Man blir så trött. Nigger och transponder.

Orkar knappast reagera längre, känner mig isolerad.

Jag ringde ett telefonsamtal idag.

Sedan ringde jag ett samtal till.

Efter några timmar ytterligare ett samtal.

Jag hamnade i parken Täppan, där barnen spelade Nigger en gång i tiden. Jag visste inte vad spelet hette, för jag har aldrig spelat det.

De använde en stor kvadrat med sidorna förenade med ett kryss och en mindre kvadrat, roterad fyrtiofem grader i mitten.

Så hade man något föremål som man genom att hoppa, fösa eller kasta kunde flytta till något önskat läge. Men kunde bli kung, och man kunde åka ut, och då stod genast flera nya deltagare i kö för att hoppa in i leken.

På Täppans skolgård finns altså ingjutna spelrutor för Nigger och Hage.

Jag tog en bild på Niggerrutorna och gick sedan vidare  och satte mig i en annan liten park i närheten.

Så fortsatte jag långsamt, och hamnade i Vasaparken. Hela tiden grunnade jag på det där ordet som lokaliseringsmekanismen i trafikflygplanen heter, jag kom ihåg att ordet slutade med –ponder. Så kom jag på det, transponder var det visst.

Från Vasaparken ringde jag Roland, och gick upp till honom, jag tror han blev glad för det. Det var stilla på avdelningen, de hade nyss ätit köttbullar med lingan, men ingen sås som IKEAS förträffliga variant.

Så skulle jag titta på den där serien med Laconia, och senare på Morse.

Jag missade inledningen till Laconia, så jag hoppas att TV lägger ut det som Play inom rimlig tid. Det är inte roligt att titta på en dataskärm, men det finns ju inga alternativ.

Jag saknar några från fordom.

Läser vidare i Holbein. Mycket intressant.

Sällan såg man så många sorters vackra moln som denna sommar.

Gute Nacht...

Det fanns ett väsen som kallades Lubern.

På nätterna kunde man den sommaren höra Luberns inåtvända, otäcka skrikande i Bergshamraskogarna.

Ingen hade någonsin sett honom, men alla visste vad det var.

Det var just det där med nätterna. Alla normala varelser kände vi till, de flesta var tysta på natten, men inte Lubern.

Hans hesa bakvända skrik kunde plötsligt höras i mörkret i de djupaste skogsdungarna, även mitt i sommarens ljusaste tid kunde han också låta höra sig, men ingen såg honom ändå. Det var korta, kraftiga, bakvända, enstaka tjut i högt tonläge.

Den sommaren var Mats Linday (1928 - 2000) stor TV-kändis. Han var journalist och speaker som det hette, och alla visste vem han var, en riktig inneperson vid den tiden. Han var gift med en annan halvkändis, nämligen Carl Antons syster. Carl Anton var konstnär och trubadur och hade nyligen kommit ut med sitt första album, och alla kände till Överby vals med ”mamma som kommer med kylskåpskall fil”. Han var samtida med den betydligt hårdare och vassare Cornelis Vreswijk. Under alla förhållanden var dessa personer superkändisar i sin tid.

Om Mats Linday visste alla, att han tydligen var kavallerist, och en gång ridit uppför trapporna in i Mosebacke etablissement, vilket resulterat i polisanmälningar och ståhej för sådant bus, som vi vanliga människor stod en aning utanför.

En midsommar tillbringade jag hos vännen Bobban (Bob  Lindqvist) som hyrde ett hus av Mats Linday. Han hade inte riktigt etablerat sig, utan husets två våningar var helt omöjligt belamrade av virke och möbler som väntade på sin uppstädning, Bobban skulle bo där med sin flickvän Stina, var det väl planerat.

Någon natt med allt vindrickande och tjolahoppande har jag för mig att Bobban lyckades spela in Lubern på sin stora, fina Revox, den tidens absolut  bästa bandspelare med stora rullande hjul för banden. Det var mycket som spelades in på den tiden, men det lär väl knappast finnas något kvar, alla band är borta eller trasiga, det var teknik som sedan har omvandlats flera gånger om. Bob fungerade också som tekniker vid inspelningen av några Kårsdragskonserter, undras om de banden finns kvar, eller åtminstone är digitaliserade, annars lär det inte finns mycket kvar där att lyssna på.

En natt gjorde vi en lång biltur runt Bergshamras småvägar i Bobbans lilla Volkswagenbubbla, vi hamnade bland annat nere vid Gunnsjöns badplats med blankstilla vatten, ett ställe jag återkom till många år senare med ny familj och barn. Där finns det visst några fragment levande ljud bevarade.

Av någon anledning kom min syster Solveig ut på besök, kanske hade hon sin egen lilla bil och kom ifrån Vik, som inte ligger så långt från Bergshamra. Bob och Stina var inne i stan i något ärende, och syster och jag beslöt oss för att göra en genomgripande storstädning i hela huset.

Vi satte igång med stor Berghsk energi och fördelade allt skräp, så att det, när vi  efter åtskilliga timmar var klara, såg helt beboeligt ut, och vi väntade med spänning på vilken glädje det skulle vara för Bobban, när han kom tillbaka.

Men effekten blev inte som vi hade tänkt oss. Bob klarade inte av den stora förändringen. Vi hade inte slängt eller förstört något, vi hade inte gjort någon djupare förändring, bara städat så att den fruktansvärda byggarbetsplatsen såg lite mer beboelig ut. Nu behövde man inte längre kliva över eller runt stora högar med virke, man kunde komma fram till bord med stolar, sängar och TV, mattor på golven, och vi hade till och med på skoj hängt upp lite provisoriska bilder på några av väggarna.

