Jag skyndade ner till Karlberg, till pendeltågstationen, en massa folk  på utgående så jag fick dröja en aning innan jag fick igång kortet och kunde slinka in i spärren. Mitt tåg just på ingående, bortersta spåret, nerför trapporna, sista biten fram till tåget fick jag springa och kände hur matt och trött jag var, polycytemian sätter tydligen sina spår, alldeles dimmig i blicken, trumpeten tung i handen, inte mindes jag att det var så jävla tungt med fodral och allt. Fick tag i en sittplats och kunde andas ut, det behövdes verkligen, jag inser att jag borde ha avstått från det här som jag sa till Knutte redan från början när han ringde i tisdags, min spontana reaktion var nog riktig, men jag tröstade mig med att det ändå vore fint att träffa grabbarna.

Tog fram sordinen som jag i sista ögonblicket stoppat i rockfickan, öppnade trumpetfodralet och stoppade in den, tog fram den lilla mobilen. Tack och lov att jag ringde till Knutte och fick veta av någon hemma hos honom vilket som var hans riktiga mobilnummer, och att jag lagt in det i min egen mobil. Nu kunde jag göra ett SMS och jag skrev, Sollentuna NE 1400. Det kom iväg. Efter en stund insåg jag att jag menade 13:50 så jag skickade ett nytt SMS med lydelsen Nej 13:50.

I nästan samma ögonblick var vi framme vid Sollentuna och jag började gå, jag hade ju hamnat i tågets slut, så jag fick gå hela, långa perrongen mot den norra utgången. Det var den enda utgång som föll mig in att vara möjlig. Men det var jobbigt, trumpetfodralets handtag skar in i handen, trots ganska tjocka vantar.

Så kom jag ut vid bussterminalen, ingen Knutte, ingen bil. Klockan hade nu blivit fyra minuter i två på eftermiddagen, och jag började oroa mig för om något skulle kunna gå snett, bara en halvtimme kvar innan vi skulle börja spela, skulle läpparna hinna bli tillräckligt uppvärmda?

Jag hade inget annat nummer till någon av bandmedlemmarna och inga pengar, inte ens med sista resterna på Visakortet skulle jag kunna ta en taxi, och förresten, vad hette kyrkan, var det Silverdalens kapell, jag undrade om jag inte hade blandat ihop det med företaget Silverdalen som jag skrivit en jingel till för några år sedan. Minuterna gick, jag ringde Knutte, det enda nummer jag hade, det var en telesvarare som upplyste om att jag kunde lämna meddelande och nummer, vilket jag gjorde.

Det började regna och jag gick och satte mig i närmaste bussväntkur. Jag var trött och orolig. Det var kallt och blött men inte frysgrader, ingen snö. En sur äldre gubbe kom fram och frågade något om någon buss, och jag kunde bara säga att jag inte visste nånting, Hun undrade gnälligt varför i helvete jag satt där då, och jag kunde bara svara lite matt, att jag väntade  på en bil.

Jag ringde igen, samma telefonsvarare, samma meddelande. gick åter till stationsnedgången, minuterna gick. Runtomkring utlänningar som pratade i mobiler, alla pratar, går omkring och babblar. Jag ringde igen och äntligen svarade Knutte. Klockan var nu nästan halv då vi skulle börja spela.

Knutte verkade lugn och trygg, ingen stress här, eller ångest över den uppenbara förseningen, vi tramsade lite fram och tillbaka och räknade väl med att de andra snällt skulle vänta och inte börja innan vi anlände. Säkerhetsbältet på, Knutte säker vid ratten, alltid trevligt att vara passagerare i hans stora, varma, mjuka tysta stadsjeep.

Det var tydligen långt till det där kapellet, mycket längre än jag hade anat, men eftersom jag hade hundra procent gott samvete, kände jag mig säker och plockade fram arret som jag skrivit innan jag stack ner till pendeltåget vid Karlberg. When the Saints, F, Bb, Bb och Ess, fyra chorus.

