Sjutton grader, lättaste duggregn, svalka, vatten - livets förutsättniong och bevarande.

OBEGRIPLIGT

har blivit det nya adjektivet för något extremt stort, även om alla fakta är för handen. Det är väl bara att acceptera, senast för en timme sedan hörde jag Victoria meddela om det obegripliga som hänt i Norge. Kan man använda detta adjektiv även om något positivt? Jaa då, dessa kakor är obegripligt goda. Han flög med obegripliga tvåtusen kilometer i sekunden. Den rörde sig obegripligt långsamt.

För mig är det  komplett obegripligt med människor som frivilligt utsätter sig för den stekande solens tryck på badstränder ellar andra oskyddade ställen. Det är närmast perverst, och tillhör den moderna människans värsta egendomligheter. Bara att stiga ner i kallt vatten är för mig helt vedervärdigt.

Människan har sedan tiotusentals år utvecklat ett samspel mellan kropp och kläder, som dessutom, förutom välbehag, leder leder till allt högre grad av skönhet.

Detta djur på planeten har två grava defekter, nämligen blindtarmen och fötterna. Den förra ser vi inte, men blir den inflammerad måste den opereras eller leder till döden.

Fötter är nånstans mitt i utvecklingen och i synnerhet nakna tår är kanske det mest avskyvärda en levande varelse kan visa upp. Man kan vända bort blicken, men det finns gränser.

De Norska morden

Nu har vi kommit till detaljerna i det fasansfulla, men inte obegripliga, norska dödandet. Löpsedeltidningarna kommer nog länge att manifestera läskiga detaljer som inte är svåra att sätta sig in i. Fast obegripliga.

Men mekanismen är den samma som när flygplanen flög in i World Trade Center, det var den expansiva och klåfingriga amerikanska utrikespolitiken.

Hade dom hållit sig i styr hade intet hänt, säger mången.

Det skulle alltså vara deras eget fel, liksom i alla situationer där den ena makten lägger sig i den andras in- eller utrikespolitik.

Anders Behring Breiviks film säger ju en del, men inte en enda gång har jag hört någon komma på den enkla lösningen att återställa det defekta, nämligen att skicka hem de inblandade. Dom har inte kommit hit med våld utan av inbjudan, så totalt onödigt. Om människor ska leva i fred och endräkt måste de hålla sig hemma i första hand. Är det jobbigt hemma måste de kämpa, precis på samma sätt som alla stater och samhällen en gång har uppstått.

Nu verkar det som om filmen censurerats bort, hur ska man tolka det? Är det etablissemangents rädsla för att sammanhangen ska verka förklarande för gärningsmannens agerande? Men det obegripliga låter sig nog inte förklaras.

Jag har så sakta börjat anteckningar om seglingarna.

En segling är definierad när den innehåller minst en övernattning på land eller i båt. Åter blir jag glad och rörd över det jag fick vara med om, och lite av det ska jag försöka förmedla till mina barn och barnbarn. Vindens sus över böljorna, vattnets stänk i bidevinden, blicken på kompassen, det dunkelt gröna vid skrämmande bottensynt, horisonten och sjökortet i knät.

Livet känns ganska kort och för min del är ett slags carpe diem just att teckna ner så mycket som möjligt, innan det är dags att lämna in från detta underbara liv.

Jag håller med Julius om att det är en trist dag idag, man känner tumultet after det senaste dygnets obegripliga händelser.

På dörren hade jag satt en lapp med texten "Väntar post! Ring om för stort för lådan".

Framåt dagen ringde hon på, brevbärarn, men hade endast en avi, själva det oerhört, obegripligt viktiga brevet fanns således redan på utlämningsstället.

Jag gick ner till Konsum för att köpa skorpor. Till sist fann jag en påse veteskorpor bakom en pelare, men jag hade verkligen tänkt köpa sockerkringlor. Det är ju enkelt att baka själv och tror jag ska göra det en vacker dag.

Så gick jag runt uppåt Birkagatan, svängde av vid Karlbergsvägen, där i systrarna Anderssons hörna satt en liten familj med stora tiggande pudelhundar.

Uppe mitt emot sextiosjuan, där jag bodde många år, kom någon slags arbetsmaskin brakande. Precis där jag just befann mig skulle han börja spola trottoiren. Ganska trevligt på nåt vis, en bred vattenstråle, borste och lagom dunst från avgaserna. Jag väntade en stund innan jag klev ut i det våta och lämnade in avin hos de sura människorna i utlämningen.

Det var en fin dag, jag kunde göra djupa andetag som Jan Malmsjö lärde mig en gång när jag var hemma hos honom i anledning av våra radiokonserter.

Så strosade jag hem denna fina dag den 25 juli 2011. Ska jag ringa Mari Kelpe? Vågar jag? Varför inte, säger geolog Bergh. Jag ringde. Inget svar. Sedan var det upptaget. Jaha.