Till slut blev jag tvungen.

Vilket bedrövligt liv, ensam i ständig smärta, jag står helt enkelt inte ut med denna ständiga fysiska smärta. Man ger ut böcker om hur man ska leva med smärta, att ha ont nästan hela tiden.

Det är för jävligt. Ni som inte har det förstår ingenting, ni borde skämmas.

Jag äter så mycket tabletter jag vågar. Alla tre sorterna typ Alvedon, typ Magnecyl, typ Ipren, men ingen av dessa varianter får jag egentligen äta på grund av medicineringen mot blodsjukdom.

Måste laga mat ibland. Vill laga mat ibland, även om det är sällan jag kan köpa de råvaror jag längtar efter.

Ont i huvudet, ont i nacken, ont bara att böja huvudet, värk. Jamen jag kan ju avsluta skiten själv, ja-ja, men det vill jag inte, för det finns så mycket vackert och fint att ännu lära sig, och förkovran är förutom dödandet kanske det viktigaste i denna märklig tillvaro, som missförstås ända upp i de mest privilegierade nivåer.

Det har kommit på modet att slösa med reportage om elände från olika sammanhang. Jag undrar vari meningen ligger med detta. Jag anar att det är fasan för vad som komma skall, som tvingar murvlarna att dra fram enkla defekter, och döpa om dem, eller åtminstone modifiera förutsättningarna. Allt är normalt, alla lider.

Tröst för ett tigerhjärta!

Jag upphör aldrig att ta reda på saker, som går att få reda på. Det är den enda sanna njutningen efter de andra. Jag vägrar att fly, jag har ännu styrkan, och behöver inga droger som förr i världen. Har inte varit på Systemet på fjorton månader.

Långsamt växer röran, emellanåt diskas och görs rent i ett evigt pulserande. Så skulle jag värma upp något, kanske skulle jag helt enkelt laga mannagrynsgröt, som är en acceptabelt kostnadseffektiv maträtt, vilken med kall saftsås är en delikatess.

Men lågan tände inte. Man vrider ratten, och håller in den, så tickar de elektriska gnistorna några i sekunden, som ska tända gasen, men nu hände ingenting, tick, tick, tick, tick, tick, ingen låga. Huvudet värker, jag orkar inte. Flyttar till en annan låga, men den är placerad längre bort och besvärlig att komma åt, när man ska röra om med visp, vilket man är tvungen till under de fyra minuter det tar att göra mannagrynsgröten.

Sedan orkar jag inte mer än lägga upp med slickepott och bära in, spelande sin egen betjänt och mumlande ett diskret varsågod,  Sir. Jag tackar, och börjar njuta av den varma gröten och den kalla saftsåsen som stått i kylskåpet sin kvart, för att komma ner till rätt temperatur.

Nästa morgon bestämde jag mig tidigt för att fixa det hela. Diska den lilla disken, ställa in den som stått i tork. Dra fram spisen, spraya med rengöringsmedel, ha varmvatten i städhinken. Slabba, tvätta, gnugga, usch. Det är nu man motvilligt kommer att tänka på Augiastallet. Det var alltså en kung i den gamla grekmytologin som inte sett till att göra rent stallet med trettio tusen djur på trettio år, man kan ju tänka sig. Sedan kom hjälten och fixade det på en enda dag. Nu är det i princip fixat, men tro inte att lågan tänder som den ska. Måste ändå rekvirera professionell hjälp för att kontrollera och justera.

Empati, jag undrar jag.