Det snöar fortfarande, men temperaturen stiger och är nu uppe i -1,8 grader C. Det ligger dock ett rejält och mycket vackert snötäcke över området.

Jag tog mig samman och plockade ner julsakerna. Klockorna under lamporna, Ellis luciauppsats, alla små tygtomtarna och allt som var upphängt lite här och där.

Alltid brukar man förbise någon liten sak, men jag lovar att det inte alls är avsiktligt.

För närvarande synes det funka så, att när man klickar på en bild, så förstoras den, om den är inladd med tillräckligt hög upplösning. Testa!

Dessa föremål bygger en djup och vacker bild ur livet för mig, en rent abstrakt tankebild som inte låter sig sammanfattas i något enkelt begrepp. Föremålen som sådana har ingen speciell andlig innebörd, men ursprunget till att de finns och att jag med så stor kärlek älskar dem, finns naturligtvis lite här och var.

Klockor.

 Vackra i sig, men har väl sitt ursprung i de kristna våldtäkterna av våra urgamla traditioner. Klockans form blir där med förknippad med julperioden, som onekligen är den finaste av årets alla högtider, det är dessutom en högtid som vi är tämligen ensamma om i sitt ursprung i de germanska länderna, i viss mån inkluderande Norden, och Finland i den mån det var svenskt.

Änglar

 symboliserar väsen i samma kategori som klockorna. Något vänligt, vackert och beskyddande, som är våra vänner. Vita dräkter och gyllene hår, med vingar för att kunna sväva vart de önskar.

Tomtar.

 förstås från urgamla källor. I skogarnas en gång totalt orörda, hemlighetsfyllda djup. Här hos mej speciellt de små tomtarna av rött garn. Det finns flera olika grupper, som måste ha köpts in vid olika tider. Speciellt tre stycken som med åren blivit ganska blekta, måste ha varit med i många år.

Jag satt en gång ensam på Styrmansgatan en jul och skrev en sammanfattning av alla julsaker jag kunde hitta på olika ställen. Det var annandag jul 1983. Jag orkar inte lägga ut det här nu, men det är mycket vackert, liksom alla övriga minnen. Där hängde i många, många år en vacker gyllene ängel i kristallkronan, undras vart den tog vägen.

Nu orkar jag inte mycket mer. Men kunskapsmassan ökar. Jag får användning av den en dag.

Efter att ha råkat kolla förbi i kompisens televisionsapparat, inser man att det är kört.

Skottlossningar, bedrägerier, lurendrejerier, smitning, mord, oegentligheter, orimligheter, sanslösheter, förskingring, vanskötsel, våldtäkter, självmord, mordbrand, rasblandning, urspårning, underlåtenhet, glömska, lögner,  överdoser, felräkning...

Tjänsteman intygar att

Detta är inte helt tillfredställande.

Sånt här ska inte kunna hända.

Detta måste snabbutredas.

Vi har inte gjort något egentligt fel.

Detta är inte helt som det ska vara.

Men nej, nej, nej, även om jag av några märkligt nog betraktas som en duktig analytiker, handlar detta inte så mycket om terapeutiska saker som vanligt. Du kan väl själv göra analysen, om du besitter tillräcklig sensibilitet!

Tog en bild med yngel, utan blixt, makro, man ser mest bara några blåa streck:

I dag har jag promenerat runt kanalen igen.

Jävla huvudvärk i dag igen, varit utan i tre hela dagar, halleluja.

Att man ska behöva ha det så här, gud, vad en männska tål.

Försöker äta så lite tabletter som möjligt, men jag försäkrar att det är svårt.

Promenaden *********

Jag gick iväg klockan 10:38.

Var nere vid kanalen efter 21 minuter, 10:59, och kunde inte låta bli att ta en bild på detta vackra, gamla hus med sin långa skorstenspipa. Det blir kallt om fingrarna när man måste ta av sig handsken på högra handen, och kameran blir sjusärdeles kylig, men jag tyckte det var så tilltalande med de sedan tjugondag Knut kvarblivande adventsljusstakarna i fönstren.

I kanalen simmade tretton förhoppningsfyllda änder emot mig, och uppe vid bron ser man att isen börjat lägga sig utmed stränderna.

