För länge sedan. Fast kanske inte så himla länge sedan, var det en kvinna som spelade Kårsdraget i Sveriges radio.

Hon pratade om ”underbara Kårsdraget”.

Det var den 9 augusti 1983, det var sommarpratarprogrammet och kvinnan var Lena Klefelt.

Vilken låt hon spelade vet jag dock inte, men av och till förekom det under de framgångsrika åren, att en eller annan av Kårsdragets inspelningar begärdes i olika önskeprogram.

Kårsdraget hade då existerat i 25 år, ja, till hösten var det jubileum i Konserthuset.

En gång begärdes självaste Sädesbrännvin, och jag minns att programledaren måste komma med några små anmärkningar om huruvida grammofonarkivet kunde få fram den. Vilket de faktiskt kunde.

Det var ännu längre sedan, det var sommar och jag lyssnade på Styrmansgatan, allt  förstås av en ren tillfällighet.

Hur kan jag nu veta det här?

Jo dels via ett gammalt tidningsurklipp:

och dels via Sveriges Radios förteckning över alla sommarpratare genom tiderna, bara det en intressant läsning.

De första jubileerna (10, 15, 20) var omfattande tillställningar med flera dagars födelsedagsfirande.

Andra inbjudna studentorkestrar fick bära fram gåvor i Kårhusets matsal, medan orkestern själv satt malligt och avspänt, drack öl, och nådigt emottog vad de studentikosa vännerna och andra hade klurat ut.

Jag vet inte om det momentet i födelsedagsfirandet levde vidare under åren.

Är det någon som minns?

Aktionsradien är begränsad, ett klassiskt, inte så enkelt förutsägbart problem.

Dagen var kommen att inköpa ett nytt kollegieblock i A4-format, med den där speciella spiralen, blanka sidor, rejält papper, sådana jag konsumerar ett var tredje månad. Jag kom iväg kanske halv elva f.m eller tidigare.

Mejlade min kontakt uppe vid KTH där de finns, och förebådade min ankomst om cirka en timme, så kanske vi kunde fika samtidigt.

Anlände Valhallavägen, skickade meil nr 2 att jag befann mig nära Kärlekstunneln, spralliga teknologers stora rubrik över en tillfällig gångtunnel över trottoiren  i samband med byggnadsarbete.

Promenerade uppför Drottning Kristina, för att finna var försäljningsstället kunde finnas, jag hade absolut för mig att det måste vara nära Kårhuset, där man upplevt så många lyckliga jamstunder i samband med Promenaden för så många år sedan.

Fanns inget försäljningsställe, allt under ombyggnad, skräpigt, rörigt. Det var väl så att jag hade börjat tröttna, kände mig vilsen, fanns inga skyltar och ångrade hela företaget. Det borde ha varit betydligt mera planerat.

Minus två grader kallt ute, började frysa rejält om händerna, då jag måste ta av handskarna för att kunna använda mobilen.

Förvånansvärt långt o kallt att gå, fick mejl om att söka mig till Q-huset. Gick och gick och gick, men fann inget Q-hus. Undras vad Q-huset kan vara för något?

Måste vända om, och söka mig neråt Valhallavägen igen. Det var kallt och fuktigt i luften.

Tog en bild av vad jag trodde var kårhusentrén, för tidsstämpelns skull, tiden 11:21

Nere vid Valhallavägen fann jag en busshållplats, där just en buss mot Karlbergs station stod inne, och bakom den en just inkommen buss 4.

Ackarna slut i mobilen! Kallt och fuktigt i luften. Jag anar okända problem i framtiden för mången som trasslat in sig i omständigheterna.

Eftersom jag måste handla mjölk och snart gå på toiletten, tog jag denna fyran hemåt, för att handla på ICA Sankt Eriksplan.

Handlade en frasfranska, två liter mjölk samt en kruksallad. Detta senare för att jag fick för mig att en anständig kallskänka, sannolikt inte skulle kunna låta bli att peta på ett salladsblad på en smörgås. Upplevde glimt av en annan sorts mobbning. Den vana lilla flickan vid kassa två, uttryckte några vänliga ord till den säkerligen också vana, men nya flickan i kassa ett, som svarade med en ilsken blick.

Kom hem och tog en bild för tidstämpelns skull, klockan var 11:51, satte på ugnen, tog fram smöret ut kylen, satte mobilen på laddning, franskan i ugnen för att bli maximalt frasig.