Vi småpratade lite och så märkte jag att Knutte nämnde något om att Hasse hade spelat i någon kyrka. Redan innan visste jag att Knutte och Hasse hade en spelning på förmiddagen och att det var anledningen till att jag inte kunnat bli upphämtad tidigare.

Resan fortsatte, det var verkligen långt, hur i jösse namn hade man planerat ordna detta? Jag undrade hur engagemanget hade gått till, jo, det var Kjelle som hade läst dödsannonsen och skickat meil till oss andra, ett meil som jag genast besvarat ganska utförligt, och bett någon vidarebefordra runt till alla andra i bandet. Det handlade förstås mest om Pea och de telefonsamtal vi haft de sista åren. Men hade någon av de anhöriga verkligen bett oss spela "When the Saints" i kyrkan? Jo, det visade sig att det var frun Britta som hade tyckt att det vore lämpligt. Britta, jaha, hon fanns fortfarande i bilden, jag mindes att hon var skolkamrat med min syster.

Bilen rullade på och vi småpratade, närmade oss rentav Ulriksdal, där ju samlingen efter begravningen skulle vara. Varför nu detta?

Framme.

Klev ur, Knutte tog sin trombon, jo, vi var vid Ulriksdals fina värdshus, ingen tvekan, det var något som verkligen inte stämde alls, jag såg banjo-Kjelle bland gästerna, och Hasse Sporre, Knutte hade berättat att han hade en tjej med sig som hette Gudrun och var operasångerska, jag tyckte jag kände igen henne, kanske från TV.

Klockan var nu kvart i två och jag insåg äntligen att jag var en hel timme fel, helt ohyggligt, förutom irriterad och nervös och ganska så bragd ur fattningen följde jag med in, dörrarna var låsta, det var mycket folk i rörelse, många olika sällskap skulle slussas hit och dit, kläder lämnas i garderoben, vi blev hänvisade en trappa upp en kvinna kom fram och tittade på mig med orden du känner inte igen mej, va, Britta, sa jag och hon blev alldeles glad, hon skyndade vidare för att ordna sittningen och jag mumlade ett tack till Knutte i samförstånd, han insåg omedelbart sammanhanget.

Jag fick en plats längst ut vid ett vackert dukat bord, fina linneservetter, små miniglas med två russin, en minimal bouché på en liten träplatta, flera sorters glas. Efter en stund kom Anders, vår basist, han med segelbåten, och satte sig vid min vänstra sida, Knutte till höger. Men det var ganska trångt i lokalen, vita dukar och servetter, rent och stilfullt, blomsterdekorationer på borden, men trångt, alltför trångt, man fick intrycket att näringsstället gick på högvarv under pressen av många sällskap som skulle pusslas omkring och serveras, någon gick runt (trångt bakom ryggen) och serverade något som såg ut som en ljus glögg över de två russinnen, och efter en kort stund, Britta  mitt emellan borden  utbringar en skål för Peter, Peters skål, vi skålade och knaprade lite på de små bouchéerna, fick instruktioner om att gå ut till buffén, som benämndes julbord, mycket originellt muttrade Knutte, Anders mumlade att det låter trevligt, han hade inte hunnit äta någon, jag kände förväntan, som inte heller hade ätit något annat en en kopp kaffe på morgonen, men var förstås helt förvirrad av min idiotiska feltajming. Det var ju knappast nån idé att förklara, jag kände mig totaldum, dummare än vanligt, skulle tydligen spela liten konsert sedan efteråt, fasa, sus i öronen, urusel ambis. Förlåt.

