Mera städning.

Det gäller att sköta sig. Att klara sig.

Jag äger nu i dag tisdag 223 kronor på bankkontot plus 18 kronor i kontanter (tiokrona, femkrona och enkronor), det ska räcka till fredag, det är OK, men det är svårt att handla under hundra kronor per dag, konstigt nog. De är alltid någon basvara som har tagit slut.

Två liter mjölk per dygn går ju åt, och jag äger ett ägg som kan bli till pannkaka liksom igår.

Lite kaffepulver finns kvar och vardagsrumfönstren är tvättade, så nu ligger köksväggarna, ugnen och hålrummet nära till hands. Det finns flera tidigare webbsidor om hålrummet, det är verkligen ett återkommande problem.

Det är helt enkelt en förutsättning att hitta saker, för att kunna glida vidare i denna underbara tillvaro. Att hitta saker förutsätter samband, och samband kan bara ske med organisation, hur ångestframkallande den än är. Det är imponerande, men samtidigt rörande, med gamla tiders rader av växeltelefonflickor och deras korrekta röster, av vilka min mamma var en.

Jag skriver så mycket fel på tangenterna, måste titta på dem mest hela tiden. Båda lillfingrarna har krummat ihop sig i nittio graders vinkel, och nu verkar höger ringfinger komma också,dupitrens kontraktur, ärrbildning i fingrarnas senskidor.

Opererad sju gånger. Hemska operationer med de mest outhärdliga smärtor man inte trodde fanns. Senaste gången blev jag sövd, men sedan… När bedövningarna släpper växer värken långsamt men säkert, och man får räkna med åtminstone en vecka i de mest helvetiska plågor. Plågor i händerna. Det har hänt att jag måste stoppa i mej hur mycket smärtstillande Alvedon, distalgesic eller ibumetin som helst i ren förtvivlan. Så att man nästan upplever sig försvinna från hela skiten.

På den tiden jag opererades med lokalbedövning, lärde jag mig att det inträder ett fruktansvärt oförutsett moment av plågor när cirkulationen i de helt avsnörda armarna åter släpps på. Det är helt groteskt, smärtor man inte trodde fanns.

Nu ska man kunna injicera något som löser ärrbildningarna, men man fasar för tanken, det gör säkert mycket ont.

En utvecklad framtid, om den finns, kommer förundrat att visa upp dessa pionjärplågor, men hur man än gör så kommer ju döden ändå, och man blir lika ledsen varenda gång, när man tvingas se den på nära håll.

Trist med högra ringfingret, för det är mittenventilen på trumpeten, och jag försöker faktiskt hålla ambisen fortfarande. Jag visar inga bilder här, för det är faktiskt enormt motbjudande.

Det är mina plågor, och till dessa kommer en kronisk migrän som jag haft sedan jag var åtta år och låg på barnsjukhus i fjorton dagar för att dom skulle försöka hitta orsakerna till värken. Med kronisk avses här att anfallen obevekligen kommer en till fyra gånger i veckan.

Långt senare kom man på att det verkligen var migrän.

Många andra, inte minst bland mina närmaste medmänniskor har ju också sina plågor, och det är klart att man så gärna vill hysa medlidande med dem. Man frågar hur de har det, men kan knappast göra någonting. Dessutom vill många inte skylta med sitt elände. Man vill ju självklart vara frisk, stark och attraktiv. Sjuka individer är inte attraktiva, man vill hålla defekter så mycket som möjligt på avstånd.

Det är kanske mest tragiskt med så gravt handikappade att fortplantningsförmågan är störd. Deras vilsenhet måste ju vara fruktansvärd, den leder också till självmord, men varför ska de tjata om sin olycka?

Det har kommit på modet med TV-program som visar andras elände, kanske för att man ska tvingas tycka synd om dem. Handikappade, rullstolsbundna, trafikskadade, förståndshandikappade dårar. Det verkar som om reportrarna vill frossa i motbjudande närbilder på injektionssprutor. Det är sjukt och äckligt. De som  har läkar- respektive sköterskeutbildning har väl vant sig, men låt för sjutton vi andra vara ifred.

