Att ha fått delta i en Kårsdragskonsert tillhör det stora!

Det går knappt att beskriva - idéernas födelse, planeringen, repeterandet, arrandet, genomförandet, festerna, alla glada kommentarer.

Däremellan finns smärre tillfällen när minnena skapas av en tillfällighet och helt osökt.

En sommardag stod vi framför notskriftstavlan på Marholmen och sjöng på en låt som inte tillhörde vår vanliga repertoir. Vad som fanns före eller efter minns vi inte, men jag minns åtminstone två ytterligare närvarande personer förutom jag själv, som under Marholmenveckan var dirigent i Kårsdraget.

Den ene var Calle Melin som stod med en gitarr om halsen, och den andra var vår gäststuderande linguistiker (heter det så?) från USA, Lori Taft.

På en Åboturné viftade vi alla med svenska flaggor, men Lori ensam hade stjärnbaneret. Jag minns inte den specifika anledningen till den uppoppade nationalismen den gången.

Men vi som stod framför den svarta tavlan med notlinjer den dagen, försökte erinra oss Mungo Jerry's Summertime.

Lori mindes väl en del av texten och Calle kunde förstås de enkla bluesackorden.

Jag glömmer aldrig de minuter när vi stod där och tittade upp på tavlan, jag gjorde emellanåt några anteckningar, kanske skrev jag ner något av melodin, kanske det vi kom ihåg från texten.

Det bör väl ha varit lunchtiden efter den läckra maten, det var ljust ute och året bör ha varit 1981, mitt under min dirigenttid 1978 - 1983.

Anders Sjöstedt yttrade långt senare med ett av sina kloka uttalanden, att det tar fem år att bryta ner en dirigent i Kårsdraget.

Varför nu denna reminiscens?

Jo, jag fann i min bokhylla bland musikböckerna en bok författad av vännen och f.d kårsdragsdirigenten Holger Larsen, numera professor emeritus vid musikvetenskapliga institutionen vid Stockholms Univeritet.

Boken heter

good vibrations - Rockmusikens stilar och trender. De 25 första åren.

Med dedikation från författaren.

Jag tog tag i den och började läsa, den här gången parallellt med att jag spelade upp en del låtar via Spotify.

Jag brukar vanligen nästan uteslutande spela klassisk musik där, men nu blev det en massa annat också. Det mesta med sina minnen, varav ett alltså somrarna med Mungo Jerry för evigheter sedan.

Så det kan bli.

Heja Kårsdraget, vilken lycka att ni finns!   

Tack alla gulliga gurkor med gurksandwichen i spetsen.

Läcker!

Ja, jag älskar verkligen cucumbersandwich.

Goda tårtor, kakor, gjorda dammsugare i mycket grön nyans.

Nu en välsaltad o vitpepprad, hel kyckling i Schlemmertopfen, fylld med hackad persilja, lök och flera matskedar smör.

Jag åkte till Odenplan, tog nästa till Fridhemsplan, handlade på Daglivs, men glömde lik förbannat nescaféet...

Vilken är den vanligaste frågan en bibliotekarie får i sitt dagliga arbete?

Den näst vanligaste?

Den näst, näst vanligaste?

Den fjärde vanligaste?

Sedan frågar man efter P.G Pettersson.

I min källare inträffade en dramatisk förändring för några veckor sedan.

Stora, gröna rullar med plastikkabel släpades in och kopplades omkring i källarregionerna.

Här stod förr mer eller mindre användbara cyklar. Detta är slang som innehåller ett antal finare optikkablar.

Det är Stockholms Stad som installerar transportmedium för Internet.

Samtidigt monterar man upp små ljusgråa låsbara skåp, från vilka sedermera ska göras anslutningar till husets internetkunder.

Det är Stokab som installerar. På stadens bekostnad ska alla stockholmare ha kontakt med cyberrymden.

Man undrar över meningen. Ingenting blir  bättre för det, och Internet kan man lika gärna vara utan, eller hur?

Det är beklämmande att se treåringar fösa bilder på bildskärmar. Att fösa bilder är lika svårt som att kröka avtryckarfingret, vare sig man vill döda pöbeln eller dess härskare. Att livets mening är att döda andra varelser och äta upp dem, betyder inte att vi måste ge upp tron på framtiden. SKÅL!   

Vore det inte bättre att dra in på de TRETTIO MILLIARDER (30.000.000.000 SEK) som det meningslösa medlemskapet i EU kostar till ingen nytta alls!

Jag vet vad pengarna hellre skulle användas till, men det säger jag inte ännu!