Lampan tänds automatiskt när jag öppnar dörren. En ny praktisk installation av modern teknik. Mycket trevligt, i varje fall vintertid när allt annars är mörkt.  

Gjorde en kopp kaffe och en urgröpt smörgås med kokt medvurst, den här gången med ett blad sallad också. Klockan var nu 12:01

Ännu ganska nerkyld förtärde jag denna läckra lunch, och läste vidare om Kominternpakten och tidens många vitböcker.

Konsoliderar min verklighetsbild.

  Tja, det där med gamla lampor. De är ju inte alls dyrare, i varje fall inte hos min ICA-handlare, ICA Sankt Eriksplan, som stapplar jämna steg mellan framgången och kraschen, verkar det.

Uppdraget är att tillhandahålla varor i detaljhandelsläge, men det är nätt och jämnt att de hänger med.

Om man råkar bli förtjust i en produkt, kan man nog tyvärr räkna med att den snart inte återfinns i hyllorna. Visst har de personal, särskilt på förmiddagarna, som tydligen ägnar sig åt att plocka in och fördela, men de hinner inte med det.

Tyvärr faller de alltför ofta för frestelsen att göra för stora förpackningar, det är förstås en kostnadsfråga, men för konsumenten en balans mellan bristande utrymme i frysen och att ändå tvingas köpa för mycket, så att man måste slänga mat i slutändan. Det är klart sorgligt, men så är det.

Hela butiken är farligt trång, på gränsen till vad man klarar av, och därmed får man alltför lätt en känsla av stress, som är klart obehaglig.

I går var det köer långt in i butiken, och en kassa var obemannad. Antingen hade de inte personal, eller också ville de spara. Det gäller att beväpna sig med tålamod och lugn, de idioterna som frekventerar Ullared, har det nog värre.

Själv är jag svårt besviken övar att även vissa även nära vänner och släktingar uppenbarligen inte läser min blogg. Det borde tillhöra de dagliga rutinerna, liksom att skumma igenom de senaste i de bloggar jag själv läser.

E-post, Facebook, bloggarna, Nyheterna, vädret, det tar någon minut, sedan stängs datorn av och jag ägnar mig åt viktigare saker

Organismer dör. Förändringar sker.

Det gäller att vara snäll, så att ingen blir gnällig.

Eller, jag menar, det är inte bra, om någon blir gnällig, för då beror det kanske på något, som någon gjort för att få någon gnällig, och det kan ju vara onödigt.

Ja, jag skriver ”ju”, för att jag förstår, eller rättare sagt tror, att ni förstår vad jag menar, när jag lämnar ett sådant omdöme, jag menar alls inte att verka som en bättre vetande tölp som tränger mig på, även om jag känner mig som en.

Hajar ni? Bra!

Jag tryckte på knappen som gör att lampan tänds, och den tändes.

Men det var något som inte stämde.

Lampan började blinka. Snart började den flimra, och så slocknade den.

I år efter år har den börjat lysa när jag har tryckt på den där knappen.

Nu måste jag ta ställning, tänka ut ett alternativ och så småningom kanske fatta ett beslut.

En förändring har inträffat som ligger utanför min kontroll.

Det är obehagligt.

Det är irriterande.

Livet har tagit en ny vändning, och tusen handlingar följer, som jag inte hade väntat mig.

De gamla lamporna är förbjudna, de gamla som var så billiga.

Nu får man bara använda de dyra.

Har jag råd med det?

Eller ska jag bara vänja mig vid mörkret?

Det är så lätt att överdriva sina uppfattningar.

Illusioner bryts.

Jag måste vänja mig.

Åke i gruppfoto vid vårkonserten 1960, med esskornetten under armen.

Efter femtio år fick jag en ingivelse i förrförra veckan, ritade fem parallella linjer på ett blankt papper, skrev ner ett fragment på kornettstämman ur en marsch vi spelade i början av 1960-talet, med en liten förfrågan, lade i kuvert, frankerade, och skickade till  Åke, efter att ha letat fram hans adress i Hitta.se, den moderna varianten av telefonkatalogen på nätet.

Jag fick svar nästan omedelbart:

Hej Thom!

jo då. Det är ett fragment av Skånska husarregementets travmarsch (Sveriges mest välkända). Jag har själv arrangerat den för LDK (Dragonmusikkåren) och den finns inspelad av dem ett par gånger på CD. Jag har också arr digitalt. Just nu är jag starkt justerad – väntar på hjärtklaffbyte, så vi kan väl vänta ett tag.

