan att egentligen ha någon sikt.

Blev påkörd bakifrån av en kälke dragen av en ond man, som pulsade snabbare än jag.

Blev ledsen för att jag kände mig mindrevärdig och dum, fast jag egentligen inte var det.

Letade rätt på dörrkodens knappar som var svåra att se i snöyran, därför att knapparna var upplysta inte mitt på utan en bit ovanför knapparna.

Åt lunch med Chablis, Bouillabaisse, kaffe och Calvados, byltade på alla kläderna, gick ner tre trappor till porten, och steg över de enorma snövallarna vid trottoaren för att pulsa hemåt.

Väntade på bussen som enligt tidtabellen skulle avgå just nu.

Beslöt att pulsa vidare efter tjugoåtta minuter, då vi misstänkte att bussen kanske inte skulle avgå i tid.

Pulsade vidare norrut i ännu mera ospårad snö.

Stannade för rött ljus och tryckte på signalknappen.

Efter en evighet blev det äntligen grönt ljus och jag pulsade vidare över gatan och fortsatte mot nästa hållplats.

Mötte ett högintressant objekt, som pratade i mobiltelefon och halkade än hit och än dit i den hala delvis ospårade snön.

Snökornen trängde längre och längre in i springorna mellan klädespersedlarna.

Jeansen började bli blöta på framsidan av benen, och stora drivor fastnade på de välputsade vinterskorna.

Gick framåtlutad i den hårda motvinden och kände allt större sjok av kall snö byggas upp över kläderna.

Blev åter påkörd bakifrån av en förvirrad kvinna med barnvagn i ett sällskap kvittrande arbetskamrater, som inte riktigt hade bestämt sig vart de skulle.

Kom efter en lång trist stunds snöpulsande fram till en hållplats på en större tvärgata.

Gladde mig mycket åt att den elektroniska hållplatsskylten nu meddelade att bussen skulle anlända om blott sex minuter.

Vid hållplatsen stod fyra kineser och en dagistant.

Insåg att kineserna mycket väl kunde vara dagistanter de också.

Den elektroniska skylten indikerade att min buss nu skulle avgå om två minuter.

Ännu syntes ingen buss i den täta snöyran därifrån den skulle komma.

Den elektroniska skylten ändrades så att den nu indikerade att min buss skulle anlända NU.

Efter ytterligare fem minuter visade den elektroniska hållplatsskylten fortfarande att bussen skulle avgå NU.

Efter sju minuter visade den elektroniska bildskärmen att min buss skulle avgå om nio minuter.

En av kineserna muttrade något.

Jag väntade ytterligare fem minuter, och började sedan pulsa nerför gatan i avsikt att åter förflytta mej till nästa hållplats.

Flera väl påbyltade köksbiträden passerade mig nerför gatan.

Jag undrade mycket över hur jag kunde veta att de var köksbiträden. Vem är egentligen köksbiträde?

Passerade själv den ena butiken efter den andra på höger sida, och mindes en gång i New York, hur hela Manhattan inklusive alla varuhus stängdes på grund av ”blizzard”, ett avsevärt blygsammare snöfall än det jag befann mig i nu i Stockholm

Äntligen frampulsad till ICA-butiken, gick jag inte in och handlade varken mjölk eller pepparkakor, eftersom jag var säker på att jag hade både mjölk och pepparkakor hemma.

Så kom jag fram till hemmaporten och letade fram dorrkodsapparaten under sitt snötäcke.

Tryckte på kodknapparna och steg in i porten, samtidigt som stora drivor snö ramlade av mig därinne i farstun.

Jag gladde mig mycket åt att jag nu hade ett paket med underbart vackra och funktionella dammsugarpåsar från www.Dammsugarpasar.nu (som innehar F-skattsedel.)

Jag tycker mycket illa om reklam i den form det numera ter sig i massmediala sammanhang. Det är odrägligt och borde förbjudas. Det är oanständigt och plågsamt.

