Installationen är i full gång.

Borra, häfta, klippa, koppla, klipp, klipp, klipp.

Rätt igenom flera väggar, starka maskiner.

Häftigt.

Installationen klar 11:30. Huvudvärk, ständiga, får väl försöka vara klad över det ändå. Panodil. Nötter, russin och grädde som tröst, gott.

När jag ställde in laptopen i sitt hålrum FANN JAG KOMPLEXERS SERIENUMMER!

Den bara låg där som ingenting.

Så DET var det genialiska ställe jag lagt den på.

Det är nu installerat, och liksom övriga Steinberg håller den koll på ASIO-systemet, och säger till om I/O är möjlig.

Nu läsa manual, och sätta mig in i den komplexa uppbyggnaden, inte bara av enstaka ljud, utan också av dynamisk ljud, som förändrar sig i tiden. Det kan bli rena rymdupplevelsen  .

Igår var det hundra dansband som gällde, och man lär sig att man inte ska tro att man e nåt. Varje gång jag tänker på Sandemose och jantelagen tänker jag på Staffan Lindberg, denna underfundigt humoristiska och begåvade person som har gett mig så mycket under hundratals spelningar under åren. Den sista Säkkijärven med sax i slutchoruset hade blivit den bästa av alla. Någonsin.

Efter dansbanden återgår jag till SEGLINGARNA, och efter det blir det väl SPELNINGARNA.

Jag njuter av den höga värmen och den kletiga ofattbart ljuvliga känslan av att skjortan klistrar fast vid kroppen i den höga luftfuktigheten.

I går äntligen ner att köpa socker och blåbärsglass. Vid kassa ett satt Den Vackraste, och till råga på allt dök Lilla Indian upp bakom, och började konversera sin kompis i kassan. VISA-kortet hakade upp sig och jag kände mig fruktansvärt pinsam, dessa varelser är värda ett bättre öde.

Sommaren är kort. När kommer regnet?

Några av mina absolut finaste sommarupplevelser har varit i starka, flödande sommarregn, ibland också med åska.

Den sommarens vackraste dag för länge sedan, när jag hade cyklat ut till Bromma flygplats och stod i skydd och kollade det enorma regnet, som gick över på en halvtimme och efterlämnade en härlig friskhet. Det var en lycklig tid.

En annan sommar uppe vid Stadshagens idrottsplats, när jag fick vänta i flera timmar med cykeln under ett tak, det var underbart och på kvällen var det familjemiddag ute hos Maggie.

Ding-Dong, man ska inte tro att man é nåt, eller hur, Bitt?