Mina märkliga resor till IKEA.

Det var så att jag fann en bok i Skärholmens bibliotek, så jag ringde  (telefon alltså!) och fick veta att den fanns inne.

Innan dess hade jag installerat mitt gamla Indesign 2.0 i nya datorsystemet, och måste sätta mej in i det kvalificerade programmet igen.

Det var nämligen i sin tur så, att min gode vän Gösta har en son som skulle ha sitt livs första betalda spelning, och ville ha visitkort att kunna dela ut.

I tolv timmar höll jag på, men kom inte ända fram, så jag bestämde mig för att resa ner till Skärholmen och låna boken.

Samtidigt kunde jag väl passa på att besöka IKEA för att inhandla en bra stekpanna för mina sista pengar.

På IKEA kan man köpa massor med bra saker, men också en massa billigt skit. Undvik skiten, det lönar sig definitivt att lägg ner några kronor extra på kvalitet!

Att resa till Skärholmen – IKEA – hem, tar fyra rabatthäfteskuponger, vilket alltså blir (120 * 4)/16. Två på ditresan och två hem, varken mer eller mindre.

Jag kom iväg med tunnelbanan mitt på dan och skulle fara ner till Skärholmen. Ungefär vid Gamla stan och Slussen började karaktären på passagerarna att ändras. Efter några hållplatser var det nästan bara utlänningar i kupén. Det var rent häpnadsväckande. Jag inser att nog ganska få vita svenskar någonsin åkt tunnelbanan i den linjedelen. Så kom jag till Skärholmen och steg av. Helt otroligt. Nästan alla var utlänningar som stod, satt, eller  promenerade på torget. Samtliga svartmuskiga med bruna ögon, åtskilliga dessutom vad man kallar afrikaner, många slöjor. Jag befann mig i en annan värld, i ett annat land.

Jag uppsökte biblioteket, steg fram till expeditionen och meddelade mitt ärende. Den utländska kvinnan bakom disken begrep efter en stund vad jag ville och tog fram boken. För att vara lite trevlig frågade jag om vägen till IKEA och bussarna dit. Som svar fick jag en lång harang på svårbegriplig svenska, det kändes ganska så obehagligt, men jag förstod vad hon menade, och insåg att det inte kunde vara något som helst problem.

Jag hittade bussterminalen vid vilken satt uteslutande utlänningar med småbarn, de flesta talade dessutom helt andra språk. Det var ett avsevärt tjattrande. Många afrikaner här också. Hamnade efter en stund i en buss med en svensk chaufför, som på förfrågan medgav att han skulle till IKEA.

På informationsskärmen upplystes om att bussen inte stannade vid IKEA på grund av vägarbete. Efter en kort stund var vi framme vid hållplatsen IKEA, stannade, och jag gick av. Knäppt.

Nu var jag igång. Promenerade upp till huvudingångens roterande dörrar och kom in i den varma atmosfären med en tydlig doft av nybakade kanelbullar.

Jag tog rulltrapporna upp och strosade runt. Gick fram till mitt favoritkafé, vilket dock visade sig vara stängt, uppsökte ett annat kafé, och köpte kaffe med kanelbulle för fem kronor. Häpnadsväckande billigt. Bullen var tydligen nyvärmd i någon mikrougn, den var alldeles för varm, annars var det väl bra. I kaféet fanns massor av människor med barn i alla åldrar som förde ett fantastiskt oväsen. En liten negerflicka i sin grupp av liknande mörkfärgade personer storskrek och tjöt till synes utan anledning.

Jag gick vidare och fann en bra stekpanna för nära tvåhundra kronor. Det var en rejäl sak och jag tyckte nog att den kunde vara värd investeringen. Den var dessutom inte så stor utan ganska lagom till formatet för mina behov. Höga kanter så att man lätt kunde blanda innehållet genom skakning och kastning, som har blivit så modernt via alla TV-kockarnas program.