Sedan den långa, trista biten förbi Stadshagens många tunnelbanenedgångar, där jag passerade ett gigantiskt, öde släp, om vars historia man nu började grunna. Var kan detta märkliga föremål befunnit sig under sin livstid, och vilka laster kan det ha släpat på? Välutrustat med elektriska kablar och hydraulik, den som vill kan väl slå upp det i bilregistret.

Dagens fikande *********

Jag var inne på Sankt Göranfiket klockan 11:30, där jag beställde kaffe och en räkmacka. Äcklig med något underligt klet som möjligen ska föreställa majonnäs. Det ska jag inte göra om i första taget.

Jag minns forna tiders räkmackor, som varit så delikata, men de tillhör väl en förgången värld. Jag kom ihåg en gång en sommar, när jag beställde en räksmörgås på stadshotellet i Gnesta, på den tiden en äkta gammaldags svensk restaurang. Den betingade det oerhörda priset av tolv kronor, vilket jag offrade, eftersom jag den sommaren var extrageolog på SGU, och hade en blygsam, men dock befintlig inkomst. Smörgåsen var fantastiskt läcker, på färskt, vitt bröd och preparerade av den tidens skickliga kallskänka. Spåren kanske kan förnimmas i dagens räkmacka i form av standardgarnityren ägg, gurka, tomat, sallad, kanske en dillkvist. Men smaken? Som väl borde vara det allt dominerande för all sådan verksamhet?

Det påminner mig om Herman Görings motivation för att han så sällan besökte Adolf Hitlers lunch- eller middagsbord på 1930-talet: ”Ärligt talat tycker jag att maten är för dålig”. Jag minns inte vem som skrev det, Det var väl någon av alla dem som faktiskt kände Hitler, kanske någon adjutant eller liknande.

Klockan nio minuter i tolv lämnade jag sjukhusfiket och promenerade vidare ner Sankt Göransgatan – Fleminggatan - Sankt Eriksbron, och var hemma kvart över tolv.

Kommentar *********

Varför skrev jag nu det här? Huvudet värker, särskilt i nacken, det är ett satans lidande, och det gör mig ledsen, för jag vet att många inte har det så här, och jag minns med vemod, att jag faktiskt inte haft någon värk alls de tre föregående dagarna, det är nästan spöklikt.

Lidandet är legio, och jag finns väl i en skala där jag inte alls placerar mej så imponerande högt, men hur så? Detta är mitt liv och mitt lidande, jag kommer inte undan det. Tröst för ett tigerhjärta hjälper inte mej. Liksom all hämnd inte hjälper den förfördelade, det är bara beklämmande med människor, som gläder sig åt andras höga straff. Sånt tycker jag helt enkelt man ska hålla käften om i sin inkrökta skadeglädje.

Film uppe hos kompisen *********

Såg igår en vansinnigt tramsig film, Cruise Control, om en ond typ, som lyckades kidnappa en lyxkryssare genom att manipulera operationssystemet, som han själv varit med om att konstruera, men fått sparken.

Där förekom i början av filmen en verkligt snygg femtonårig tjej, som, sedan hon blivt instängd och frisläppt av hjälten, spontant deklarerade sin kärlek, meddelade att hon fyllde femton nästa månad, och väl därmed skulle betraktas som lovlig, men fick kommentaren att relationer i affekt sällan leder till något. Sedan såg man tyvärr inte henne mer i sista halvan av filmen, som bland annat omfattade en häpnadsväckande kollision med ett tankfartyg, samt slutgiltig ofrivillig dockning med fasta land.

Också en film med en alltför lång ”gratissekvens”, med vilket jag menar dessa bullriga trassliga, ryckiga, korta sekvenser i dålig belysning, där knappast ens en inbiten actiongalning kan finna något nöje. Här hade man dessutom lagt in ett konstanta blinkande, som förmodligen skulle imitera det skadade belysningssystemet efter diverse skadegörelse.

Hå hå ja ja.   

Begrundan och oro när man inte kan sova.

Jag vill att alla ska vara snälla, eftersom jag själv är snäll, och tror alla om gott.

I dag gick jag runt kanalen igen, det är  kanske fyra-fem kilometer, men jag vet inte säkert, för min fina Silva stegräknare föll i golvet och dog för någon månad sedan. Det är en av de saker jag måste prioritera, fast tyvärr är det mycket jag måste prioritera, hur gör man? Den kostar när tvåhundra kronor så den kommer långt ner på listan, i första hand gäller kläder, kamera, men tack och lov är datorsystemet OK, efter senaste uppgraderingen.