Folk samlades vid mångfalden assietter, till att börja med sill, ägghalvor med garnityr, allt som hör till, jag valde bordet mitt emot (men trångt) med massor av småvarmt och läckerheter, mängder av såser, prinskorv, fläskkorv, knaperstekt fläsk, rödkål, grönkål, revbensspjäll, bruna bönor, helt överväldigande. Vis av många års erfarenhet tog jag ytterst blygsamt på tallriken, man tar mer sen, nya tallrikar, gå många gånger. Tillbaka in till bordet, gjorde beställning på öl, grabbarna körde väl bil allihopa, så det beställdes lättöl, själv hade jag väl innerst inne velat dricka mjölk. Men det fanns rejäla snapsglas, ack minnen från forna tiders glädje.

Några pärmar cirkulerade, bilder av The Pearls, tidningsurklipp från Vinterpalatset, jättepopulära the Pearls spelar klockan två, en orkestertävlan på Lidingö, men allting nästen kemiskt odaterat, jag ska mejla mina barnbarn att dom inte får glömma sådant, nu satt vi här och gissade fåvitskt, vilket år var det, när var det, helt lösryckt och befriat från tidstämplar, som ju ändå är kanske den viktigaste egenskapen hos ett dokument. Inte ens tidningarnas datum nämndes någonstans, men att vi spelade klockan fyra, eller halv sju, det fick dåtidens tidsorienterade publik noga veta. Nu finns gudskelov tidstämplar på alla elektroniska dokument, men skriver man något på papper eller i en dagbok, måste man skriva datum och tid själv. För hand.

Vi åt och hämtade flera gånger, klart angenämt, men trångt, ute mörkt.

Så skulle vi spela, instrumenten fram borta i ändan av det lilla burspråket där borden stod.

Jag bestämde till slut att vi skulle börja med ”Please, Don’t Talk About Me..” i Bb.

Bess säger Hasse, jaha, åtta miljoner människor i världens sexmilliarders befolkning har ett helt eget sätt att benämna denna ton. Trött man blir.

Iksom att säga tjugohundraelva i stället för tvåtusenelva, som vi likaledes är totalt ensamma om i hela denna kaotiska värld.

Jag använde sordinen, vågade inte ens tänka på att visa min matta ton, en gång i tiden hade jag så kallad fin ton, men det kunde man väl glömma nu, som tur finns några inspelningar, kanske lägger ut något på  molnet så småningom. Kommer att tänka på att jag en gång lärde mig hela ”Maple Leaf Rag” på piano, likaså inspelat, det ska jag banne mig också spara på nåt vis för framtiden, barn och vackra barnbarn.

Vi drog igång, till att börja med kände jag mig helt borta, spelar jag verkligen? Rytmiskt kändes det hyfsat, många, många års rutin går väl inte ur så där på en gång. Hasse är en pärla, banjon satt OK, och Knutte är säker, basen dunsade sina fyr-fyra-toner och trummorna saknades, vi tänkte väl alla på Peo som nu spelat sina sista toner på trummorna.

Vi spelade ”Buddy Bolden” och ”A Closer Walk”, Knutte sjöng två chorus, det har jag aldrig hört förut, men det funkade utmärkt. Vi dubblade tempot i några chorus i mitten och återgick sedan till det mera lugnt bluesliknande i slutet.

Publiken applåderade duktigt, många satt och spelade in med sina moderna ipoder.

Uppbrott, lite tack, mycket tack hoppackning och ett ordentligt surrande. Hälsningar, kramar, hej då, ensamhet och ouppfyllda tankar i längtan. Nu måste man hem i mörkret, finns något kommunalt att åka denna mörka vinterfredag med barmark?