Jag fann åtskilligt med andra varor som lockade, men tyckte inte jag hade råd med större utgifter denna gång. Bland annat vita resårlakan för åttio kronor, som jag nog måste köpa vid tillfälle, då mitt förra extra lakan blev stulet av någon utlänning i tvättstugan för någon månad sedan.

Så fann jag en genväg bort till kassorna, där det fanns inte mindre än fem självbetjäningskassor som var stängda. Alla andra kassor hade redan långa köer med människor som inhandlat för säkert tusentals kronor. Så hittade jag en öppen självbetjäningskassa med en blygsam kö på bara några få personer. Jag fick hjälp av en söt svensk, rutinerad tjej i personalen, och nyttjade väl omedvetet mitt åldriga, fula, gråa, gubbiga utseende. Med en inre suck av resignation, skymtade jag förbi min trötthet, och kände att mycket mer än så här orkar man knappast längre på en dag.

Vid hemvägen utbröt ett våldsamt regnande, underbara sommarregn, den svarta chauffören hade ingen fungerande stämpel, så han fick skriva i den avsedda rutan datum, tid och sin signatur. Bussen gick till Liljeholmen och jag straffades genom att tvingas en lång omväg genom spärren, där dock den mörkhyade personen i kassan godkände den handskrivna stämpeln.

När jag äntligen kom ner till bussterminalen hade just bussen nummer 77 till Karolinska avgått. Nästa skulle inte gå förrän efter över en halvtimme, så jag gick upp, runt och ner till tunnelbaneperrongen och fick ett tåg mot Hässelby och hem till Sankt Eriksplan.

Nästa dag, fredagen den 17/8 år 2012.

Jag bestämde mig så småningom att fara till IKEA idag igen, men den här gången skulle jag ta en annan väg. Klockan 15:08 avgår nämligen en buss 77 som far direkt ner till Liljeholmen, där man kan byta till södergående distansbuss mot Södertälje. Hela resan till IKEA tar nu högst en halv timme.

Vid hållplatsen Sankt Eriksplan fanns ett ungt par, som jag inte glömmer i första taget. Flickan, som jag upplevde som den dominerande av de två, hade stora, glada, forskande ögon med enormt långa, mörka ögonfransar. Det visade sig att de hade upptäckt samma resa, och jag såg dem senare passera förbi, när jag satt i soffan utanför restaurangen på IKEA och bläddrade i mobilen. Båda var ljushyllta och jag förnam en fläkt av glädje över att det finns intelligenta människor som inte lockats in i den sinnessjuka badstrandsterrorn som sedan rätt lång tid drabbat vårt enfaldiga folk.

Jag satt mig vid pensionärsplatsen rätt långt fram, men insåg att jag måste byta. Chauffören hade nämligen radion alltför högt uppskruvad, så jag flyttade mig till en av de få lediga platserna långt bakåt, och hamnade mitt emot en elakt blickande kolsvart afrikan.

Det var väl bara att acceptera situationen, men efter Västerbron utbröt ett enormt ösregn, som medförde att vattnet forsade in genom de halvöppna takfönstren. Nu flydde jag liksom många andra passagerare framåt i bussen, och sjönk ner vid en ledig plats rätt nära paret med ögonfransarna. Men framluckan var också öppen, och vattnet började spruta in när bussen ökade farten, det var bara att flytta sig igen en bit.  Vid nästa hållplats kom en ny totalt dyblöt, hurtig man in, som klämmigt ville försöka stänga den främre takluckan, så han gav mig sin blöta ryggsäck, och försökte nå upp till luckan.

Men det funkade inte, han tog sig fram till föraren, som, visade det sig, med någon knapp stängde takluckorna från sin förarplats. Jag hade hunnit bli rätt fuktig på jeansen, vilket satt i hela resten av dagen. Det var en upplevelse av irriterande klantighet, som de livade passagerarna dock tog med den gemensamt hotade gruppens glada sammanhållning.

