Det var andra gången jag såg och hörde henne idag efter Schweiz fantastiska vinst över Tjeckien i ishockey-VM.

Underbart fyllig röst, en riktig operasopran, med på gränsen till lite för mycket vibrato, men det är väl en mode- och smaksak.

Min bästa ungdomskamrat Bob Lindqvists dotter Lotta. Lotta Lindqvist, som lekte med mina barn på Ljusterö, när vi var och hälsade på i Gärdsvik. Jag undrar om Kajsa har några gemensamma minnen, de är ju nära nog jämnåriga.

 
Här Lotta just efter avslutad sång, då hann jag med en mycket kort sekvens från TV 4 hos kompisen, dit jag så ofta brukar smyga mig och titta, när han är bortrest.

Jag hade nyss varit uppe hos Lilla Indian och köpt billig kalvsylta och bröd att rosta, som något barn en gång i tiden kallade för ”brörosta”.

Olyckligtvis hade jag glömt hörapparaten i hastigheten, och upplevde mej  som i stort sett totalt döv. Bara ett sus och tystnaden. Hörde ingenting av kassaflickans ord, men utgick från att hon undrade om jag ville ha kvitto, som jag alltid vill ha.

Ett kort ögonblick, en glimt, av obehaget och den djupa fruktan av misslyckande och otillräcklighet. Man jag chansade, nickade ja, mötte hennes likgiltiga blicka och räckte mej kvittot, så att jag måste ta emot det, samtidigt som jag stoppade ner kortet i den lilla kortasken av metall som jag köpte med Elli, samma dag som hon för första gången skjutsade mig lite runt med sitt nya körkort..

Jag minns Lotta sedan hon var liten flicka, och senare under många år bodde i samma område som jag. Vi nickade, hälsade, innan hon tydligen fick barn, och försvann till något annat område.

En förfärlig dag idag, då jag vaknade med smärtor redan före fem. Stort dilemma, skulle jag ta en kopp kaffe på ren rutin, och försöka somna om? Det blev Alvedon och försök att dåsa i den stora tröttheten.

Sedan var det ishockey, stor sensation, och vi väntar alla på det svenska landslaget som vilar och preparerar sig mentalt före nästa ödesmatch mot Kanada klockan kvart över åtta. Kanada som var det omöjliga laget, ständiga världsmästare, liksom Sovjet på den tiden, då vi år efter år var fyllda av förhoppningsfyllt pirrande, som alltid utmynnade i samma resignerade besvikelse.

Kalvsylta och brörosta. Allt enligt den gamla underbara dietlistan från en hemsk dysenteriperiod med stoppande opiumdroppar och filosofistudier, som märkligt nog utmynnade i ett litet a i slutbetyg i studentexamen. I samma veva minns jag förstås moster Siggans vänliga ord uppe hos Märta på Sturegatan i dessa glädjens dagar, ”den enda i släkten”.

Tro dom inte!

Innan du vet ordet av, är det nån som vill ha något, som du inte har bett om. Det senaste för min del är, att mitt gamla kostnadsfria  antivirusprogram har börjat göra onödig reklam, efter många års trogen uppdatering varje år.

Det ständiga virrandet om det ska vara ”de, dom eller dem”, är ju så att  man skäms. Här verkar det vara rena promiskuiteten, vilken leder till en undran, om det överhuvudtaget finns fungerande lärare kvar i vårt kära fosterland.

 Det finns dock några dagars förmildrande omständigheter varje vår, något som stärker anden, leder in den i trygghet, och levererar en stunds lycka och god underhållning. Världsmästerskapen i ishockey. Ett svenskt sjabblande, men understundom fungerande landslag utan inblandning av främmande raser eller utlänningar av något slag.

Definitivt inga judar och säkert varken araber, kineser eller andra främlingar.

Det svenska ishockeylandslaget!

Numera har det utvecklats till att till viss del bestå av professionella spelare, som agerat i de Kanadensiska proffslagen. Det är märkligt, och inte minst märkligt att även övriga deltagarnationer också håller sig med proffs som verkat i kanadensiska klubblag.

