Det flimrar i halva synfältet, jag ser bara halva ungefär, slår ofta fel på tangenterna.

En egendomlig, obehaglig och skrämmande perception.

Vem som än från ingenstans drabbades av detta skulle förmodligen uppsöka akut sjukhusintag.

Det lär vara samma symptom som hjärnblödning, fast detta förhoppningsvis är en kramp i hjärnbarken, det är väl småmuskler eller blodkärl som drar i hop sig, som kramp är.

Man kan få kramp i ett ben och uppleva väldiga smärtor, vad är det som sker? muskelfibrer börjar leva ett eget liv?

Om jag har tur slipper jag dysfasin som ofta uppträder, dvs talförmågan blockeras en stund, det brukar röra sig om max en halvtimme. Hur man än försöker, så kan man inte formulera en begriplig mening, blir bara, me mö öö mm, det är bara att låta bli och vänta.

Jag har aldrig någonsin funnit det minsta som skulle kunna ge en reproducerbar attack av detta.

Möjligen, möjligen kan flimmer från bildskärmar kännas som att ha ett samband.

Men attackerna kan komma i precis vilka sammanhang som helst, i vila, i ansträngning, mitt under en kårsdragskonsert, under en avspänd segling i skärgården, mitt under en trevlig sommarpromenad längs kanalen, när som helst utan minsta registrerbar orsak. Ibland känns suset lite starkare än vanligt någon timme innan, men det är långtifrån alltid.

Eftersom jag i flera timmar haft ingående samtal med de duktigaste specialister anser jag mig veta och tro på, att detta är just migrän med sina många varianter.

Detta att ha andra symptom brukar benämnas något speciellt.

Egendomligheterna uppträder alltid ensidigt, just nu mest på högra sidan.

Efter 15 minuter kommer en kraftig huvudvärk, sedan sitter en dyster tyngd- och mörkerkänsla i uppåt ett dygn, vad man än gör.

Jag har fått testa alla förekommande mediciner, men inget hjälper.

Man undrar helt enkelt vad de ska hjälpa emot?

Om det gäller värk, så finns ju mycket att välja på som bedövar eller dåsar. Bäst är väl att sova, men det är inte bara att lägga sig.

En halv Alvedon räcker långt.

Akupunktörer och extremt höginvesterade medicinfabrikanter gör stora pengar.

Apoteken överbjuder varandra i erbjudanden om (dyrbara) mediciner, gärna med bilder av snygga tjejer med ett till synes orgasmliknande förklarat skimmer i ansiktsuttrycket.

Men det går över tack och lov, sedan är det bara att leva vidare tills det kommer nästa gång.

Det första vuxna, så småningom korrekt diagnosticerade, anfallet, kom den dagen jag gjorde testerna under mönstringen för värnplikten. Mitt i långa multiplikationer och divisioner kom flimret. Synen försvann. Jag blev totalt skräckslagen och övertygad om att nu dör jag.

Men jag vågade inte säga till, jag tyckte nämligen samtidigt att det var så oerhört pinsamt, jag satt där vid min pulpet och löste uppgifterna med den största viljeansträngning.

Så kom värken och synen återvände. Resultatet blev nog inte så bra, men jag blev särskilt utfrågad inför mönstringsnämnden.

Jag var då ledare för ett dixilandband i Stockholm, vilket förstås tilltalade de vänliga kommittédeltagarna.

Minns att jag uttryckte synpunkten att dom kan ju inte spela utan mej på frågan om hur man ledde en orkester.

Jag hamnade som signalist på T1 i Linköping, men det är en annan historia.

Som nioåring låg jag på observation och undersökningar på ett barnsjukhus i Stockholm i fjorton dagar.

Det gav oförglömliga minnen från en annan tid, en annan värld. Sjuksköterskor med uniform och disciplin, särskilt har jag en minnesbild av en som var så särskilt vänlig och snäll mot mig, hon sa att jag påminde om hennes lillebror.

Man skrev brev på den tiden, och breven till mamma och pappa finns kvar.

Här en del av första sidan av ett brev där jag önskade en pennformerare, suddgummi och en linjal. Där låg den lille gossen och skrev, och det var långt till att brevet skulle komma iväg, skickas, komma fram och slutligen kanske ge en positiv utdelning i form av de önskade sakerna.

Det är väl ingen tvekan om att detta har bromsat mycken aktivitet i mitt liv.

När jag nu skriver, lyssnar jag samtidigt på mina CD-skivor med julmusik från Adolf Fredrik och Musikgymnasiets körer.

Under den tiden jag hade lyckan att ha barn i dessa skolor, gick jag alltid på alla konserter.

oförglömliga upplevelser som blandas till en skön och nostalgisk mosaik av minnen.

För mig blev det inte mindre än arton AF-barnaår, dvs så många år i mitt liv hade jag minst ett barn som gick i AF:s musikklasser eller musikgymnasium.

Detta och mycket annat som jag inte kan förklara ger en känsla av ett mycket lyckligt liv.

En glädje byggd på kunskap och upplevelser befriad från vidskepelse och andra gudar.

Och det finns tveklöst många som haft det värre, mycket värre.

 

resume writing

15 december 2011 14:51

This is one of the most terrible disease. It'll interfere to work to you.

http://cvresumewritingservices.org

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Värk i magen. Barnmatsburk med smör o ett glas mjölk. Var tvungen att diska först, det var inte särkilt mycket, men måste göras ordentligt, jag fick till och med tillgripa tvålull. Barnmaten var pasta bolognese. Pasta, ett egendomligt ord som s...

Jag måste tacka för alla positiva kommentarer till mina inlägg i denna sporadiskt uppdaterade blogg! Tyvärr förekommer även kommentarer där meddelaren tycks vara ur balans, kanske påverkad av för mycket jästa och destillerade drycker. Jag vet att j...

Minns ej nåt riktigt liknande. Konstant snuva, hostar, nyser. Bafucin. Det är elfte dagen nu.   Jag litar på att det går över av sig själv.   För en vecka sedan hade jag såna smärtor av att svälja, att jag åkte in akut klockan fyra på mor...

Så det kan bli. Stackars mänskligheten, ensam på sin planet här i universum, fanastiskt fixerad vid sin egen fortplantnings mekanismer.   Jag har nu äntligen gått igenom hela disken, När den har torkat ska jag kolla antalet objekt med tallrikar, ...

- Vilken lycka! Men tro inte USA går att rädda, USA är sedan länge förlorat.   - Myrorna ska upphöra i Stockholm, det är en verkligt sorglig nyhet. Birkastan som en gång för länge sedan var en trivsam och tilltalande stadsdel, tar ännu ett steg m...