Plötsligt var alla iväg, jag hämtade rocken i garderoben, märkte att handskar och mössa saknades. Inte kul. Gick ut i mörkret, åt vilket håll? Tog det som såg störst ut, känslan av svarta vintermörkret, dock ljus i stugornas fönster och en och annan gatlykta. Nu kändes trumpethandtagen ännu skarpare än förut, måste ha glömt vantar och mössa i Knuttes bil, hur långt att gå? Ovisheten gör obehaget värre, lidande, jag kände det som ett straff, tungt att gå, numera går alla om mej med spänstiga steg, men här var jag ensam i kalla mörkret, så jäkla obehagligt och ogästvänligt, bytte hand gång på gång, att en trumpet kan väga så mycket. En gång vägde jag den och kom till2,3 kg, säkert nästan det dubbla med fodral. Tänkte på fornt lidande i olika former, nu hade jag i varje fall mitt gällande sjuttiokort (som kostar 490 kronor) och nycklarna.

Efter tio-femton minuters promenad kom en bil som stannade på andra sidan vägen. Det var Anders som sa nåt om att jag ju kunde få åka med en bit, själv skulle han långt söderut, skulle åka någon välbekant trafikled och att jag kunde få kliva av någonstans in mot stan.

Det tog ett bra tag, enorm trafik, också ogästvänligt med hundratals bilar som till synes har sina bestämda mål.

Vi såg en jätteskylt med ordet Lindhagen, Anders tyckte att det väl var nära där jag bodde, han stannade helt illegalt och sa hej då, jag började gå utmed en smal kurva med nedförsbacke utan att ha den minsta aning om var jag var. Bilstrålkastare bakifrån lite då och då. Så började det regna igen, ganska ordentligt plaskregn, ingen mössa, ingen kapuschong, inga handskar, med det tunga fodralet skärande in i ena eller andra handen, mörkt, kallt blött, ansiktet stelnar, enstaka bilar bakifrån fräser förbi, tankar på att någon skulle komma för nära. Var är jag? Räknade stegen, ett hundra, tvåhundra, jag var ganska duktig på att stega en gång, femtiotvå steg per hundra meter. Håret rann som vore jag nyduschad, jackan föga vattentät, detta är ett straff, ett bittert öde, men någonstans måste väl vägen sluta, helst skulle man väl bara lägga sig, inget paraply, ingenting.

Fortsättning följer.

 

Sture Lundén

18 december 2011 11:12

När kommer del II?

 

konstit

18 december 2011 17:15

Jag undrar också... Jag följer inte många "bloggar", mindre än en handfull, men den här är en av dom.
(Jag tror jag fastnade i sökandet efter något recept för flera år sedan, och så halkade jag förbi "Patos i livet", och nu känns det olustigt varje gång där inte ligger någon form för nytt inlägg präglat av underfundighet som sätter saker på sin spets.)

http://konstit.dk

 

Sture Lundén

28 december 2011 20:33

Du menar väl B?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Värk i magen. Barnmatsburk med smör o ett glas mjölk. Var tvungen att diska först, det var inte särkilt mycket, men måste göras ordentligt, jag fick till och med tillgripa tvålull. Barnmaten var pasta bolognese. Pasta, ett egendomligt ord som s...

Jag måste tacka för alla positiva kommentarer till mina inlägg i denna sporadiskt uppdaterade blogg! Tyvärr förekommer även kommentarer där meddelaren tycks vara ur balans, kanske påverkad av för mycket jästa och destillerade drycker. Jag vet att j...

Minns ej nåt riktigt liknande. Konstant snuva, hostar, nyser. Bafucin. Det är elfte dagen nu.   Jag litar på att det går över av sig själv.   För en vecka sedan hade jag såna smärtor av att svälja, att jag åkte in akut klockan fyra på mor...

Så det kan bli. Stackars mänskligheten, ensam på sin planet här i universum, fanastiskt fixerad vid sin egen fortplantnings mekanismer.   Jag har nu äntligen gått igenom hela disken, När den har torkat ska jag kolla antalet objekt med tallrikar, ...

- Vilken lycka! Men tro inte USA går att rädda, USA är sedan länge förlorat.   - Myrorna ska upphöra i Stockholm, det är en verkligt sorglig nyhet. Birkastan som en gång för länge sedan var en trivsam och tilltalande stadsdel, tar ännu ett steg m...