Däremot har jag komponerat ett och annat och det fortssätter jag med.   

Det är roligt, vackert,  och det är till glädje för jordens människor i denna BFX, som nu rätt snabbt närmar sig toppen, innan den liksom alla populationskurvor kommer att plana ut och återvända neråt till vårt outsägliga gny.

Människan är duktig, och duktigare blir hon för var dag.

Men detta gäller bara dem som inte tillhör profanum vulgus, vilket de allra flesta gör.

Människan är duktig och kommer att hålla kurvan hyfsat plan ett tag, innan konflikten med verkligheten slutligen får det hela att svikta.

Livet är underbart och sommarregnen är ljuvliga, hurra för kärleken och alla dansande små regnälvor!

03.40 toaletten

03.42

03.43 AK:s raggsockor på

03.44 strömfördelaren till modem på

03.44 tar 1/4 tablett ur skafferiet med ½ mugg vatten

03.44 startar datorn

03.45 hämtar kan. koppen vid pianot.

03.45 fyller på bitsockerskålen

03.46 fyller på mellanlagringskaffeburken med nescafé lyx

03.46 startar vattenkokaren

03.47 fyller varmvatten i kaffekoppen

03.47 hämtar rödmjölk ur kylskåpet och häller i kaffet

03.48 går in i bloggservern

03.49 letar lösenordskod i Entredata. Finner att lösenordet ändrades den 26/10 till tjiopit 11
03.53 loggar in på bloggplatsen

03.14 bloggar m rubriken Morgon Mira 18

Detta var bara en liten, liten del av alla de moment man måste göra för att stiga upp och arbeta med datorn.

Målet är förstås att man ska kunna somna om om en stund

Luffarkonst.

Mira fyllde 18 år i torsdags och hon ska få en liten värmeljushållare som jag köpe av Elli. Elli o jag var på Skansen för någon månad sedan och ramlade rätt på några trevliga stånd vid Bollnäsparken, där man bland annat demonstrerade luffarteknik, något som intresserade henne alldeles oerhört. Hon gick och köpte allehanda sorters metalltråd i olika dimensioner på Grönmarks Järn, och började öva sig mellan DNA- och virusstudierna.

Min käre trummis salig Pea

Man tänker förstås på Pea S. som avled häromdagen. Fick budet via eposten från Kjelle, skrev till honom en liten kommentar.

Ja, Pea var en pregnant figur i mitt liv. Emedan han var en dem som ägde trummor kom han att börja i mitt tradjazzband The Pearls redan på ett mycket tidigt stadium.

En gång gjorde vi en tågresa till och från Gävle och samtalade mycket. Vi hade spelat på något läroverk, men bara Pea och jag reste med tåg. Jag tror att flickan som arrangerade händelsen var vår goda vän Kerstin Eliasson.

Familjen S. hade något gods på andra sidan fjärden och var uppenbarligen både högkultiverad och välbesutten. De kom hit under andra världskriget och vid ett telefonsamtal många år senare berättade Pea:

- Och kan du gissa vem som hjälpte oss hit?

- Nej, ingen aning.

- Herman Göring.

- Högst imponerande! Berätta mer!

Så kom en kortare redogörelse. Familjen hade tydligen egendomar norr om Berlin, och flyttade till Sverige med etablering på någon gård på fastlandet nordväst om Hässelby.

- Det finns en bild. Jag minns att han  var väldigt stor, snäll och glad. Pea måste själv då ha varit bara några år gammal.

Det finns en parallell med salig Allan von R. som vid åtta års ålder i krigets slutskede i Berlin bevittnade ett otal mer eller mindre dramatiska våldtäkter. Det säges att han av detta kom att få en speciell attityd till sex, han blev tokig i kvinnor. Men jag minns honon då inte som någon Quagmire. Tjejer intresserade oss alla, giggedi, giggedi...

Några händelser minns jag från tågresan ner till Stockholm med Pea.

Peo gick under behandling för något ryggproblem. En långvarig kontakt med sjukgymnast och sånt.

Han körde gårdens fordon redan i tonåren. En gång inträffade ett  allvarligt tillbud, och för att blixtsnabbt kunna stanna tvingades Pea att lägga in backväxeln i full fart på jeepen har körde. Detta stoppade fordonet, men växellåtan spolierades. Han fick inget klander för detta, då det betraktades som en korrekt reaktion i den uppkomna situationen.

