Detta är helknäpp. Mina jävla glasögon har kommit bort.

Det skedde för en timme sedan, och det skedde i det här rummet.

Jag gjorde den vanliga, men i det här fallet uppenbarligen livsfarliga åtgärden, att byta till terminalglas när jag satte mig vid datorn för att lägga in nägra länkar i en blogg.

Helt vansinnigt sjukt och jag förstår att någon är ute efter mig för att få mig att  hejda mina aktiviteter.

Jävla idioti.

Någon skrev i morse klockan fyra ett epostbrev med texten på sista versen i Loch Lomond som jag inte riktigt kan tyda. Jag frågar dej nu, vet du exakt vad detta betyder:

Where the wild flow's spring and the wee birdies sing
And in sunshine the waters are sleepin';
But the broken heart it kens nae second spring,
Tho' the waefu' may cease frae their greetin'

Nu lägger jag in ett kontaktformulär i sången och hoppas att någon som lyssnar kan ge en upplysning. Skriv i formuläret så får jag automatiskt ett elbrev om saken, tack på förhand!

Här sången

Men glasögonen förblir saknade.

När jag hittar dem ska jag skapa en egen speciell glasögonhittarbloggsida.

Detta är vansinnigt sjukt, ett förbanna jävla attentat...

Det blev rätt krångligt, titta i Thoms blogg & webb för omväxlings skull:

Tompas blogg & webb

Nu ska jag berätt om min vän Christer som råkar alltmer illa ut på grund av en egendomlig profiteffekt i vårt moderna samhälle.

Han bor i en mindre lägenhet i Stockholm på drygt 42 kvadratmeter och när han flyttade in för många år sedan var hyran knappt åttahundra kronor i månaden.

Nu vid den senaste hyreshöjningen blev hyran nästan 7000 (sju tusen)!

Christer är pensionär och sjuk och har ingen möjlighet att flytta, vilket han för övrigt absolut inte vill.

Samhället har ju vissa möjligheter att köpa ut privata rättigheter, det kallas expropriation, ett rättsligt förfarande, varigenom någon av hänsyn till ett allmänt intresse tvingas att avstå en henne tillkommande rätt eller underkasta sig en inskränkning i sin rätt . Regelmässigt förutsätts att ersättning skall utgå, och vanligen gäller det viktiga fyndigheter eller framdragning av viktiga vägar.

Men Christer sitter inte på en malmfyndighet, utan i hans fall är det köpstarka privatpersoner som är beredda att betala stora summor för att bo på ett ställe som av en eller anledning har blivit åtråvärt i dagens samhälle. Här finns inget allmänt intresse.

Christer mår fruktansvärt dåligt, men känner att han i stort sett blir exproprierad dock utan ersättning. Detta borde väl hyresgästföreningen klara att ta hand om, men det gör dom inte alls.

Christer är helt säkert inte ensam om detta angrepp, jag ber nu alla som har den minsta känsla för vad som är rätt och rimligt att ställa upp på detta och få det på något vis reglerat.

Hur, vet jag inte, det synes som om de enda möjliga krafterna vore en något mer socialistisk maktkonstellation i stället för denna borgerliga för vilka allt agerande tycks gå ut på att tjäna pengar för pengarnas egen skull.

Jag tycker det är klart orättfärdigt, på gränsen till kriminellt.

Renoveringen har tagit fem och ett halv år, en timme då och då på lediga stunder. Nu ska den bara hissas upp och jag hoppas på lite hjälp med det, jag vågar inte lita på hållfastheten hos taljan när man hissar, den är ju rätt tung nu med alla prismorna på plats.

  Hur jag gjorde: Att renovera en kristallkrona

Ett kulturhistoriskt-gastronomiskt dokument. Korvsoppa.

Ev en tillfällighet fick jag ett lärarvikariat i Värmland vårterminen 1963. Det var då c:a 2,5 miljarder människor på jorden och allt var en relativt snäll och vänlig värld utan de sedermera uppkomna migrationsproblem som har uppstått nu, när det finns 6,8  miljarder människor. När vi tittar ut genom fönstret ser vi föga förändring, men vi befinner oss faktiskt i en fruktansvärd explosion. Allas vår Al Gore var inne på det med skräckblandad entusiasm innan han kopplade över till miljösidan av saken, vad kom först, hönan eller ägget, Al Gore?

Här är en bild i min receptsida, som kom in i mitt liv denna vårtermin i Ekshärads centralskola, en underbart god maträtt och en underbar tid.

Jag seglade med min blekingeeka på somrarna, men visste redan då att skärgården för alltid var spolierad, skären finns kvar, men livet omkring dem är utdött, ommodulerat och mestadels belamrat av plastik.

Min syster styr nära land i mitten på 1950-talet (men spriet sitter för lågt...)

Det är en så underlig upplevelse att finna gammalt bli nytt och nytt bli lika gammalt som om det inte levt mer än trettio. Ebba von Sydow är 29, så hon är ingen ungdom precis, men vacker är hon ändå, och jag tycker hon har ett så underbart vackert leende.

Jag tänker på alla mina dagar när jag gått och längtat och enbart flutit som ett flarn på vågor av minnen som ännu inte nått fram. Ofta tittade jag på Natalias hästblogg, jag var alldeles betagen och är det väl ännu, den innehåller så mycket just i kraft av sin välformulerade massa.

Lustigt nog kommer ganska många besök på mina sidor från någon som letar efter hästar, jag har inte listat ut anledningen, kanske är det de många sökorden i vokabulären om hästvagnar. Länge hade jag tänkt göra en utredning, men vartefter som det har mognat och stabiliserats i mitt eget sinne har min överblick fått det hela på ett något mer sansat plan.

Varför återkommer ständigt vackra minnen från de finska krigen, det var något verkligt stort och rättfärdigt i de sakerna och det finns där något med Sibelius som ger en liten springa av ljus från universums oöverblickbarhet. Det finns mycket att gnälla över, men vad tjänar det att gnälla över omöjliga smärtor, ingenting kommer ändå att hindra mig från att skapa mitt nästa rop till någon, kanske till mänskligheten, jag vet inte ännu.

Jag är nästan förhäxad av mitt eget trumpetspel i de tre inspelningarna som jag gjorde i studio sju den där gången, med mikrofonen liggande på ett bord intill och kompet dånande i högtalarna. Jag måste reda ut när det egentligen var, med Bengts trumpet och före Confirmation, ett år före sveket med Säkkijärvi.

I dag har jag lagt in en ny och länge efterlängtad sida i min receptwebb. Äntligen har jag fått mig samman till att beskriva de perfekta små smörgåsarna som jag längtat efter snart ett liv. Kan du hitta dem? Delikatessandwhich är rubriken och Ellinor finns med på några vackra bilder, små snapshots med all den inneboende kraft som snapshots så ofta besitter. Summan av det totala är ändå att livet innehåller så mycket fint att det rent av förefaller vara värt besväret.

Allt det här går att tonsätta, trots alla svek, trots alla som försökt dra undan mattorna jag tvingats beträda. Ja, jag måste konstatera att det är just denna förkovran som Annika en gång lärde mig faktiskt är hela meningen med livet.