Nu har tvillingarna Sedin kommit, dessa snälla, duktiga lirare som ska rädda välbefinnande ett kort tag. Jag minns den gången Sverige senast vann världsmästerskapen. Då var det stor folkfest runt plattan vid Sergels torg, tusen och åter tusen jublande svenska, germanska människor som sjöng ut sin obeskrivliga lycka och glädje för de guldhjälmsbeprydda spelarna, jag tror det var 2006, och nu kommer en verklig ödesmatch i övermorgon, då Sverige ska möta Kanada, denna gamla fasansfulla motståndare.

Jag har en obeveklig blodsjukdom, men ärligt taget vet jag väldigt lite, alltför lite. Det är ett spel för död räkning, min dåvarande husläkare hade grubblat sig fram över mina blodprovsresultat, och remitterat mig till specialist på Karolinska, där man kom fram till att det var just denna sjukdom, för vilken jag påstås yvingas äta en särskild medicin. En lång tid fick jag gå och bli tappad på blod, få ett glas saft och vänligt bemötande, men såvitt jag vet inte ger några kliniska symptom. Det är den enda sjukdomen som inte yttrar sig i några speciella symptom, det är rent teoretiskt och har diagnostiserats uteslutande genom dessa blodprover.

Nu är det så att blodproverna inte alls är någon sinekur, jag tycker det är ytterligt obehagligt, bara tanken på att någon med våld ska sticka in en ihålig stålnål i något blodkärl underbygger min fobi. Egentligen vägrar jag, och hävdar att de enda acceptabla omständigheterna vore en provtagning i nedsövt skick, eller med hjälp av någon fungerande bedövning. Sådan finns, man kan saklöst applicera xylocain på epidermis, antingen som en salva eller med hjälp av speciella plåster, produkten heter Emla, runt vilken cirkulerar en mängd myter och okunskaper. Några sköterskor tror att Emlaappliceringen på något sätt förändrar blodkärlens läge, och därmed gör det svårare att använda. Andra vet att det inte alls är så, men myterna frodas på gränsen till vidskelighet, att handskas med sådant folk är minst sagt irriterande.

Om det nu vore så att de personer, som ska sticka mej vore människor av min egen sort, personer som jag kunde hysa ett lugnt förtroende för, som liknar mina egna släktingar, mina mostrar eller klasskamrater, men så är långt ifrån fallet. För det första är det olika varje gång, och för det andra är det människor av alla upptänkliga raser och utseende, sådana jag finner motbjudande, som jag inte kan tala med och som jag helt normalt inte vill ha med att göra.

För en tid sedan blev jag undersökt av en grekisk läkare. En grekisk läkare! Han hade förvisso de gedignaste kunskaper inom läkarvetenskapen, men att kommunicera med hans bristfälliga svenskakunskaper var mycket sorgligt och  obehagligt, och dessutom såg han alltför grekisk ut för att det skulle kännas tillfredsställande.

Men kanske det i särklass mest beklämmande, är ju det faktum att vi har över åtta procents arbetslöshet här i landet. Hur är det då möjligt att utlänningar får anställningar i den svenska vården? Förutom obehaget i sak, är det helt förkastligt ur arbetsmarknadens synpunkt. Att ligga där på en brits och bli palperad av en grek, kanske vore acceptabelt om jag vore i Grekland, man jag är inte i Grekland utan i mitt eget hemland Sverige, där vi är germaner, ser ut som germaner, har blåa ögon, och talar oklanderlig nyanserad svenska.

Sedan sju år har man med framgång lyckats ta prov på det enda ställe i min kropp, som garanterat fungerar, nämligen vena basilica, som den går fram på underarmens undersida. Bara att övertyga provtagaren om detta faktum, kräver ibland en avsevärd, irriterande moralisk styrka.

Det var en helprofessionell, vit operationssköterska på Karolinska, som fixade saken första gången med kommentaren ”Ja, kan vi inte ta provet i armvecket får vi väl ta det down under”. Vilket hon så gjorde utan minsta problem eller bedövning.

Avgiften för specialistbehandling i den svenska vården dubblerades för något år sedan, liksom den totala summan man måste ha erlagt för att få frikort. Resultatet blir alltså att jag inte har råd.