Man hade jaktmarker och jag fick veta att jägaren på jakter kunde föräras en liten grankvist i mössan när man gjorde sin första doublé. Detta att skjuta två harar vid samma tillfälle med samma bössa (samma anläggning), hände den unge Peo en gång, varvid han fick sin lilla gröna kvist, och hans mamma grät av rörelse när jaktlaget anlände godset.

Vi lyckades få ihop en Pölsarträff hos Kjelle den 2/2 2006 då Peo kom med sinna trummor, sin rulator och sin högst goda vilja. Det blev en mycket trevlig kväll, då vi lagade ärtsoppa med varm punch och spelade några låtar.

Vid det tillfället togs också bilder:

 
Från vänster Knutte trombon, Kjelle banjo, Pea trummor, Hasse klarinett, Anders bas, Lasse keyboard och jag själv längst bak till höger trumpet. En vänlig granne kom in och tog bilden. Vilka underbart trevliga killar! Under åren har det blivit många glada sammankomster, spelningar och samtal.

Sommarregn   
I går blev jag klar med Sommarregn. Jag lägger  in en länk direkt till sidan på Thom Bergh musik där den finns. Text o musik av mej. Självklart går det att göra en version med nyare rytmdunk också, var och en kan köpa klaverutdraget och göra egna arr: Sommarregn, underbara sommarregn.

Sedan länge planerat. Klockan elva fm idag. Remiss från den underbart skickliga sköterskan som lyckats så bra de senare gångerna.
Upp i tid, duscha i lugn och ro, fixa rätt saker i fickorna. Kontokort, näsduk, nycklar, sjuttiokort, hearing aids...

Hann till och med göra rent bordet efter gårdagens bak.

Jag bakade de goda vetelevarna som Margit och alla mostrarna gjorde, såna man skär i skivor lämpliga att doppa i kaffe eller te.

Enormt goda. Jag skär levarna i decimeterstora bitar och lägger i frysen.

Här en skiva på snickarmästaren morbror Torstens med åren allt buktigare skärbräda, med en massa ovidkommande smulor dessutom. Dock tycker jag nog att den här är en aning för degig, i och för sig gott, men inte proffsigt. Smör, kanel och socker. Mmmm.

Hursomhelst. Grunnade på att jag under lång tid skissat på en sammanfattande bok "Min Kamp" om mina preferenser och iakttagelser i livet. Föga originell titel sedan Adolf Hitler kommit ut med sin bok med samma titel redan på 1920-talet. Men det var ett arbetsnamn, mera på skoj än slutgiltigt.

Så får jag i går kväll hos Kompisen se det suveräna programmet BABEL med den överlägset skicklige och trevlige Daniel Sjölin. Han presenterade Karl Ove Knausgård, som nyligen kommit ut med sitt enorma verk "Min Kamp". Morsning.

Så började det bli dags att bege sig till Karolinska sjukhuset, allt planerat o klart. Lite pirr känner man ju, det är precis på gränsen det där med att tappa blod, ibland gör det rejält ont när dom kör in den rätt grova kanylen, för det mesta rätt snabbt övergående, vid andra tillfällen en kraftig värk som sitter i ett bra tag.

Nej, usch, det är inget att se fram emot, hur trevliga, vana och proffsiga dom än är, all den där duktiga personalen på Hämatologen.   

Jag upplever det som att det blir mer och mer ont med åren, där finns ofta problem med att hitta ett lämpligt blodkärl.

Förra datortomografin var rent obehagligt förfärlig, sköterskan fick sticka tre gånger, det gjorde jävligt ont. Man måste ju få en kvarsittande infartskanyl för kontrastmedlet. Efter det enorma blåmärken dessutom. Trots att jag verkligen försökte förklara att jag nog måste anses svårstucken. Jag vill inte, vill inte, vill inte...

Som sagt, allt planerat. Den skära remissen tydligt placerad på anslagstavlan, jag hämtade ner den för att ha något att visa i kassan.   Ögnade genom texten:

Du är bokad:

Datum 16/11, Tid 1100, Orsak Venesectio.

Jaha...  

Sätter mig framför datorn och bloggar i stället.

Ja, vi befinner oss just nu i mänsklighetens på jorden första befolkningsexplosion. Det är så rörande att den dagen vi blev nio miljarder höra TV-hallåan med glädje utbrista "och det blev ingen explosion!". Men om man spelar upp det i tiodubbel hastighet skulle väl vilken idiot som helst höra den skarpa skrällen. När jag föddes var vi knappt fyra miljarder människor, redan det fyra miljarder för mycket jämfört med normalpopulationen.

