Ont i kroppen, vad är det? Fysiskt smärta.

Ibumetin, acetyl, Alvedon, får inte, men måste.

1- 0 till Kanada, en period kvar, psykisk smärta, sorg.

Likt allt annat satans ont i världen.

Tiill slut somnar man.

Ont i kroppen, klaga gnälla, du ska då alltid gnälla och klaga.

Helvete. Minns Östersjöns lätt salta vatten och sjöbrisens doft.

Det var andra gången jag såg och hörde henne idag efter Schweiz fantastiska vinst över Tjeckien i ishockey-VM.

Underbart fyllig röst, en riktig operasopran, med på gränsen till lite för mycket vibrato, men det är väl en mode- och smaksak.

Min bästa ungdomskamrat Bob Lindqvists dotter Lotta. Lotta Lindqvist, som lekte med mina barn på Ljusterö, när vi var och hälsade på i Gärdsvik. Jag undrar om Kajsa har några gemensamma minnen, de är ju nära nog jämnåriga.

 
Här Lotta just efter avslutad sång, då hann jag med en mycket kort sekvens från TV 4 hos kompisen, dit jag så ofta brukar smyga mig och titta, när han är bortrest.

Jag hade nyss varit uppe hos Lilla Indian och köpt billig kalvsylta och bröd att rosta, som något barn en gång i tiden kallade för ”brörosta”.

Olyckligtvis hade jag glömt hörapparaten i hastigheten, och upplevde mej  som i stort sett totalt döv. Bara ett sus och tystnaden. Hörde ingenting av kassaflickans ord, men utgick från att hon undrade om jag ville ha kvitto, som jag alltid vill ha.

Ett kort ögonblick, en glimt, av obehaget och den djupa fruktan av misslyckande och otillräcklighet. Man jag chansade, nickade ja, mötte hennes likgiltiga blicka och räckte mej kvittot, så att jag måste ta emot det, samtidigt som jag stoppade ner kortet i den lilla kortasken av metall som jag köpte med Elli, samma dag som hon för första gången skjutsade mig lite runt med sitt nya körkort..

Jag minns Lotta sedan hon var liten flicka, och senare under många år bodde i samma område som jag. Vi nickade, hälsade, innan hon tydligen fick barn, och försvann till något annat område.

En förfärlig dag idag, då jag vaknade med smärtor redan före fem. Stort dilemma, skulle jag ta en kopp kaffe på ren rutin, och försöka somna om? Det blev Alvedon och försök att dåsa i den stora tröttheten.

Sedan var det ishockey, stor sensation, och vi väntar alla på det svenska landslaget som vilar och preparerar sig mentalt före nästa ödesmatch mot Kanada klockan kvart över åtta. Kanada som var det omöjliga laget, ständiga världsmästare, liksom Sovjet på den tiden, då vi år efter år var fyllda av förhoppningsfyllt pirrande, som alltid utmynnade i samma resignerade besvikelse.

Kalvsylta och brörosta. Allt enligt den gamla underbara dietlistan från en hemsk dysenteriperiod med stoppande opiumdroppar och filosofistudier, som märkligt nog utmynnade i ett litet a i slutbetyg i studentexamen. I samma veva minns jag förstås moster Siggans vänliga ord uppe hos Märta på Sturegatan i dessa glädjens dagar, ”den enda i släkten”.