Hälsningar / Åke.

Jag blev glad efter att ha fått lösningen på en melodi som lite då och då klingat i min skalle i sextio år, och skrev ett tack med önskan om lyckosam reparation av skadan.

 I förrgår fick jag ett nytt mejl från Åke:

Med stor sorg måste vi meddela att Åke avled på morgonen den 25 januari här hemma i Grindstugan. Han har sedan en längre tid haft svåra hjärtbesvär och skulle ha genomgått en klaffoperation nu i denna vecka, men tiden sprang förbi oss.

Med hälsningar

Eva och Clara

.

Åke var en av de största tillgångarna i Kårsdraget de första åren, han var en briljant esskornettist tillika pianist med perfekt balans, intonation och gehör. På esskornetten var det som en suverän Bix Beiderbecke, det var helt häpnadsväckande hur någon kunde prestera sådana toner på detta mycket svårspelade instrument, och på pianot levererade han musik som en fulländad Jelly-Roll Morton, och förekom under många år på scenen på Stampen och andra ställen med kompetent jazzmusik, till publikens stora uppskattning.

I det civila utvecklades han till en av Sveriges absolut främsta kännare av marschmusik.

Han hade nummer 39 i Kårsdragets medlemsregister (jag har nummer 38), var aktiv medlem mellan åren 1960-1970, mycket skicklig dirigent några år, samt berikade orkesterna repertoir med flera fina arrangemang. Några av hans arr och esskonettoner finns inspelade och bevarade i Kårsdragets arkiv.

Det var för mig en stor sorg att höra om hans bortgång, man blir vemodigt sorgsen och bestört över tingens förändring.

//Thom Bergh

Nostalgi från en studentorkester.

Året var för länge sen.

Jag relativt ny i Kårsdraget, Stig nybliven anförare i Hornboskapen i Uppsala.

Stig Walldin, Hornboskapens anförare 1961. 

Vi seglade i min lilla blekingseka lite runt i Stockholms skärgård, och pratade förstås en hel del om våra respektive studentorkestrar.

Här en bild efter en återgivning av några bondgrabbar som nyfiket seglade i en eka av samma typ sommaren 1868 nära Östanå, där svenska flottan gjorde en manöver för Sveriges dåvarande konung.

Utgångspunkten var alltid min familjs sommarställe Vik i Wettershaga, där gårdens lador ännu stod kvar i samma skick sedan säkerligen hundra år.

Ladorna bakom Stig, missköttes, förföll och raderades, nu skulle ingen känna ige sig på denna bild tagen nedanför vår lilla parstuga.

Stig vid rodret någonstans långt ute på fjärdarna, sjökortet i knät och lämpliga kläder i det stilla duggregnet.

Vi övernattade alltid i tält, och tog oss en bumsing till maten lite då och då, till vilken vi sjöng små snapsvisor som var aktuella i respektive orkestrar.

Vi har förtöjt vid norra sidan av Brottö, tagit iland tält och saker, och planerat middagen. Det fanns gott om fina smultron som vi hade till dessert.

En sommar for vi långt ut till Röder och slog upp tältet i någon liten gräsplätt på den i övrigt tämligen bergiga ön nära hamnen. En kväll kom en motorbåt in och besättningen öppnade en sjöbod. Det var några medlemmar ur  Pelarorden, varav någon kom förbi och hälsade vänligt på oss. På kvällen var det fest, och man nyttjade en kort och effektiv snapsvisa som bestod av en försångare som sjöng ett kraftfullt och lagom långdraget ÅÅÅÅ, avslutat av allas klämmiga HEJ. Varefter supen hälldes i struparna.

Vi tog naturligtvis upp den effektiva ritualen, Stig tog med den hem till Uppsala och Hornboskapen, och många år senare berättade en hornboskapare att i orkesterns sångbok fanns den kortaste snappsvisan, med Stig Walldin som upphovsman: Å-hej.

Man undrar ju om snapsvisan finns kvar i någon sångbok, och om den fortfarande används.

Min av etablissemanget tilldelade husläkare Susanne Milisic på Sankt Eriks vårdcentral i Stockholm, vill inte skriva ut medicin, som har fungerat bra under lång tid, och har skrivits ut av fem andra tidigare husläkare. Jag upplever det som en glimt av ondskan i livet.