När jag sedan embarkerade distansbussen hamnade jag rätt långt fram och kunde se chaufförens arbete. För att backa tryckte han bara på en knapp märkt R, och för att sedan köra som vanligt använde han en knapp med beteckningen D, som jag förmodar betyder Drive.

Även denna man hade radion på, och märkligt nog gjorde han en liten gest liksom för att stänga av, men ångrade sig, och jag fick diskret höra hela Land du välsignade med Jussi Björling.

Bussen är så lättstyrd att han hela tiden bara behövde använda en hand för att styra, två händer använde han väl bara för att vila på ratten.

Jag kom fram och in som vanligt i den kanelbulledoftande atmosfären, gick in i den glest besatta matsalen och beställde en liten köttbullar med mos och lingonsylt för bara nitton kronor. Till detta mellanmjölk. Två svenska mostrar bakom disken, men en stor kolsvart afrikan med enorm fuktig underläpp, som serverade sås och mos.

Det verkar som om lättmjölksterrorn är över för den här gången, men jag måste komma ihåg till nästa gång, att mjölken i sin kantin är alldeles för kall, rent av iskall, man förväntade sig rent av isbitar i glaset.

Mjölk ska inte vara så kall, då känner man ju ingen smak. Man får hälla upp den och ta god tid på sig, så att den hinner bli lite kylslagen åtminstone.

Jag satte mig i en bekväm soffa utanför matsalen, och tittade i min mobiltelefon. Det var samma soffa som Roland och jag hade bänkat oss i när vi var här i våras. Den här gången fick jag inte sitta så länge, för två glada, kraftiga svenska herrar ur personalen var sysselsatta med att rutinmässigt byta ut demosofforna.

Sedan hamnade jag i en avdelning som tydligen var ägnad åt IKEA Family, och där fanns åtskilligt som vore värt att inköpa. Jag inser att jag med mina extremt begränsade resurser borde göra dessa IKEA-resor oftare, och noga ta ställning till dessa specialerbjudanden.

Jag skulle behöva en ny soffa också, så jag tog en broschyr på en bekväm sak med avtagbart och tvättbart överdrag. Men den skulle kosta nästan två och ett halvt tusen kronor. Om jag vinner på lotteri, eller på annat sätt får någon oväntad inkomst, ska jag definitivt skaffa en ny soffa istället för min trasig, reviga, illaluktande och malätna läbbighet, som jag verkligen skäms för. Den har blivit en ond, öm punkt i mitt liv och mitt hem, jag får använda ett gammalt påslakan som provisoriskt överdrag, men inser att man knappast kan bjuda in någon främmande som det ser ut nu.

Jag fann så småningom avdelningen för resårlakan och köpte dessutom en behållare med duschmedel för en spottstyver. Längtansfyllt betraktade jag en stor förpackning tvättmedel och en stor badrumsmatta, som jag så gärna ville köpa i stället för min gamla sönderslitna, bleka, fransiga sak som jag köpte för sex år sedan på Ellos.

Nu hade jag nästan helt lärt mig att nyttja självbetjäningskassorna, dra IKEA Familykortet och allt.

Det var stora köer vid busshållplatsen, men de flesta verkade vänta på IKEAS gratisbussar, vilket jag någon sekund övervägde att nyttja. Men så mindes jag en resa med dessa bussar. Raka spåret visserligen, men packat med folk, många får stå och ständigt översköljas av IKEAS jobbiga kundradio om erbjudanden av varor som man inte har den ringaste lust att befatta sig med.

Jag tog ett fåtal bilder, men tycker knappast att någon blev kvalificerad till att användas i den här uppsatsen.

Sammantaget tycker jag nog att trettio kronor för en IKEA-resa är klart prisvärt, om man vet vad man ska köpa, och det inte är alltför skrymmande eller tungt.