Problemet

När jag kom in i köket var det något som flög upp och  surrade runt helt ljudlöst och kvickt satte sig på insidan av det tomma diskstället av alla ställen.

En vacker nattfjäril, som nattfjärilar är.

 
Är det någon som vet vad det är för sort?

Nu blev det problem mitt i huvudvärken.

Det gäller alltså att leta upp något genomskinligt i lagom storlek och en passande lockplatta till den, så att jag kunde fånga flyet och släppa ut det i natten där det hör hemma.

Jag tog en gammal duralexkopp som jag fyllde till hälften med vatten och löste upp en halv Alvedon i den, lite måste jag då dämpa smärtan i huvudet, innan jag satte igång den nödvändiga aktionen.

Drog ifrån gardinerna en aning i sovrumsfönstret, och öppnade fönstret på glänt.

Letade upp ett lagom seltersglas, som jag tror har varit en senapsburk en gång i tiden. Den använder jag numera endast till att mäta upp en lagom portion snabbmakaroner.

Till glaset måste jag väl ha något lätthanterligt lock, och fann en decimeterstor, styv  bit brun kartong, som låg för slängning. Det var leveransemballaget till den senaste mikroprocessorn med sin fläkt.

Infångandet

Så placerade jag glaset över den lilla brunaktiga fjärilen, men den flög genast iväg genom en av diskställets mänga springor, och fladdrade sedan runt en bra stund i köket. Jag fasade för att den skulle kunna hamna i det just beredda diskvattnet med sin disk. Då hade den nog varit ömkligen och ihjälpligt förlorad.

Men den satte sig på dörrposten i lagom höjd, alldeles platt intill underlaget. Nu var det dags.

Försiktigt sätter jag glaset över, och drar det några millimeter. Precis just när den kände glasets kant mot vingen, flaxade den in åt det enda möjliga stället, in i glaset. Kvickt på med papplocket och så var den fångad för den här gången.

Jag kunde nu lätt hålla glas med lock och fjäril med en hand, och gick ut i sovrummet för att släppa ut den i nattens mörker, där jag inbillar mig att den på något sätt hör hemma. 

Sträckte ut handen med glaset, fjärmade locket, men fick ändå skaka till en aning, för att få den att flyga iväg i den tämligen ljumma augustinatten.

Dricker lite till av huvudvärksmedlet, och funderar på hur folk kan vara mot djur.

En del är elaka, andra är hänsynslösa eller onödigt grymma, men det är väldigt viktigt att inte förfalla åt mänskliga paralleller. Djuren lever och trivs eller lider, men har ingen riktig medvetenhet om det, som vi människor så gärna vill tilldela andra varelser.

Men det är väl tämligen klart, att har man en annan varelse i sin ägo, så ser man till att den trivs om man tänker sig att ha någon nytta av den. Det gäller slavar liksom alla djur i tillräckligt hög nivå.

Lite av samma filosofi gäller för sådana som ska lösa uppgifter i krig. Naturligtvis måste väl smitare betraktas som förrädare och egentligen värda eliminering, men samtidigt måste man väl inse, att de som inte vill, är väldigt dåliga soldater, så finns någon möjlighet kan man väl låta dem leva, om det inte är helt orimligt i sammanhanget.

Krigens mål är ju fred, och alla strävar väl på ett eller annat sätt efter fred i trassliga situationer.

Livet är ju komplicerat, och riktigt komplicerat kan det bli, när vi måste ta ställning till den allestädes närvarande döden.

Problemet 

När jag kom in i köket var det något som flög upp och  surrade runt helt ljudlöst och kvickt satte sig på insidan av det tomma diskstället av alla ställen.

En vacker nattfjäril, som nattfjärilar är.

Nu blev det problem mitt i huvudvärken.

Det gäller alltså att leta upp något genomskinligt i lagom storlek och en passande lockplatta till den, så att jag kunde fånga flyet och släppa ut det i natten där det hör hemma.

Jag tog en gammal duralexkopp som jag fyllde till hälften med vatten och löste upp en halv Alvedon i den, lite måste jag då dämpa smärtan i huvudet, innan jag satte igång den nödvändiga aktionen.

Drog ifrån gardinerna en aning i sovrumsfönstret, och öppnade fönstret på glänt.

Letade upp ett lagom seltersglas, som jag tror har varit en senapsburk en gång i tiden. Den använder jag numera endast till att mäta upp en lagom portion snabbmakaroner.

Till glaset måste jag väl ha något lätthanterligt lock, och fann en decimeterstor, styv  bit brun kartong, som låg för slängning. Det var leveransemballaget till den senaste mikroprocessorn med sin fläkt.

Infångandet

Så placerade jag glaset över den lilla brunaktiga fjärilen, men den flög genast iväg genom en av diskställets mänga springor, och fladdrade sedan runt en bra stund i köket. Jag fasade för att den skulle kunna hamna i det just beredda diskvattnet med sin disk. Då hade den nog varit ömkligen och ihjälpligt förlorad.

Men den satte sig på dörrposten i lagom höjd, alldeles platt intill underlaget. Nu var det dags.

Försiktigt sätter jag glaset över, och drar det några millimeter. Precis just när den kände glasets kant mot vingen, flaxade den in åt det enda möjliga stället, in i glaset. Kvickt på med papplocket och så var den fångad för den här gången.

Jag kunde nu lätt hålla glas med lock och fjäril med en hand, och gick ut i sovrummet för att släppa ut den i nattens mörker, där jag inbillar mig att den på något sätt hör hemma.  

Sträckte ut handen med glaset, fjärmade locket, men fick ändå skaka till en aning, för att få den att flyga iväg i den tämligen ljumma augustinatten.

Dricker lite till av huvudvärksmedlet, och funderar på hur folk kan vara mot djur.

En del är elaka, andra är hänsynslösa eller onödigt grymma, men det är väldigt viktigt att inte förfalla åt mänskliga paralleller. Djuren lever och trivs eller lider, men har ingen riktig medvetenhet om det, som vi människor så gärna vill tilldela andra varelser.

Men det är väl tämligen klart, att har man en annan varelse i sin ägo, så ser man till att den trivs om man tänker sig att ha någon nytta av den. Det gäller slavar liksom alla djur i tillräckligt hög nivå.

Lite av samma filosofi gäller för sådana som ska lösa uppgifter i krig. Naturligtvis måste väl smitare betraktas som förrädare och egentligen värda eliminering, men samtidigt måste man väl inse, att de som inte vill, är väldigt dåliga soldater, så finns någon möjlighet kan man väl låta dem leva, om det inte är helt orimligt i sammanhanget.

Krigens mål är ju fred, och alla strävar väl på ett eller annat sätt efter fred i trassliga situationer.

Livet är ju komplicerat, och riktigt komplicerat kan det bli, när vi måste ta ställning till den allestädes närvarande döden.