Värst är det med de reklamfria kanalerna. Jag var uppe hos kompisen i går och glodde, och finner det ena efter det andra högintressanta inslaget, som emellertid visar sig vara reklam för något i den egne på kanalen, typ TV 1 Onsdag.

Väldigt irriterande och dessutom bedrägeri. Om man slår på TV ska det antingen vara en programtablå, det kan man acceptera, eller vara ett pågående program, inte reklam för något som ska komma i framtiden.

Tack och lov, kära kompis för att du betalar TV-licensen, och tack och lov för att jag kan titta uppe hos dej och slipper göra det!

Jag tycker synd om alla dårar som gör dumma saker, och jag skiter i vad dom tycker, liksom att dom med all rätt skiter i vad jag tycker.

Alltså, mina reservglasögon, som jag lät bygga i somras, är borta. Det finns bara tre alternativ, antingen har de ramlat ner någonstans, eller så har någon brutit sig in i min lägenhet och stulit dem, eller har utomjordiska makter lagt sig i. Det sista börjar jag mer och mer inse, måste vara det mest troliga alternativet.

Samtidigt tycker jag nog att det sista alternativet är lite egendomligt, eftersom dessa makter aldrig tidigare har tagit sig in i mitt hem, och dessutom, vilket gör saken ännu mer ovanlig, har dessa makter aldrig heller visat det minsta intresse för mina reservglasögon.

Om det gällde mina vanliga glasögon, eller till och med terminalglasen, vore det genast betydligt mera rimligt, liksom om de dresserat akvariefiskarna till sådana rent av brottsliga ingripanden.

Men kära utomjordiska makter, tro inte att ni ska komma undan. Förr eller senare ska jag uppdaga era skumma åtaganden och sätta dit er, så det skriker om det.

Nästa vecka är jag bjuden till Smörj Larsson på middag.

Jag vet inte varför han är så road av att bjuda mej på middag, eftersom jag oftast brukar somna av leda och tristess varje gång jag tycker mig vänligen vara tvingad att anta hans inbjudningar. Smörj är nog snäll, närmast oförarglig, men varför han vägrar lära sig laga mat är ett av de mysterier som jag tvingas leva med i den här annars så fantastiskt underbara tillvaron.

Jag vet att han gick kurser i sin ungdom, men det verkar som om han systematiskt av något inre tvång alltid måste missuppfatta hur man gör, eller ännu värre, tillåter sig fuska. Han kan utan vidare använda salt i stället för kanel liksom peppar i stället för dragon. Han tycker att det inte gör något.

Dessutom saknar han eget smaksinne, så all mat han lagar, gör han på död räkning, liksom skepparen ute på öppna havet bestämmer att nu har vi seglat i tre timmar i fyra knop, så då måste vi vara framme.

Jag har många gånger funderat på hur jag ska klara mig undan Smörjs inbjudningar. Jag förhalar svarandet, jag håller mig undan, jag låter hans brev ligga oöppnade, eller förklarar hur fruktansvärt sjuk jag just har blivit, men ingenting hjälper. Jag är för snäll helt enkelt. Nu har jag fått lära mig att allt gratis är gott, så det kanske är bäst att sluta krångla, gå dit och somna, och sedan tvingas bjuda igen då, vilket ju vanligen är den viktigaste orsaken till herr Larssons inbjudningar.

Usch, käre Smörj, du får mig att känna mig elak, fast  jag är inte elak. Och eftersom jag inte är elak blir jag ledsen, när du får mig att bli det.

Det är en evigt ond cirkel som jag inte har bett om, men när jag funderar lite vidare i saken, kanske det liksom är bäst ändå, livet vore antagligen betydligt tristare utan dina middagsinbjudningar även om man anar avsikterna.

Man ahnt die Absicht und wird verstimt, vem var det som sa det? Var det Goethe? Någon av de stora tyska filosoferna var det i varje fall.

- Go-e-te var en stor poet.

- Nej, oe uttalas som ö i tyskan.

- Göte var en stor pöt.