Häromdagen upphörde inloggningen till banken att fungera, så jag kunde inte kolla det lilla återstående saldot. Jag fick ringa supporten, och upplevde en rätt irriterande konferens som tog nära trettio minuter i dyra mobiltelefonen.

Det ordnade sig efter ett bra tag först när jag installerat ett nytt operativsystem, med allt vad det innebär.

Det roliga som har hänt är ju annars att kardinalfiskarna har oräkneliga små yngel som simmar i sina stim och lever sina nya liv. Man undrar vad dom lever av? Dom är ju så väldigt små, en del bara som små blålysande prickar. Det enda jag kan göra är att tilldela de vanliga fiskflingorna, så finpulvriserat som möjligt. Förra gången gick det ju liksom av sig själv. Jag har faktiskt inte sett att någon av de stora fiskarna äter av ynglen, men man kan väl inte vara för säker. Ja, den gången för så länge sedan tog det fem dygn mellan lek och kläckning. Ska man nu ha dessa fina akvariefiskar, är det väl trevligt att ha många, dom är ju stimfiskar och gör sig så vackert, när de är många. Att gå ut på nätet och fråga ger bara en otrolig massa besserwissersnack, det ena bättre än det andra, om man skulle tro allt man får reda på, vore det lika bra att lägga av med det mesta.

Och högst imponerande och roligt är förstås att Elli fick B i senaste tentan på KTH. B är alltså näst högsta betyget i en skala på sju. Hon är helt otrolig.

Nyss gick jag upp och diskade, det var inte så himla mycket, men kanske uppåt trettio objekt var det nog med porslin och bestick. Rent och fint i diskhon när man vaknar på morgonen är belöningen.

Jag ska fortsätta att promenera fem kilometer varje dag, det är en pärs, men kanske kan hjälpa mig att hjälpa mina medmänniskor, i synnerhet förstås mina älskade barn, även om dom inte har så mycket tid, det är så det går med livet. Mest konstigt är det väl att ingen brytt sig ett dyft om alla nya små kardinalfiskar, men det är väl en totalt ointressant företeelse för genom hela nätterna datalekande barn, en rätt pervers tid egentligen om man jämför.

För att hjälpa sina medmänniskor måste man ju vara någorlunda frisk, och kanske håller man sig någorlunda, om man har en hyfsad kondis. Men jag minns syrrans tränare Ellemar, som menade på att man väl inte behövde någon särskild extra träning, om man i övrigt var tillfreds med livet. Förnuftig karl. Det var en upplevelse att hänga med ut och se henne springa iväg sina ambitiösa träningsmil, och hon lyckades ju i tonåren faktiskt komma en bit i något mästerskap, har jag för mig.

Att vara snäll, det låter så mesigt och fånigt, det straffar sig när man blir oskyldigt anklagad för dumma saker. Det enda rätta är väl att hålla sig för sig själv och inte tränga sig på. Det kanske är mitt livs största fel, att jag inte kan ta för mig, av hänsyn till andra människor.

Nu är det dags att lägga sig och läsa en stund med en liten macka och ett glas mjölk. Vad ska det bli idag? Kanske en liten hårt bröd med smör och Kalles kaviar, jag tror det finns lite kvar, det är ju faktiskt riktigt godis.

Vad säger man när en jude, i svensk rikstelevision, helt öppet, och utan att ens blinka, meddelar, att han inte skulle ha funnits här, om inte Raul Wallenberg hade funnits...

Till lilla Kajsa som ligger med bruten fot.

Hon var ute så glad med sin lilla Iris, hej o hå, tills dom kom till ett parti av isen som var väldigt knaggligt, skridskorna högg i, med platt fall och foten under.

Bruten fot till sjukhuset, blev gipsad. Aj, aj, aj.

Nu ligger Kajsa har ont och tråkigt och väntar på den så långsamma läkningsprocessen.

Skulle ha börjat nytt jobb samma dag dessutom, det är ju inte roligt att börja med att sjukskriva sig, även om det är vinter.

Men jag, som märkligt nog inte har helvetets migränen i dag liksom senast igår, beslöt promenera runt kanalen, många kilometer, för att inte säcka ihop. Ringde Kajsa, tänkte inte på det elaka i att överlägset malla sig över bättre läge, som rika personer tanklöst brer ut sig med sina resurser, utan en tanke på att möjligen dela med sig.