I kväll vann Sverige över Danmark med 4-2, men det satt åt, och kommentatorerna var verkligen oroliga, inte minst den skickige och omdömesgille Niklas Wikegård, en person man verkligen får det djupaste förtroende för.

Jag skulle gå ut och köpa kaffe innan matchen började, sa hej till min biokatalyspluggande KTH:are

som satt vid mitt matbord med internetuppkoppling, promenerade hela vägen upp till ICA på Karlbergsvägen och köpte några basvaror expedierad av en duktig kille, vars en trevlig kvinnlig kollega humoristiskt upplyste mig om, att man både hade kaffe, och var man hade det. Jag observerade en liten skylt med information om att Nescafé fanns i kassan dessutom.
 

Utetemperaturen har nu stigit så mycket att smärtorna runt käkarna känns nästan inte alls, när man går utomhus, även om det blåser.

När matchen var slut fick man se Wikegårds hemlige gäst som idag var Loa Falkman, som med sin underbara röst framför Du Gamla Du Fria före Sveriges matcher. En stor del av Globenpubliken sjunger numera med, vilket bådar gott, och likaledes är en god krydda i ishockeyupplevelsen. Om Sverige sedan går vidare mot Kanada på torsdag, finns ju ytterligare lite spänning och Loa Falkman kvar, sedan är det bara att vänta till nästa år igen.

Till slut blev jag tvungen.

Vilket bedrövligt liv, ensam i ständig smärta, jag står helt enkelt inte ut med denna ständiga fysiska smärta. Man ger ut böcker om hur man ska leva med smärta, att ha ont nästan hela tiden.

Det är för jävligt. Ni som inte har det förstår ingenting, ni borde skämmas.

Jag äter så mycket tabletter jag vågar. Alla tre sorterna typ Alvedon, typ Magnecyl, typ Ipren, men ingen av dessa varianter får jag egentligen äta på grund av medicineringen mot blodsjukdom.

Måste laga mat ibland. Vill laga mat ibland, även om det är sällan jag kan köpa de råvaror jag längtar efter.

Ont i huvudet, ont i nacken, ont bara att böja huvudet, värk. Jamen jag kan ju avsluta skiten själv, ja-ja, men det vill jag inte, för det finns så mycket vackert och fint att ännu lära sig, och förkovran är förutom dödandet kanske det viktigaste i denna märklig tillvaro, som missförstås ända upp i de mest privilegierade nivåer.

Det har kommit på modet att slösa med reportage om elände från olika sammanhang. Jag undrar vari meningen ligger med detta. Jag anar att det är fasan för vad som komma skall, som tvingar murvlarna att dra fram enkla defekter, och döpa om dem, eller åtminstone modifiera förutsättningarna. Allt är normalt, alla lider.

Tröst för ett tigerhjärta!

Jag upphör aldrig att ta reda på saker, som går att få reda på. Det är den enda sanna njutningen efter de andra. Jag vägrar att fly, jag har ännu styrkan, och behöver inga droger som förr i världen. Har inte varit på Systemet på fjorton månader.

Långsamt växer röran, emellanåt diskas och görs rent i ett evigt pulserande. Så skulle jag värma upp något, kanske skulle jag helt enkelt laga mannagrynsgröt, som är en acceptabelt kostnadseffektiv maträtt, vilken med kall saftsås är en delikatess.

Men lågan tände inte. Man vrider ratten, och håller in den, så tickar de elektriska gnistorna några i sekunden, som ska tända gasen, men nu hände ingenting, tick, tick, tick, tick, tick, ingen låga. Huvudet värker, jag orkar inte. Flyttar till en annan låga, men den är placerad längre bort och besvärlig att komma åt, när man ska röra om med visp, vilket man är tvungen till under de fyra minuter det tar att göra mannagrynsgröten.

Sedan orkar jag inte mer än lägga upp med slickepott och bära in, spelande sin egen betjänt och mumlande ett diskret varsågod,  Sir. Jag tackar, och börjar njuta av den varma gröten och den kalla saftsåsen som stått i kylskåpet sin kvart, för att komma ner till rätt temperatur.