Bob förblev helt enkelt tyst. Hans begynnande psykologtänkande hade inga som helst banor som kunde leda till att kommentera läget, som väl de flesta människor skulle ha uppskattat, men om det nu var så illa uppskattat, så var det väl inga som helst problem med att vräka omkring alla möbler, plankor och verktyg, och återställa röran, om så skulle vara.

Dagen förblev förstörd. Vi skiljdes i tystnad, och jag fick aldrig höra inspelningarna av Lubern. Jag minns inte heller några kommentarer om det hela. Bob flyttade ifrån Bergshamra, Mats Lindays stjärna dalade, och nu är de flesta inblandade borta sedan länge.

En underbar promenad denna perfekta sommar vi aldrig glömmer.

Varje dag omväxlande underbart sommarregn och växlande molnighet. Det var  länge sedan man upplevde en sådan palett av skönhet bland de magnifika molnen.

Jag längtade kalvragu med ris o currysås.

Och en god sockerkaka.

Bestämde mig för att för första gången på många år köpa ett halvfabrikat, mindes inte alls vad de kostade, men det visade sig inte vara särskilt dyrt. Man får ju räkna bort lite av arbetet och råvarorna.

Strosade bort till spiraltrappan upp till Sankt Eriksbron. Tänk att det krävs så mycket syrgas för att lyfta sina 75 kilo dessa futtiga tio meter! Man får gå långsamt och inse att musklerna måste få röra på sig.

Gick och funderade på stackars Breivik som ska få sin dom i dagarna. Diskussionen om han är sinnessjuk eller inte dominerar.

Hur kan det vara så intressant? Klart att karlen inte är riktigt klok, men samtidigt imponeras man ju av hans totala konsekvens i sin inställning.

Frågan är väl vad detta kan innebära i förlängningen. Han har ju själv valt bort sitt liv, men orsakerna till hans agerande kommer vi inte runt så lätt. Man behöver bara åka tunnelbanans apokryfiska linjer för att inse att vi är inne på helt fel spår.

Det är samma med de motbjudande Somalierna i en liten ort i Sverige. Vad i fridens namn har någon enda Somalier här att göra? Om man är så dum att man tror sig ha någon slags inneboende rätt att stödja sig på, borde man väl helst hålla käften helt enkelt.

Men ständigt tar någon i nyhetsredaktionerna upp frågan och försöker få politiker att uttala sig. Det är sannerligen inte svårt att inse att Sverigedemokraterna stadigt ökar, att de inte ökar fortare måste bero på att folk inte riktigt känner till dem. Det kan inte vara det minsta konstigt eller ens anmärkningsvärt, att ett parti som har som största uppgift att tillvarata sitt eget lands intressen ökar i jämn takt.

Så kom jag över bron i det fina vädret. Gick över gatan vid det gamla Kulturama där jag arbetade så många lyckliga år. Sände som vanligt en tanke till dessa gamla elever som kämpade med avistasången, hur gick det för er? Några få träffade jag slumpvis senare i livet, men de flesta är väl för alltid bortspridda.

Väl inne på Daglivs strosade jag fram till hyllorna med sköljmedel.

Jag bestämde mig för att se på hela butikens utbud med mina ögon från för trettio år sedan. Luktade mig igenom flaskorna, vilka vidriga dofter, omväxlande med hyfsat godtagbara. Jag är väldigt känslig för stanker. Om någon passerar i ett moln av parfym blir jag klart illa berörd. Om det händer i en buss, finns definitivt anledning att flytta på sig.

Nerför rulltrappan, båda sidorna späckade med spontanköpsvaror, det är så uppenbart att man skäms, en flicka framför greppade en bunt i förbifarten, strunt samma vad det var.

Jag gick fram till köttdisken och petade igenom de fladdriga plastsjoken som dom införde för någon månad sen. Jag var ute efter kalvkött, men det verkade vara dåligt representerat. Till slut fick jag efter många tankar och promenadsteg syn på en förpackning med kalvbitar. Jamen OK, det får duga, men hur ska man göra? Jag hade tänkt koka med lämpliga kryddor till en god buljong, det fixar sig.

Gick sedan runt och letade efter kakorna. Längst bort i en återvändsgränd fann jag dem och köpte en citronkaka.

Vid mejerihyllorna fann jag Bregott med tillverkningsdatum 15 augusti, bingo! Det är mindre än tio dagar sedan och då vet jag att det smakar gott.

Så en liter mjölk som vanligt, tog rulltrappan upp och fann en aktiv kassa.

Ut i sommaren igen och strosade framåt Sankt Eriksgatan i skuggsidan.

Alldeles efter bron något en aning ovanligt. Ett litet trehjuligt fordon som väntade på att göra en illegal usväng. Det var som en stor reklampelare med texten Jerjas kemtvätt, kostnadsfri leverans. Ja, det kanske kan locka kunder, om dom för tvätten hemkörd. Jag minns från jag var liten hur tvätten kom hem, någa struken och sorterad i sommardoftande buntar. Det var ute på någon gård i Roslagen den hade varit och hängt på tork i sommarvinden.

Jag gjorde sedan både kalvragu och citronkaka, och sedan har det gått en massa tid, och helt nya tankar har dykt upp, så det tar vi en annan gång.