Man känner sig som en rutten narkoman, som aldrig missbrukat droger, och till och med inte varit på systemet sedan den andra mars 2012. Kanske det är bättre med sprit och vin?

Jag lider av kronisk migrän med synbortfall och känselbortfall följt av en ohygglig huvudvärk, 1-4 anfall i veckan, en smärtande, förstorad mjälte, samt smärtor i njurarna på grund av en blodsjukdom som heter polycytemia vera, som så småningom övergår till leukemi. Jag har i princip ont i hela kroppen, närmast konstant, men doktorn Susanne Milisic tyckte jag skulle kontakta sjuksköterskorna på vårdcentralen mot min "huvudvärk". Borde inte läkarens uppgift vara att förmedla smärtlindring och kanske besitta en viss empati? 

Varför ska det här sista i livet inte kunna få flyta på i sitt elände?

Man blir väldigt ledsen, och känner sig som en riktigt dålig människa, vilket i och för sig är adekvat med tanke på hur livet gestaltar sig.

Det är problem det här med husläkarna.

Den första var ett under av hur man drömmer om att en husläkare ska vara, vilket berodde på att hon var privat bekant med en närstående.

Man kände att undersökningar och mediciner verkligen var något genomtänkt och filantropiskt, och med det rätta vänliga, leendet i den alltid obehagliga och osäkra vårdsituationen.

Men sedan gick hon i pension, och man tilldelades den ena efter den andra, vartefter som de tidigare av olika anledningar slutade.

Det är inget bra system, men hur ska man konstruera något annat?

Vad ska man göra? Jag är ledsen.

I dag fick jag för mig en längtan att promenera runt Kanalen igen.

Minus 11 grader Celsius är dock på gränsen.

En skjorta, en tunn tröja, en vinterjacka med kapuschong, handskar, strumpor, långkalsonger och vinterskor.

Jag startade klockan 10:38 och var nere vid båtplatserna åtta minuter senare

Båtarna sover sannerligen sömnen, som stilla situationen skapar. På en av farkosterna finns en skylt med talet fem, är det månne en hastighetsupplysning?

Så kommer den vackra Karlbergssjön i sin vinterklädsel, Det verkar som om vattnet har frusit helt nu.

För några månader sedan tog jag en fantastiskt vacker bild med detta motiv, där ännu en del av ytan var öppen, och en annan del hade vita fält som i en vacker målning. Den bilden finns här i denna blogg nånstans, om du skulle orka skifta över en stund.. Nej förresten, jag lägger in den bilden här, så slipper du hoppa:

Men återigen, fan, JAG HITTAR DEN INTE!

Alltså leta, den bara får inte vara försvunnen... nä, detta svammel ledde ingenstans, jag måste ta ett gigantiskt tag i hela skiten, måste finna stabila riktlinjer.

Sedan passerade jag 10:50 kanalen med kolonilotterna på andra sidan. Helt igenfruset, inga ankor simmar emot och hoppas på att bli matade.

Var framme vid bron 10:58 och tog denna vackra bild.

Nu började det emellertid kännas ganska så kallt, handskarna räcker nätt och jämnt. Särskilt när jag måsta ta dem av mig för att fotografera med den iskalla kameran. Att den faktiskt fungerar i kylan! Men kyla... det kan vara mycket värre, som vi alla vet.

Klockan 11:21 var jag på fiket Florence Nightinggale och hade beställt en kycklingklettrekantmacka och kaffe med två sockerbitar. Alltså en slags sandwhich i trekantig form som innehåller något slags kletig föda med bland annat kycklingpartiklar.

Mackan var sannerligen inte rolig, jag begrundade smakuppplevelsen, när jag långsamt tuggade den i mej, det var inga enkelt definierbara smaker. Ärligt talat var det ganska hemskt, men förmodligen i paritet med livsmedelsverkets fördomsfyllda rekommendationer.

Slarvläste i en vulgärtidning av den gratissort som tillhandahåll lite här och var, Metro hette den visst. Bara det. Någonstans finns en omfattande tidningsredaktion, med allt som hör till av högavlönad personal, som ska försöka dra ihop något lagom sensationellt och om möjligt oponionsbildande.

Råkade snubbla in på en förtjusande bloggsida om julen. Kolla!