Det var likadant med tvättkorgen. Minns du tvättkorgen? För tio år sedan köpte jag på Kajsas initiativ en alldeles egen tvättkorg, så praktiskt att slänga paltorna i, men detta söndagsexemplar hade uselt lock som lossnade nära nog bara för att man lyfte på det. Kajsa meddelade då att hennes tvättkorg, av samma märke, minsann hade en helt fungerande konstruktion, ja, man kunde till och med lyfta hela fanskapet bara i locket. Sedan dess tänker jag på Kajsa varje gång jag använder min tvättkorg, det är varenda dag, det. Så livet kan vara.

Jag gick hemifrån klockan 10:28, hamnade vid kanalen 10:43, där jag tog denna vackra bild i den stilla vintern.

Jag går ganska långsamt, märker jag. Hela tiden omgådd av hurtiga vandrare. Dom kanske går fort med avsikt i tron att bli friskare och leva längre, det unnar jag dem så gärna. Här ser man en bit av ena flygeln på slottet också. Ibland ser man den tretungade örlogsflaggan också, så vackert och stolt vajande över vaktportalen.

Klockan 10:51 var jag framme vid bron, och kunde inte låta bli ta en bild till som minne.

Ja, det är föralldel inte första gången det blir bild av denna vackra vy. Bortom kröken ligger det vackra Karlbergs slott, vilket förstås här är skymt av vegetationen.

Sedan den jobbiga biten tillbaka på andra sidan till Sankt Görans sjukhus, och slank in i värmen till det svenska standardfiket, de smärta vitklädda undersköterskorna, och den enahanda repertoaren.

Men OK, för mig duger det med kaffe, socker, mjölk och en kallskänkeprodukt i form av smörgås med köttbullar med rödbetssallad. Ska man klaga så är det för lite smör på smörgåsen, knappast något alls, köttbullarna små och ganska torra av standardtyp. Vad som döljer sig i rödbetssalladen kan man ju  undra, själv brukar jag göra den av hackade inlagda rödbetor och en god majonnäs.

Leve Sveriges förtjusande kallskänkor med sina gulliga produkter av gurka, tomat, sallad som garnityr på vad egentligen handlar om!

Så den sista biten fram till nästa bro, där jag inte heller kunde låta bli att ta en bild av kanalen med slottet och de infrusna fritidsbåtplatserna.

Där var jag klockan 12:03, och sedan hemma klockan elva minuter över tolv, vilket klockslag jag konfirmerade med en ny skylt utanför porten, som elakt upplyste att ”Cyklar och mopeder får ej parkeras här”.

Jag minns att fastighetsskötaren kommenterade den en gång, när den var på planeringsstadiet, vi måste ha skylten, för annars kan vi inte frakta bort de fordon som ändå hamnar där. Ska bli spännande att se hur det går. Till saken hör att man faktiskt har anlagt en cykelparkering vid huset, men de kanske tio platserna är ju alldeles för få, och sommartid kan det finnas minst tjugofem cyklar fastkedjade vid staketet, både på utsidan och på insidan. Undras om de nu verkligen kommer att fraktas bort…

Krya på dej, Kajsa och dröm om kommande promenader och utflykter med friska gångpartiklar!

Retar mig på onda förändringar, är det någon som känner igen sig? Plötsligt en dag kommer man inte in på det ena eller det andra. För några dagar sedan var det banken, nyss var det en del funktioner i detta trogna bloggprogram som helt plötsligt, utan varning eller anledning, påstods saknas. Saknas flashplayer, saknas bank ID. Helt plötsligt bara mitt i det dagliga arbetet händer det. Programmen tränger sig på. Varför får man inte bestämma själv hur man vill ha det?

Slå upp alla skalor i det tempererade systemet, och lyssna hur de  låter.

http://www.birkastaff.eu/default.asp

Du kan slu upp från intervaller, från toner, från trivialnamn.

Exempel på några få skalor. Klicka på den lilla högtalaren för att lyssna.

Det kommer mer här om detta program!

Om något högst irriterande med Facebook.

Programkodarna har ansträngt sig väldeliga för att söka spara utrymme på diskarna och tilldelat mellanlgringsystemen (cache) en massa kapacitet, som jag anser mycket irriterande och onödig.

Saken förhåller sig så här.

När man laddar upp en länk till en bloggsida med bilder, ska man tänka sig mycket noga för.

