Monokel i Afrika och Vasastaden.

Under mellankrigstiden, dvs tiden mellan första och andra världskrigen skedde extremt snabba utvecklingar och förändringar i Afrika.

Afrikaner fick tillgång till en stor mängd skolor, som de tidigare kolonialmakterna byggt upp i olika nivåer, från de mest elementära till avancerade utbildningar till veterinärer och ingenjörer.

Samtidigt började många svarta att klä sig europeiskt och det uppstod en fantastisk blandning av utstyrslar. En tid lär det ha funnits fler svarta människor med pressveck på byxorna än någon annanstans.

Många färgade skaffade sig också monoklar, allt för att söka efterlikna kolonisatörernas attribut. Detta synhjälpmedel över ett enda öga lär ha varit extremt vanligt särskilt i Portugal, där varenda butiksbiträde med självaktning använde den lilla glasbiten.

Senare började även urinvånarna att skaffa sig de vita inbyggarnas vapen på gott och ont.

På kanske mindre än hundra år omvandlades jordens till storleken andra kontinent till en gigantisk häxkittel av kulturblandningar från urtidens totala oskuld till högutbildat universitetsfolk inom många ämnesområden.

Detta var allt om Afrika just nu, det kommer mycket mer om detta gigantiska ämne, men nu kopplar jag i stället över till en helt annan lycklig tid med en monokel inblandad.

Trevliga stunder på Dalagatan

Vi var ett gäng som samlades lite då och då, förutom jag själv minns vi Bob, Roffe, Tommy, Kjelle, Freddy, Leffe och många fler. Det var den begynnande puss- och pettingtiden och de första vinflaskornas inträde i det gymnasiala Sturm und Dranglivet, i vårt fall mest glädje och framtidstro.

Roffe och hans bror Tommy bodde på Dalagatan 41 i Stockholm, där deras rymliga pojkrum blev centrum för många års glada galenskaper.

Jag ska här fokusera på en av kompisarna, nämligen Bob, ofta av honom själv och omgivningen benämnd Bobban.

Bob hade en mycket stor humor och kreativitet, hade litterära ambitioner, och fick en gång in en liten uppsats i BLM, Bonniers Litterära Magasin, något vi andra beundrade honom väldigt mycket för.

Han bodde ensam med sin mamma på Tre Liljors plan i Vasastaden, och på somrarna i ett litet, litet hyreshus i Gärdsvik på Ljusterö, varifrån Bob fick mängder av inspirerade impulser från den genuina och högeligen beundrade bondebefolkningen.

Här en bild på Bob nära Norra Reals skolgård. Så typiskt honom med leendet och gesten med handen. Han hade en fantastisk förmåga till situationskomiska uttryck som ständigt fick oss att skratta. I bakgrunden med solglasögon syns Roffe. Observera att vi alla på den tiden alltid uppträdde i kavaj, skjorta och slips.

och här är Bobs mamma:

Andra bilder på Bobbans uttrycksfulla ansikte:

       
Vi ser ett begynnande skägg, något som blev Bobbans attribut i hela resten av livet. Bilderna är tagna under en segling på vägen  mellan Norröra och Gräskö.

Och här under en roddtur på Åkers kanal:

 
Här har skägget den storlek det sedan fick ha under alla år.

En dag hade något ovanligt anmärkningsvärt inträffat.

Vi fick höra att Bob hade skaffat sig en monokel. En riktig äkta monokel att sätta för ena ögat.

Den var fäst vid en elegant snodd, och infattningen var i någon diskret rödaktig färg, har jag för mig.

Det mest märkvärdiga med monokeln var emellertid dess uttrycksfulla användning.

När monokelbäraren upplevde något anmärkningsvärt, kunde han i blaserad likgiltighet spärra upp ögat en aning, varvid monokeln föll och blev hängande i sin snodd.

Jag glömmer aldrig när jag första gången såg det, och hörde Roffes beundrande kommentar, ”nu lät Bob monokeln falla”.

Så gick det en tid och efter några månader var jag en gång och hälsade på hos Roffe. Jag kom att tänka på Bobban och monokeln, och gjorde en undrande kommentar.

Jag fick då veta att grabbarna hade suttit i någon av stadens barer, Bob hade låtit monokeln falla, och den hade ramlat rätt ner i barens fina keramikbord, så att glaset gick i tusen bitar.

Så var det med den saken.

Bob hade beställt den av sin optiker, och den var visst inte särskilt billig.

Vi hade väl hoppats att han skulle skaffa en ny, men det blev aldrig av, tiden gick om oss, och det fanns inte längre plats för någon monokel i våra liv, även om den i många år skänkte oss ett extra leende vid minnet.