Man kan stänga av TV säger några. Vad är det då för mening med TV? Att ha den avstängd?

Själv äger jag ingen TV, skulle aldrig ha råd med licensen, jag går upp till kompisen en trappa upp, som har TV. Kanske i första hand för att slippa reklam, men numera är även de så kallade reklamfria kanalerna så nerlusade med reklam, att man undrar hur det är fatt.

Reklam för egna program! Ofta visas ovanligt sensationella, inbjudande eller spännande sekvenser, som gör att man stannar upp en stund, bara för att några ögonblick senare läsa på TV-skärmen att det gäller ett program som kommer an annan dag, en annan tid. Det är faktiskt bedrägeri.

Överhuvudtaget är rörlig bildreklam en omöjlighet, man har ju inga alternativ, utan måste stänga av eller koppla till annan kanal om man har någon.

Det mest tragiska är att det finns folk som kan tycka att reklam kan vara kul. De inser inte vad de gör, som Jesse sa.

Att säljare måste marknadsföra sig är klart. Men när man tänker på de otroliga summor pengar som slösas på investeringar av nya företag, blir man alldeles förtvivlad.

Nu vågar jag inte mera. Livet är underbart liksom hela jordens historia, fastän så smockfylld med lidande av de grymmaste slag.

En märklig sak i denna sjuka tid är det som kallas barnfonden. Varifrån kommer dessa oerhörda massor av pengar? Vilka sjuka krafter är det som ligger bakom dessa manifestaioner? Hur kan någon finna sympati i motbjudande svarta, krullhåriga löss, som förmodligen inte ens är sjuka, som lever i en annan totalt främmande världsdel, och som är en i allra högsta grad bidragande orsak till jordens största nuvarande problem: vi är 6,5 MILJARDER människor för många. Dessa 6,5 Miljarder måste ju bort, för att vi ska kunna återvända till normalpopulationen, vilket enligt alla naturens lagar kommer att ske inom några hundra år. Vi vet ju detta, varför blundar vi? Sedan måste man undra vad det har tagit åt dagens uppfattningar, som tydligen anser barn vara en annan slags varelser. Andras barn är ju faktiskt från början i princip outbildade nollor, ägg, kvalster, äckliga larver.

Man undrar om människor skulle finna sympati för lidande på andra planeter också, om sådant kunde påvisas?

Dessa lyckokänslor, varifrån kommer de?

Man måste akta sig, man måste klara sig, sköta sig!

För min del är det jordens, världens och livets skönhet som skänker kraften. Frihet från vidskepelse, upplyft av vackra minnen i storm och sol i Stockholms, med allt annat ojämförbara, skärgård och vetskapen och kunskapen om hela livets historia på jorden.

Odi profanum vulgus et arceo, var det inte så? Arceo!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Värk i magen. Barnmatsburk med smör o ett glas mjölk. Var tvungen att diska först, det var inte särkilt mycket, men måste göras ordentligt, jag fick till och med tillgripa tvålull. Barnmaten var pasta bolognese. Pasta, ett egendomligt ord som s...

Jag måste tacka för alla positiva kommentarer till mina inlägg i denna sporadiskt uppdaterade blogg! Tyvärr förekommer även kommentarer där meddelaren tycks vara ur balans, kanske påverkad av för mycket jästa och destillerade drycker. Jag vet att j...

Minns ej nåt riktigt liknande. Konstant snuva, hostar, nyser. Bafucin. Det är elfte dagen nu.   Jag litar på att det går över av sig själv.   För en vecka sedan hade jag såna smärtor av att svälja, att jag åkte in akut klockan fyra på mor...

Så det kan bli. Stackars mänskligheten, ensam på sin planet här i universum, fanastiskt fixerad vid sin egen fortplantnings mekanismer.   Jag har nu äntligen gått igenom hela disken, När den har torkat ska jag kolla antalet objekt med tallrikar, ...

- Vilken lycka! Men tro inte USA går att rädda, USA är sedan länge förlorat.   - Myrorna ska upphöra i Stockholm, det är en verkligt sorglig nyhet. Birkastan som en gång för länge sedan var en trivsam och tilltalande stadsdel, tar ännu ett steg m...