Det händer ju inte så sällan att man vill göra ändringar i källkoden, och oftast går det saklöst utan problem.

Men ibland kärvar det.

Nämligen när man har laddat in länken, men vill ha andra bilder, annan rubrik eller annan viktig modifiering.

Facebooks cache håller sig, så länge man är i huvudprogrammet, till och med när man så att säga raderar sidan. Jag menar alltså, att det som hamnade i mellanlagringsutrymmet stannar där in i det sista. För att verkligen ändra på saken, är det lika bra att skapa en helt ny websida.

Det är svårt, och det bästa verkar vara att radera sidan permanent i Facebook, ändra på grundtext och bilder, samt sedan vänta avsevärd tid, kanske mer än innevarande  uppkopplingsperiod, innan man vågar ladda upp sidan igen. Då kanske det slutligen ”tar skruv”.

Programmering är kul, datorteknik kan vara kul, men teknikens framsteg bli så småningom mer och mer oöverblickbara. Man upplever det som rena förmyndarskapet, i varje fall hos högre programvara, dvs sådan programvara som de flesta spel såsom Facebook är uppbyggda av.

Vart ska det sluta?

Ingen som vet.

Om inte strömmen i vägguttagen helt tar slut en vacker dag. Som det är nu känns det som att leva i en högriskmiljö, dock en sådan som Miljöpartiet inte ens anar.

Hotbilden mot vårt land är idag större än den någonsin har varit, men vårt försvar är minskat till cirka en tiondel av vad det var bara för tio år sedan.

Ostrivjärnet från Vacuvin.

Jag hittade det på nätet, och fick en idé om att detta kunde vara något.

Dessutom såldes det med ett bra kampanjpris på 99 kronor hos ett företag jag aldrig hört talas om, som hette Cervera.

Det visade sig finnas åtskilliga Cervera i Sverige, många känner till dem, och det finns flera i Stockholmsregionen. Jag letade och fann adresser och telefonnummer, for ner till ett Cervera på Sveavägen 24, men dom förde inte produkten, jag rekommenderades ett annat Cervera. En massa promenerande som inte gav något resultat. Till slut for jag hem igen och letade mer, mejlade ett antal butiker, fick inget svar så jag ringde, många signaler, någon svarade, nej den fanns inte, ringde nästa butik, jo utbrast en klad flicka, OK, jag kommer ner och köper ett exemplar.

Migrän, flimmer, haaat.

Det skulle vara Regeringsgatan 42, vilket visade sig vara riktigt svårfunnet.

Jag fann en ingång med rubriken 42, vilket ledde till något som hette passagen, som dominerades av ett stort Systembolag. Ett tag funderade jag på att gå in o köpa något, men jag har inte handlat något sedan den andra mars 2012, så då fick det väl vara nu också.

En liten skylt upplyste om att Cervera skulle finnas här

Men fanns inte. Inte heller någon hiss. Till slut frågade jag en flicka i en blomsterbutik, som hade ett högst fördelaktigt läge i Passagen, där var köer hela tiden. Jag skulle ut, ta rulltrappa ner och sedan finna Cervera. Men jag fann blott en stor järnaffär, John Wall och frågade igen. En vacker kvinna pekade åt en intilliggande butik, jaha, joho, till slut kom jag in i Cervera. Och var fanns nu ostrivjärnen, inte bland övriga ostrivjärn, det fanns åtskilliga, så det blev att fråga igen. Jaha en helt oväntad förpackning mitt i butiken, Så köpte jag ett.

Ett rivjärn med insats för 99 kronor, så att man inte behöver plocka fram någon extra tallrik för ostsmulorna.

Den transparenta insatsen har ett hack på ena sidan och den vita rivjärnsdelen har en motsvarande klack, man hör ett tydligt klick när man sätter ihop delarna

Det är lätt att sätta ihop delarna, när man har gjort rätt hörs ett tydligt klick och insatsen är på plats.

När man trycker ut insatsen får man akta sig för att av misstag hålla delarna hopklämda, det går lätt, när man trycker från undersidan.

Det var allt för idag. Gå och lägga sig, vila, hoppas migränen går över, puh.

Trettondag jul.

Nu är det slut med Lucia. Kolla gamblogg, som repetition.