Jag har nog fått leva det lyckligaste av liv. Jag känner i varje fall ingen som har fått leva ett så underbart liv som jag.

Men där finns ingen rikedom, ingen frihet från sjukdomar, ingen frihet från vänner och anförvanters död. En hel mängd svek, ljug och skumt smygande.

Ett del av ett skolår utsattes jag för en ständig mobbning, vilket jag efter stor press löste utan inblandning utifrån. Den dagen glömmer jag aldrig, det var verkligen en  explosion som mynnade i en lysande befrielse.

Nej, lyckan ligger i det underbara jag har fått uppleva i form av förkovran, av kunskap, kärlek, skapande och gedigen vänskap.

Jag har fått uppleva musiken, har gedigna utbildningar inom både musik, humaniora och naturvetenskap, utan detta hade jag förblivit en dillettant, en som tror sig veta allt. Den största trösten är kanske, att jag fick en gedigen tidsuppfattning genom geologin, mineralogin, petrologin och paleontologin.

Hästskon

Den främsta symbolen för lyckan är hästskon. Men denna lycka kan man inte skaffa sig med aktiva medel. Den lyckosymbolen går inte att köpa för pengar. Hästskon måste hittas, ute i markerna, vara ett minne från ett passerande ekipage.

Hästskon är en portal genom vilken lyckan kommer och går. För så är det med lyckan, ibland uppfylls man av den, ibland verkar allt bara trist, grått och fyllt av smärta. Jag har hela mitt liv lidit av en ohygglig huvudvärk som med åren visade sig vara migrän. Det kommer som anfall inlett av flimmer för ögonen och synbortfall, senare även dysfasi och känselbortfall i händerna och på andra ställen. Det är en kramp, och liksom alla kramper ligger plågorna utanför all kontroll. När jag var åtta år låg jag i flera veckor på observation på ett barnsjukhus i Stockholm. Man fann ingenting. Det sannolika var väl överansträngning. Jag hade fruktansvärt svårt att klara mig i skolan, tidiga, mörka morgnar, sena, mörka hemkomster och föga kraft för nödvändiga läxor. En stress som slog ut mig gång på gång.

Min största lycka ligger i mitt medfödda gehör och min i de tidiga åren barnsliga kristallklara röst, jag kände lycka när jag hörde musik, men det tog många år innan jag verkligen förstod det där med Mozart, Liszt, Wagner, Beethoven, Mendelssohn och kanske framför allt Sibelius.

  
Här en hittad hästsko från en häst som någon gång tappat den vid en åker ute på mitt älskade Vik.
Symbolen är som sagt var en portal, en port, en dörr, genom vilken lyckan kan passera fram och åter utan hinder. Lyckan kommer, lyckan går.

Därför skall den sitta som på bilden, med eventuella sömmar kvar.

Det är en styggelse att se hästskon sitta upp och ner, med portalvalvet neråt, där lyckan snart förtvinar och dunstar bort, eftersom den ingenstans har att ta vägen.

Fyrklövern

Nästa symbol för lyckan är väl fyrklövern. Antagligen blott för dess sällsynthet. Men fyrklövern har ju en stor skönhet i sig själv, liksom alla klöverblad, jag brukar strö ut rödklöverfrön på gräsmattor, för att så småningom se de söta små bladen komma upp. Klöver kan aldriv vara ogräs, när det finns i en gräsmatta.

När jag föddes fick jag en gyllene lyckoslant:

På framsidan står ordet LYCKA, och på baksidan finns en fyrklöver. Jag vet inte vem som gav mig lyckoslanten, kanske var det någon nära släkting, en morbror eller moster. Jag föddes i en av mänsklighetens lyckligaste perioder, så det ligger väl inte långt ifrån att man bringade familjen denna lyckosymbol till den förstfödde sonen.

Lyckoslanten har hela livet legat i botten på en liten förtjusande silverskål, som jag fick vid samma tid

 
På baksidan är mitt förnamn och födelsedatum ingraverat.

Kärleken

Detta är privat, och borde så vara för alla. Men vi som möttes, ni älskade kvinnor som ännu är i livet, vet vilken överlägsen lycka som ligger däri. Det är nog ingen överdrift att hålla med om värderingen i den pekoralistiska ramsan att "störst av allt är kärleken".

Det lönar sig att titta i min röriga webb, där finns massor av det som bidragit till min lycka under livet, jag tackar er alla för det! Skicka gärna en kontaktmeddelande, det är alltid kul. Eller fråga nåt...

Odi profanum vulgus, et arceo.