Tro dom inte!

Innan du vet ordet av, är det nån som vill ha något, som du inte har bett om. Det senaste för min del är, att mitt gamla kostnadsfria  antivirusprogram har börjat göra onödig reklam, efter många års trogen uppdatering varje år.

Det ständiga virrandet om det ska vara ”de, dom eller dem”, är ju så att  man skäms. Här verkar det vara rena promiskuiteten, vilken leder till en undran, om det överhuvudtaget finns fungerande lärare kvar i vårt kära fosterland.

 Det finns dock några dagars förmildrande omständigheter varje vår, något som stärker anden, leder in den i trygghet, och levererar en stunds lycka och god underhållning. Världsmästerskapen i ishockey. Ett svenskt sjabblande, men understundom fungerande landslag utan inblandning av främmande raser eller utlänningar av något slag.

Definitivt inga judar och säkert varken araber, kineser eller andra främlingar.

Det svenska ishockeylandslaget!

Numera har det utvecklats till att till viss del bestå av professionella spelare, som agerat i de Kanadensiska proffslagen. Det är märkligt, och inte minst märkligt att även övriga deltagarnationer också håller sig med proffs som verkat i kanadensiska klubblag.

Nu har tvillingarna Sedin kommit, dessa snälla, duktiga lirare som ska rädda välbefinnande ett kort tag. Jag minns den gången Sverige senast vann världsmästerskapen. Då var det stor folkfest runt plattan vid Sergels torg, tusen och åter tusen jublande svenska, germanska människor som sjöng ut sin obeskrivliga lycka och glädje för de guldhjälmsbeprydda spelarna, jag tror det var 2006, och nu kommer en verklig ödesmatch i övermorgon, då Sverige ska möta Kanada, denna gamla fasansfulla motståndare.

Jag har en obeveklig blodsjukdom, men ärligt taget vet jag väldigt lite, alltför lite. Det är ett spel för död räkning, min dåvarande husläkare hade grubblat sig fram över mina blodprovsresultat, och remitterat mig till specialist på Karolinska, där man kom fram till att det var just denna sjukdom, för vilken jag påstås yvingas äta en särskild medicin. En lång tid fick jag gå och bli tappad på blod, få ett glas saft och vänligt bemötande, men såvitt jag vet inte ger några kliniska symptom. Det är den enda sjukdomen som inte yttrar sig i några speciella symptom, det är rent teoretiskt och har diagnostiserats uteslutande genom dessa blodprover.

Nu är det så att blodproverna inte alls är någon sinekur, jag tycker det är ytterligt obehagligt, bara tanken på att någon med våld ska sticka in en ihålig stålnål i något blodkärl underbygger min fobi. Egentligen vägrar jag, och hävdar att de enda acceptabla omständigheterna vore en provtagning i nedsövt skick, eller med hjälp av någon fungerande bedövning. Sådan finns, man kan saklöst applicera xylocain på epidermis, antingen som en salva eller med hjälp av speciella plåster, produkten heter Emla, runt vilken cirkulerar en mängd myter och okunskaper. Några sköterskor tror att Emlaappliceringen på något sätt förändrar blodkärlens läge, och därmed gör det svårare att använda. Andra vet att det inte alls är så, men myterna frodas på gränsen till vidskelighet, att handskas med sådant folk är minst sagt irriterande.

Om det nu vore så att de personer, som ska sticka mej vore människor av min egen sort, personer som jag kunde hysa ett lugnt förtroende för, som liknar mina egna släktingar, mina mostrar eller klasskamrater, men så är långt ifrån fallet. För det första är det olika varje gång, och för det andra är det människor av alla upptänkliga raser och utseende, sådana jag finner motbjudande, som jag inte kan tala med och som jag helt normalt inte vill ha med att göra.

För en tid sedan blev jag undersökt av en grekisk läkare. En grekisk läkare! Han hade förvisso de gedignaste kunskaper inom läkarvetenskapen, men att kommunicera med hans bristfälliga svenskakunskaper var mycket sorgligt och  obehagligt, och dessutom såg han alltför grekisk ut för att det skulle kännas tillfredsställande.

Men kanske det i särklass mest beklämmande, är ju det faktum att vi har över åtta procents arbetslöshet här i landet. Hur är det då möjligt att utlänningar får anställningar i den svenska vården? Förutom obehaget i sak, är det helt förkastligt ur arbetsmarknadens synpunkt. Att ligga där på en brits och bli palperad av en grek, kanske vore acceptabelt om jag vore i Grekland, man jag är inte i Grekland utan i mitt eget hemland Sverige, där vi är germaner, ser ut som germaner, har blåa ögon, och talar oklanderlig nyanserad svenska.

Sedan sju år har man med framgång lyckats ta prov på det enda ställe i min kropp, som garanterat fungerar, nämligen vena basilica, som den går fram på underarmens undersida. Bara att övertyga provtagaren om detta faktum, kräver ibland en avsevärd, irriterande moralisk styrka.

Det var en helprofessionell, vit operationssköterska på Karolinska, som fixade saken första gången med kommentaren ”Ja, kan vi inte ta provet i armvecket får vi väl ta det down under”. Vilket hon så gjorde utan minsta problem eller bedövning.

Avgiften för specialistbehandling i den svenska vården dubblerades för något år sedan, liksom den totala summan man måste ha erlagt för att få frikort. Resultatet blir alltså att jag inte har råd.

I kväll vann Sverige över Danmark med 4-2, men det satt åt, och kommentatorerna var verkligen oroliga, inte minst den skickige och omdömesgille Niklas Wikegård, en person man verkligen får det djupaste förtroende för.

Jag skulle gå ut och köpa kaffe innan matchen började, sa hej till min biokatalyspluggande KTH:are

som satt vid mitt matbord med internetuppkoppling, promenerade hela vägen upp till ICA på Karlbergsvägen och köpte några basvaror expedierad av en duktig kille, vars en trevlig kvinnlig kollega humoristiskt upplyste mig om, att man både hade kaffe, och var man hade det. Jag observerade en liten skylt med information om att Nescafé fanns i kassan dessutom.
 

Utetemperaturen har nu stigit så mycket att smärtorna runt käkarna känns nästan inte alls, när man går utomhus, även om det blåser.

När matchen var slut fick man se Wikegårds hemlige gäst som idag var Loa Falkman, som med sin underbara röst framför Du Gamla Du Fria före Sveriges matcher. En stor del av Globenpubliken sjunger numera med, vilket bådar gott, och likaledes är en god krydda i ishockeyupplevelsen. Om Sverige sedan går vidare mot Kanada på torsdag, finns ju ytterligare lite spänning och Loa Falkman kvar, sedan är det bara att vänta till nästa år igen.