Jag har gett mig in i ett datorspel. Det ger mig ångest. Inte så mycket för själva den dumma saken, utan i det här fallet för att det är tidsblockerat, så att vissa element kan bara utföras nästa dag. Där pågår tydligen en räkning via datamaskinens realtid, som i sin tur möjligen är kopplad till nätuppkopplingen.

Jag kommer till en gyllene port, klickar på open gate, men finner endast den passiva knappen quest unlock.

Tydligen är det någon fråga "Quest", som måste besvaras med några knepiga krokvägar. Det enda jag kan komma på är att lösa allt det som själva spelet omfattar. Ett moment om dagen. Ofta glömmer jag, det känns inte viktigt, och belöningarna ligger endast i att en text på bildskärmen meddelar ”Good job”, eller något liknande värdelöst. Hjälp! När jag kommer igenom questen, ska jag helt sluta med datorspel av alla slag.

Överhuvudtaget fungerar jag så, att minst två aktiviteter spökar på en gång. Det lurar en oro för något som inte riktigt ligger på ytan, men som skapar ett diffust obehag, samtidigt som jag jobbar med något helt annat projekt.

Mycket av tiden går ju till rena tjänstefolksysslor. En tid  måste kreativa människor haft en aning markutjämning, som Charles Darwin till exempel, som enligt uppgift inte ens klarade att koka ett ägg. Nyligen hörde jag samma sak om Olof Palme, liksom om Adolf Hitler,

som alltid kommer att vara aktuell, även om han ännu hålls nertryckt av segrarmakternas ”vae victis”, som många är komplett omedvetna om.

Jag läste för något år sedan biografin av hans privatbetjänt Heinz Linge ”Med Hitler till slutet”, som alla människor absolut borde läsa, för att få hjälp med att avdemonisera denna stackars historiska så orättvist hanterade figur. Hitler var visserligen indirekt orsak till  mycket av eländet i andra världskriget, men det är mycket få som meddelar annat än att han obestridligen tycks ha varit en högst vänlig och charmerande person.

I sakens natur ligger att maktfördelningen fullkomligt rasade över åt det mest groteska under krigets gång, och det är få som är medvetna om att Englands ultimatum kom blott några dagar före den tyska inmarschen i Polen, inte för att i första hand krossa Polen, utan för att återta de tyska områden som första världskrigets segrarmakter stulit, liksom Sudeterna, Saar och ytterligare något område. Se där vådan av att lägga sig i andra länders inrikespolitik som idag helt tycks ha kommit USA till del.

De sista åren av sitt liv, och de sista åren av kriget, blev Hitler ett darrande vrak, vars order alltmer ignorerades, och vars makt nästan helt eliminerades, ända till den dagen han i sin djupaste förtvivlan ansåg sig tvingad till självmord. Den som i första hand ledde judeförföljelser var Himmler, kanske inte heller av någon inneboende ondska, utan för att han faktiskt trodde på sin mission.

Det är väl en högst olycklig sanning att Hitler i sin ungdom kom i kontakt med det tyska judeproblemet, och fick en totalt förvriden bild av verkligheten. Om allt det kan man läsa i hans bok Mein Kampf, vilken är högst intressant, dock mest för att den i många länder är förbjuden, vilket naturligtvis föga påverkar saken. Den är fruktansvärt tråkig och svårläst, och innehåller en blandning av helt inaktuella politiska moment blandat med ett och annat som möjligen kan  ge någon upplysning. Jag tror att det finns få verk som har omgetts av så mycket missuppfattningar, liksom till exempel myten att "hade de bara läst Mein Kampf så...".

I sammanhanget måste framhållas missuppfattningen att någon förföljelse eller ens negativ hantering av afrikaner, aldrig förekom i tredje riket, för Hitlers del var det bara en irritation över det faktum att dessa människor var mer lämpade till idrottsliga utövningar och inte borde få tävla med de fysiskt  lägre begåvade germanerna. När man ser utvecklingen, kan man undra om han inte hade rätt. Det levde flera afrikaner i Tyskland, och de behandlades väl, och sammanhanget är väl att Tyskland hade välskötta kolonier i Afrika före första världskriket.

Bild från senaste olympiska spelet.

Framtiden kanske, kanske inte, kan utvisa sanningen om den ens är önskvärd, men det ligger nära till hands att inse Hitler kanske inte ens riktigt visste om de i detalj odokumenterade judeförföljelserna.

