VACKER OCH SNÄLL INLEDNING

Nu är det måndag, alltså.

Det är regnigt och under tio grader varmt, men bara den 27 augusti år 2012.

Jag har fyllt i några webbsidor från Chiceseglingen.

Planerar något, vaddå?

Alla små ämnesområden rinner förbi i tankarna.

Fördela filerna i datorn, har inte bestämt hur jag ska organisera det.

Fixa kontakter till bildskärm och dator, i synnerhet bildskärmen.

Dra igång fickminnet för att spela in till Rolle. Problemet är att det drar så mycket batterier, vilket gör den opraktisk, dessutom är batterifacket illa konstruerat och medför oönskade glappkontakter.

ALLA VET ALLT

Eftersom alla ju vet allt om allting, måste de ju också emellanåt kommentera det de vet och påpeka hur det verkligen är till skillnad från det de måste kommentera, eftersom det ju är fel som de tycker.

Några varianter är väldigt irriterande. Antingen skriver man något som känns viktigt, som är en verklig sanning och borde beröra många, eller så håller man käften och skriver bara gos och knos, vilket på sin höjd kan leda till larvigt snälla kommentarer. Bäst är kanske sådana fora som exempelvis Facebook där allt sker öppet och man omedelbart måste stå för sina uttalanden, eller som sagt var hålla tyst. Men det skrivs så mycket dumt på Facebook, ja, ja, det är bara att stänga av. Liksom kompisens TV. Skyll sig själv.

Värst är ett sådant forum där läsaren kan lämna ett totalt anonymt inlägg och omedelbart smita vidare utan minsta risk för att bli upptäckt eller besvarad. Det är faktiskt irriterande. Kanske det är inläggarens avsikt. Nåja. Visst kan man provocera i avsikt att få den stelnande klumpen att röra sig.

Sedan skiter jag väl i det, vem bryr sig. Egentligen.

Ja, vem är någonsin nöjd.

ALDRIG PROVOCERA

Det är viktigt att alltid hålla sig till sanningen, att aldrig provocera, att aldrig vara elak, att alltid ha dokumenterat underlag för det man skriver, att alltid skriva i ett begripligt, vackert och okomplicerat ideom.

Beträffande dokumenterad underlag, är det alltid säkrast att söka i originaltidskrifterna från den tiden det gäller. Dom finns i Stockholm på Kungliga Biblioteket till exempel, men mycket finns också i Stadsarkivet uppe vid Kungsklippan.

Därför ser jag noga till att alltid hålla mig till sanningen, att aldrig provocera, att aldrig vara elak, att bara skriva om det som går att få fram i någon originalkälla, att alltid begränsa sig till ett språk som alla enkelt kan läsa och förstå, alltid är uppbyggt av de skönaste ordkombinationer, alltid är lättläst som till en som just lärt sig hur alfabetet fungerar.

Man borde väl vara nöjd och trygg i den förvissningen, när man alltid har ett djupt, gott samvete, samma som jag fick lära mig som liten. Den breda vägen har jag aldrig avvikit ifrån en millimeter, vilket känns trevligt och förhoppningsfullt inför framtiden.

Gjorde ett par kanonläckra, frasiga ostkrutonger till lunch. Smör, Västerbotten och Parmesan. Vitt bröd med noga bortskurna kanter. Rör det hela mjukt och bre på tjockt även på sidorna. Tvåhundra grader ugn i elva minuter.

Men man ska inte tro att man e nåt. Det är viktigt att alltid komma ihåg.

Man har inte bara rätt, utan också skyldighet att bekämpa sin fiende!

Du märker att det händer konstiga saker. Diffusa skeenden som ger dig en suddig känsla av obehag.

Men sluta inte kämpa för det! Du vet kanske inte ens att kampen har börjat.

Det värsta vi vet är defateism, alltså att ge upp redan från början, det är, näst det förbjudna, det vidrigaste du kan ge dej in i! Det kan bara leda till generationers oförutsägbara besvikelser.

Inga utomstående makter hjälper dig. Du är ensam, men inte nödvändigtvis oförsvarbar för det. Det kan ligga något i det gamla talesättet att "ensam är stark", men dra dig inte för att nyttja eller samarbeta med vänner på samma sida, om du kan finna dem.

Men det första vi måste göra är att definiera fienden. Han finns, men kanske där du minst anar det, bland vänner eller ovänner, bland nyhetsflödet du är hänvisad till, i dina egna kunskaper, som du aldrig ska sluta bygga på, eller på ställen som ännu inte har något namn.

En vacker dag, som det heter, börjar du ana saker, som du inte trodde vara möjliga. Kanske ett halvt liv har förrunnit, medan du bara gått och strosat för ingenting i dina aningslöst antagna illusioner.

Men inse att du vet vad du vet och inget annat, det du börjar tro på och inse, leder dig rätt, om du är stark och aldrig, aldrig ger upp!

Avslöja inte på en gång vad som börjar gå upp för dig, ta det lugnt och lyssna på omvärlden. Lyssna kritiskt och lägg ihop det du säkert vet, utan att hitta på något eller ta genvägar för att slippa tänka.

Instrue praecptis animum, ne discere cessa! Nam sine doctrina vita est quasi mortis imago.

Gör en och annan skenmanöver, när du börjar se sammanhangen klart.

Om nödvändigt måste du göra ett offer.

Det kan kännas obehagligt och sorgligt, men så länge din tanke är skarp, och du känner att sammanhangen tveklöst går ihop, är det bara till din fördel, hur svårt det än kan kännas till en början.

Prata inte för mycket om det, utan var vis och slug, och analysera alla felkällor innan du planerar ett göra ditt stora drag.

 Var försiktig om du måste uttala dig, men dra dig inte för att offra det löjliga, det fördummande, det falska eller det oegentliga.

Inse att förkovran är livets mening, om du nu prompt måste tro att det ska finnas någon mening, vilket absolut inte är säkert. Vems mening skulle det i så fall vara?.

Lär dig tillräckligt mycket för att läsa, förstå och acceptera denna sats:

PAUCORUM CIVIUM EGREGIAM VIRTUTEM CUNCTA PATRAVISSE

Sic!