Ska man tycka synd om miljöpartisterna? Där finns också ett dilemma. En gång i tiden eliminerade man upptäckare och vetenskapsmän som hade lyckats ta reda  på stora sammanhang, och man gjorde det i styrkan av den dominerande vidskepligheten som har tillskyndare i alla läger och i alla tider. Visst är det synd om alla dessa vilseförda varelser, de  begriper ju inte bättre, men den skada de åstadkommer är så fruktansvärt stor, att inga botemedel tycks hjälpa.

Jorden runt solen, månen runt jorden, Saturnus vaddå, universum runt andra universa. Sitter du och metar vid Åkersbergskanalen är det ointressant vad som utspelar sig på stranden av Iwo Jima. Men det kan ju vara skoj att fundera  på, som så många andra har funderat, grunnat, begripit och undrat genom årtusendena.

Själv är jag lite dum, och har svårt att hänga med i svängarna, men jag saknar inte hederlighet och kanske är det just så, att ärligheten och den vänliga, sanna vägen, är den enda som står till buds för oss dumma, som ändå mer eller mindre oavsiktligt lyckas klura ut de verkliga sammanhangen. Klassiskt är ju bilden av det lilla barnet som så rakt på sak beskriver vad som händer, med samma rättframhet som i en katastroffilm på bioduken.

Jag hade den oändliga lyckan att råka halka in på mineralogin och därigenom hela kunskapen om jordens historia, och de åren jag undervisade i ämnet på Stockholms universitet, är väl mitt livs utan jämförelse största och mest meningsfulla.

Tänk om man kunde få in fler miljöpartister på en sådan väg, i stället för att låta de arma, livsfarliga stackarna flyta omkring med sina missuppfattningar i den enda värld de känner liksom de trettio nykläckta kardinalfiskynglen i mitt akvarium?

Till och med jag har insett att mänskligheten inte på minsta sätt har lyckats ens snudda vid en kursförändring.

Sorgligt är det förvisso.

Kylan gjorde att jag vid passeringen av Kungsholmsgallerian, tog rulltrappan ner till nästa passage, och tog bilder av både rulltrappan med två tidstypiska flickor på väg ner, och det livsfarliga, blankpolerade golvytan mot nästa utgång mot Sankt Eriksgatan.

När jag kom åter hem, köpte jag fyra vichyvatten, mjölk och två stora chokladbiskvier på ICA Sankt Eriksplan av den söta lilla vänliga flickan i kassa ett, som alltid med ett leende räckte mig kvittot på transaktionen, som jag alltid begär.

Kajsa har varit på SÖS och fått en slags stövel i stället för gipset, vilket får mig att tänka på mitt effektiva halkskydd, som dock är livsfarligt på hårda, blankpolerade golv. Nu kan hon ta av sig stöveln vid dusch och bad, men ändå ha ett adekvat stöd när hon försöker förflytta sig.

Nu har jag druckit påtår och de två maffiga chokladbiskvierna, mums!

Trumpetövande

I förmiddags liksom varje dag systematiskt ambisövande ner i från lägsta klingande E och upp till höga klingande ass. Tonen kommer så sakteliga. Tänk om man hade kommit att tänka på detta sätt, när man började vid fyllda sjutton års ålder?

Superviktigt när man övar är, att man hela tiden är medveten om vilka toner man spelar. Hur ska man då definiera den medvetenheten? Praktiskt är ju förstås att man alltid håller reda på vad den klingande tonen heter, men det ska vara ett medvetande på djupet. Om du någonsin ska kunna spela tillsammans med andra, är det förstås viktigast, att du har ett gott gehör, en god intonation och en god stabilitet i tonsituationen. Där kommer du inte undan,  helt enkelt.

En dag ska jag presentera alla mina många hundratals spelningar jag har varit med om i så många trevliga grupper, och i den presentationen finns några pärlor, som jag lever länge på, som Kenneth Ahrnström en gång påpekade.

ADHD

Förresten, är du under arton år?

Har du klart svårt att koncentrera dej?

Har du svårt att sitta stilla?

Då kanske du lider av Attention Deficit Hyperactivity Disorders, och kanske borde käka Ritalin?

Jag har ett antal kompisar som ideligen hävdar att de har detta ADHD, vilket i deras fall fullständigt saknar förankring, vill jag påstå.

Det värsta är nog dock att koncentrationssvårigheterna ofta inte alls saknas, när det gäller att sitta vid datorn och spela sjuka krigsspel till exempel.

Nej, gör som Stålmannen! Var snäll, klaga inte, älska allt vackert och fint, ha inga fördomar, och var inte vidskeplig!