Det var en elevgrupp på Svenska filminstitutet som skulle skapa en uppsättning av ett drama med August Strindbergs Dödsdansen (tror jag).

De hade ett litet konto, och ville engagera en riktig mässingssextett, som skulle spela in ett litet musikstycke som nämndes flera gånger i texten: Alcazarvalsen.

Mässingsextetten Blåsut hade för min del då förekommit i tre år, inspelningen skulle göras på filmskolan bakom konstfack på Gärdet, det var måndagen den tionde januari 1975. Harry Schein var skolans chef på den tiden,  och honom såg och hörde man i många debattprogram vid den tiden.

Det visade sig vara ett rätt vidlyftigt arbete, valsen är lång med många teman.

Jag skaffade fram noterna från Visarkivet, partiturpapper och började klinka vid pianot.

Efter att det rätt omfattande partituret var skrivet med blyerts, vidtog utskrivning av stämmorna i tusch. Jag hade då ännu ingen riktig professionell kunskap i notskrivning, som jag senare fick sommaren 1981 som extrajobbande notskrivare på Sveriges Radio.

Inte var det många spelningar vi hade, men varje gång var något av en trevlig situation i livet. Ofta var det ju i samband med fester av olika slag. Ibland behövdes sextetten som samlings- och cocktailmusik, men vid andra tillfällen var vi mer eller mindre underhållning under en hel fest, vi var så att säga inbjudna till hela föreställningen.

Vi träffade så många trevliga människor, och befann oss på de mest olikartade ställen, i trädgårdar, på båtar, i stora, fina lägenheter, oftast i glada sammanhang, någon gång blev vi engagerade av någon butiksföreståndare i samband med ett jubileum eller någon kampanj.

 
Här några år senare en spelning på Gotland. Nu hette vi Svenska Messextetten, vilket var en förkortning för Svenska Messingsextetten.

Men det här speltillfället var det nära nog privat. Elevgruppen som hade engagerat oss var unga trevliga människor från en annan värld. Vi kände inte någon, och jag minns inte hur vi blev engagerade. Många engagemang lotsades via studentorkestern Kårsdraget, som ju många gånger var alldeles för stor för sådana här mindre händelser.

Hur gick det nu med detta ambitiösa elevarbete? Ingen av oss som vet. Under många år framöver fick många spelningar, men aldrig någon som liknade denna. En sak som för alltid präglade minnet av denna inspelning, var något som hände i en inspelningspaus. Eleverna kom in med sex glas äkta punsch, till vår stora överraskning och glädje. De hade på sitt lilla konto ordnat en flaska punsch, något som de måste ha tänkt ut i förväg. Klart att en mässingssextett ska ha punsch!

Man undrar om det finns någon som minns detta som hände för trettioåtta år sedan. Någon som kan berätta om hur det gick? Det är väl inte otroligt att någon av eleverna med åren gick vidare till större  uppgifter inom film- och teatervärlden.

"Odiamus profanum vulgus".
Vilken underbar musik levererades inte från denna fina orkester på 1970-talet!

 
Svenska messextetten på toppen av sin utveckling. Längst fram vårt skyddshelgon och doggarna Ceasar och Petter, som räddade oss från en alltför förtjust publik vid många spelningar. Christer är nummer tre från höger, den mest förtjänt medaljbeprydde, han visar här upp som ende medlem t.o.m den sällsynta Svinorden. Övriga från vänster Claes, Hasse, Rolle, Christer, Anders och Thom.