Det första man obestridligen börjar ana är att koncentrationslägrens fruktansvärda elände till avsevärd del måste grundas på det hänsynslösa och urskillningslösa bombarderandet av bland annat amerikanska B17, flygande fästningar, som släppte över 650 240 ton bomber över Tyskland under andra världskriget.

Tyska folket svalt något ohyggligt, fängelseklientelet och koncentrationslägrens (engelsk uppfinning) fångar svalt naturligtvis ännu mycket mer, det går inte att komma ifrån, men de flesta mördade judar kom ju inte från Tyskland utan från andra länder i Europa.

När jag var liten matades jag och andra barn med tjatet "tänk på barnen i Tyskland", om vi inte åt upp vår mat. Jag hade själv sett en bild på en groteskt mager pojke med synliga revben som gav mig hemska skräckkänslor, som varade i flera år, och det  hjälpte inte alls att man visade mig bilder på en glad och välnärd gosse, som senare under någon tid fått god mat och bättre omständigheter.

Det var Tyskland som började säger kanske någon, men det är fel, först efter många engelska, från Winston Churchill emanerande, provokationer, blev Hitler så förbannad att han under en tid lät bomba London. Hitler hade en högst överdriven uppfattning om vedergällningens betydelse, idag vet vi att civilbefolkningen snarast stärks av att utsättas för orättfärdiga angrepp. I dag försöker engelsmännen göra stor sak av de hjältemodiga insatserna under kriget, men de flesta engelsmän lever i salig okunnighet om det tyska folkets fruktansvärda lidanden, som dessutom bara accelererade under kriget, medan den tyska Blitzen dog ut efter relativt kort tid.

Varför USA kom med i både första och andra världskrigen är välbekant, men det är väl ingen som tror att Tyskland skulle ha förlorat de två sammanhängande världskonflikterna om inte USA blandat sig i med sina enorma tekniska och industriella resurser? Det går ju inte att ensam slåss med alla andra, till och med på den minsta skolgård vinner de två om de håller ihop, vilka bevekelsegrunder de än må ha.

Därmed krossades Europas under alla tider sannolikt högsta kultur Tyskland, och det kommer att ta mycket lång tid att reparera skadorna, av vilka en del väl redan för evigt har uppnått sina sorgliga syften.

Allt mer och mer börjar en häpnadsväckande sanning skymta under ytan, nämligen att mänsklighetens största olycka inte helt måste skyllas på Hitler utan på hans engelska motpart, Winston Churchill, som ju var den som desperat lyckades lura in Förenta staterna i kriget. Han kan dock knappast skyllas på omständigheterna kring krigsutbrottet, då han blev premiärminister först den 9 maj 1940.

En stor paradox ligger ju i att många av de individer som ingick i USA:s enheter, har sina rötter i Tyskland. Att sedan Hitler gjorde ett av sina största misstag när han förklarade USA krig fyra dagar efter japanernas angrepp på Perl Harbour den sjunde december 1941, gör ju inte saken bättre.

Många missuppfattningar florerar. Hitler var ond, allt var hans fel. Tyskland började bomba london för att Hitler blev arg för att han förlorade slaget om England, likaså ubåtskriget började av samma orsak.

Många skoluppsatser hamnar idag på nätet, och man undrar ju varför inte lärarna ser till att rätta till det värsta? Inte ska man väl tro på myten att lärarna är kommunister och odlar en styrd tendens?

Men det var

engelsmännen, med Churchill i ledningen, som provocerade Hitler genom bombningar av Berlin hela sommaren 1940, det var

engelsmännen som förklarade Tyskland krig, och det var

engelsmännen som omedelbart skapade den så kallade ekonomiska blockaden av Tyskland, vars enda motdrag var att sätta in sina ubåtar mot i första hand transporterna till England.

Om handelsblockanden av Tyskland, som därmed blev instängt från resten av världen, liksom under första världskriget, står detta  inte ens nämnt i Arnold-Forsters "En värld i krig" som publicerades 1974, och i övrigt är tämligen vederhäftig i sak.

Bäst är att söka sig till biblioteken (till exempel Kungliga bibliotekets mikroarkiv) och själv noga läsa vad som stod i dagstidningarna från tiden, det går att göra, även om det kräver en hel del möda!

Jag längtar efter snö, när det nu ändå är vinter och lite kallt. Kanske var årets höjdpunkt när jag promenerade runt kanalen den 19 decemper 2012?