Det kom pengar! En sagolik räddande hand grep in och flyttade fram ransoneringstvånget en tid!   

Så jag köpte bason, grädde, champignoner, purojök.

Av det gör jag Fettucine en dag, och den underbara purjolådan en annan.

Men jag är så j-a trött ändå, hur gör man?

Jag sover ju ibland.

Och jag tycker saker.

I Den Stora Mataffären hade dom gjort om. Daglivs på Fleminggatan - Sankt Eriksgatan

Genom hela butiken hade man hängt för långa, sladdriga plastikremsor framför alla hyllor med kylfunktion.

Jag inser på en gång, att det där kommer att löna sig för butiksägaren.

Det är bra.

Men naturligtvis kommer inte insparad energi kunderna tillgodo. Inte en sekund tror jag något sådant.

Läser på löpsedel om hatet mot Reinfeldt, den nya kapitalistfadern. Jag kan inte tycka synd om honom, jag tänker mig noga för, och tvekar om jag är inne på rätt spår när det gäller fundamentala insikter.

Jag kände inte riktigt igen mej i butiken först. Så här såg det ju inte ut förut, man får väl vänja sig.

Samtidigt skymmer plastsjoken insynen en aning. Tillräckligt mycket för att ta över helhetsintrycket.

Ja, det är förvillande.

Hur som helst letar jag upp det jag ville ha.

Och inser en annan sak, som är rätt obehaglig.

Varornas förpackningar har vuxit.

När har det hänt? Gigantiska köttförpackningar, enorma ostbitar, sinsemellan tämligen ekvidimensionella, så att man tror sig se vanliga små uppskurna trekantiga ostar í samma storlekar som man köpte för hand hus  Pettersson & Jonsson för många, många år sedan. Då fick man bestämma storleken på ostbitarna i flygande fläng.

Man kunde också köpa en köttbit i precis den storleken man ville ha.

Som parentes minns jag de läckra pappren man använde att slå in de färska matvarorna med, handelsmannens rutinerade skicklighet i att veckla in matbitarna i lagoma paket.

Många ensamma kunder i alla åldrar kunde stå framför disken med handelsmannen på andra sidan kommenterande och skärande upp det färska, goda, som skulle räcka till en lagom liten portion för en enda konsument.

Detta hindrade naturligtvis inte mannen med kniven att i allra sista ögonblicket blixtsnabbt modifiera storleken till sin fördel. Jag observerade det många gånger, men sket för det mesta i kommentarer, det blev i alla fall inte särskilt dyrt. Det var innan snabbköpens tid med dåvarande personlig service, som ändå kunde verka skrämmande på en ovan liten kund.

Strosandet mellan diskarna blir skrämmande. Från de påkostade diskarna strömmar fiendskap och reklam, och omger kunden med obehag och total maktlöshet.

När ska man tröttna? När ska alla tröttna? Kanske aldrig.

Men huvudvärken består, och smärtstillande tabletter går åt. Bara hyllorna med smärtstillande medel i de privatiserade, obehagliga apoteken är en parodi på hysterisk reklaminbakad utveckling. Och prissättningen typ 40.50 alla vet ju att femtioören inte längre finns, så 41 kronor är det man automatiskt måste kalkylera med. En tanke til  de värmländska rånarna som påstås fixat hundra tusen i enkronor. Men det tror jag inte på, gör du?

I min bokhylla fann jag en av mig oläst bok "Ungeschminktes Afrika".

Jag började bläddra i den, och kom i gång. Den är oerhört skickligt skriven, karlen Eugen Hobein var definitivt en författare i lysande dimensioner. Men den är på Tyska, och tryckt i gammal tysk fraktur, vilket konstigt nog inte var så besvärligt som det kändes i första början.

Jag hyser en viss tacksamhet mot mig själv, som då och då passat på att köpa potentiellt intressanta objekt under mina vandringar tidigare i livet. Den här boken kostade mig en gång den redan på sin tid tämligen blygsamma summan av femton kronor, kan man läsa på pärmens insida, men vilket antikvariat lär jag aldrig få veta, och det spelar ju ingen roll - spillerill!

Jag finner till min häpnad en rent professionellt geologisk beskrivning av fenomenet ädelstenar, och hur de har uppkommit. Sådant skänker förtroende och glädje! Tyska språket är verkligen överlägset alla andra språk i klarhet och stringens, dessutom är det alltid roligt med alla gamla specialuttryck som har hängt med i hundratals år.

IKEA har kommit på att det är dags för kräftskivor. ack om man ändå kunde forska fram någon lösning på kräftpestens sorgliga problem Den som inte ätit svenska flodkräftor (astacus astacus), vet inte vad kräftor är.

Tja ba!