Nästa morgon bestämde jag mig tidigt för att fixa det hela. Diska den lilla disken, ställa in den som stått i tork. Dra fram spisen, spraya med rengöringsmedel, ha varmvatten i städhinken. Slabba, tvätta, gnugga, usch. Det är nu man motvilligt kommer att tänka på Augiastallet. Det var alltså en kung i den gamla grekmytologin som inte sett till att göra rent stallet med trettio tusen djur på trettio år, man kan ju tänka sig. Sedan kom hjälten och fixade det på en enda dag. Nu är det i princip fixat, men tro inte att lågan tänder som den ska. Måste ändå rekvirera professionell hjälp för att kontrollera och justera.

Empati, jag undrar jag.

Det var en elevgrupp på Svenska filminstitutet som skulle skapa en uppsättning av ett drama med August Strindbergs Dödsdansen (tror jag).

De hade ett litet konto, och ville engagera en riktig mässingssextett, som skulle spela in ett litet musikstycke som nämndes flera gånger i texten: Alcazarvalsen.

Mässingsextetten Blåsut hade för min del då förekommit i tre år, inspelningen skulle göras på filmskolan bakom konstfack på Gärdet, det var måndagen den tionde januari 1975. Harry Schein var skolans chef på den tiden,  och honom såg och hörde man i många debattprogram vid den tiden.

Det visade sig vara ett rätt vidlyftigt arbete, valsen är lång med många teman.

Jag skaffade fram noterna från Visarkivet, partiturpapper och började klinka vid pianot.

Efter att det rätt omfattande partituret var skrivet med blyerts, vidtog utskrivning av stämmorna i tusch. Jag hade då ännu ingen riktig professionell kunskap i notskrivning, som jag senare fick sommaren 1981 som extrajobbande notskrivare på Sveriges Radio.

Inte var det många spelningar vi hade, men varje gång var något av en trevlig situation i livet. Ofta var det ju i samband med fester av olika slag. Ibland behövdes sextetten som samlings- och cocktailmusik, men vid andra tillfällen var vi mer eller mindre underhållning under en hel fest, vi var så att säga inbjudna till hela föreställningen.

Vi träffade så många trevliga människor, och befann oss på de mest olikartade ställen, i trädgårdar, på båtar, i stora, fina lägenheter, oftast i glada sammanhang, någon gång blev vi engagerade av någon butiksföreståndare i samband med ett jubileum eller någon kampanj.

 
Här några år senare en spelning på Gotland. Nu hette vi Svenska Messextetten, vilket var en förkortning för Svenska Messingsextetten.

Men det här speltillfället var det nära nog privat. Elevgruppen som hade engagerat oss var unga trevliga människor från en annan värld. Vi kände inte någon, och jag minns inte hur vi blev engagerade. Många engagemang lotsades via studentorkestern Kårsdraget, som ju många gånger var alldeles för stor för sådana här mindre händelser.

Hur gick det nu med detta ambitiösa elevarbete? Ingen av oss som vet. Under många år framöver fick många spelningar, men aldrig någon som liknade denna. En sak som för alltid präglade minnet av denna inspelning, var något som hände i en inspelningspaus. Eleverna kom in med sex glas äkta punsch, till vår stora överraskning och glädje. De hade på sitt lilla konto ordnat en flaska punsch, något som de måste ha tänkt ut i förväg. Klart att en mässingssextett ska ha punsch!

Man undrar om det finns någon som minns detta som hände för trettioåtta år sedan. Någon som kan berätta om hur det gick? Det är väl inte otroligt att någon av eleverna med åren gick vidare till större  uppgifter inom film- och teatervärlden.

"Odiamus profanum vulgus".
Vilken underbar musik levererades inte från denna fina orkester på 1970-talet!

 
Svenska messextetten på toppen av sin utveckling. Längst fram vårt skyddshelgon och doggarna Ceasar och Petter, som räddade oss från en alltför förtjust publik vid många spelningar. Christer är nummer tre från höger, den mest förtjänt medaljbeprydde, han visar här upp som ende medlem t.o.m den sällsynta Svinorden. Övriga från vänster Claes, Hasse, Rolle, Christer, Anders och Thom.