Det fanns ett väsen som kallades Lubern.

På nätterna kunde man den sommaren höra Luberns inåtvända, otäcka skrikande i Bergshamraskogarna.

Ingen hade någonsin sett honom, men alla visste vad det var.

Det var just det där med nätterna. Alla normala varelser kände vi till, de flesta var tysta på natten, men inte Lubern.

Hans hesa bakvända skrik kunde plötsligt höras i mörkret i de djupaste skogsdungarna, även mitt i sommarens ljusaste tid kunde han också låta höra sig, men ingen såg honom ändå. Det var korta, kraftiga, bakvända, enstaka tjut i högt tonläge.

Den sommaren var Mats Linday (1928 - 2000) stor TV-kändis. Han var journalist och speaker som det hette, och alla visste vem han var, en riktig inneperson vid den tiden. Han var gift med en annan halvkändis, nämligen Carl Antons syster. Carl Anton var konstnär och trubadur och hade nyligen kommit ut med sitt första album, och alla kände till Överby vals med ”mamma som kommer med kylskåpskall fil”. Han var samtida med den betydligt hårdare och vassare Cornelis Vreswijk. Under alla förhållanden var dessa personer superkändisar i sin tid.

Om Mats Linday visste alla, att han tydligen var kavallerist, och en gång ridit uppför trapporna in i Mosebacke etablissement, vilket resulterat i polisanmälningar och ståhej för sådant bus, som vi vanliga människor stod en aning utanför.

En midsommar tillbringade jag hos vännen Bobban (Bob  Lindqvist) som hyrde ett hus av Mats Linday. Han hade inte riktigt etablerat sig, utan husets två våningar var helt omöjligt belamrade av virke och möbler som väntade på sin uppstädning, Bobban skulle bo där med sin flickvän Stina, var det väl planerat.

Någon natt med allt vindrickande och tjolahoppande har jag för mig att Bobban lyckades spela in Lubern på sin stora, fina Revox, den tidens absolut  bästa bandspelare med stora rullande hjul för banden. Det var mycket som spelades in på den tiden, men det lär väl knappast finnas något kvar, alla band är borta eller trasiga, det var teknik som sedan har omvandlats flera gånger om. Bob fungerade också som tekniker vid inspelningen av några Kårsdragskonserter, undras om de banden finns kvar, eller åtminstone är digitaliserade, annars lär det inte finns mycket kvar där att lyssna på.

En natt gjorde vi en lång biltur runt Bergshamras småvägar i Bobbans lilla Volkswagenbubbla, vi hamnade bland annat nere vid Gunnsjöns badplats med blankstilla vatten, ett ställe jag återkom till många år senare med ny familj och barn. Där finns det visst några fragment levande ljud bevarade.

Av någon anledning kom min syster Solveig ut på besök, kanske hade hon sin egen lilla bil och kom ifrån Vik, som inte ligger så långt från Bergshamra. Bob och Stina var inne i stan i något ärende, och syster och jag beslöt oss för att göra en genomgripande storstädning i hela huset.

Vi satte igång med stor Berghsk energi och fördelade allt skräp, så att det, när vi  efter åtskilliga timmar var klara, såg helt beboeligt ut, och vi väntade med spänning på vilken glädje det skulle vara för Bobban, när han kom tillbaka.

Men effekten blev inte som vi hade tänkt oss. Bob klarade inte av den stora förändringen. Vi hade inte slängt eller förstört något, vi hade inte gjort någon djupare förändring, bara städat så att den fruktansvärda byggarbetsplatsen såg lite mer beboelig ut. Nu behövde man inte längre kliva över eller runt stora högar med virke, man kunde komma fram till bord med stolar, sängar och TV, mattor på golven, och vi hade till och med på skoj hängt upp lite provisoriska bilder på några av väggarna.

Bob förblev helt enkelt tyst. Hans begynnande psykologtänkande hade inga som helst banor som kunde leda till att kommentera läget, som väl de flesta människor skulle ha uppskattat, men om det nu var så illa uppskattat, så var det väl inga som helst problem med att vräka omkring alla möbler, plankor och verktyg, och återställa röran, om så skulle vara.

Dagen förblev förstörd. Vi skiljdes i tystnad, och jag fick aldrig höra inspelningarna av Lubern. Jag minns inte heller några kommentarer om det hela. Bob flyttade ifrån Bergshamra, Mats Lindays stjärna dalade, och nu är de flesta inblandade borta sedan länge.

 

dow

5 september 2012 01:18

Most exiting! Is the Lubern still to be heard in those forests?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Värk i magen. Barnmatsburk med smör o ett glas mjölk. Var tvungen att diska först, det var inte särkilt mycket, men måste göras ordentligt, jag fick till och med tillgripa tvålull. Barnmaten var pasta bolognese. Pasta, ett egendomligt ord som s...

Jag måste tacka för alla positiva kommentarer till mina inlägg i denna sporadiskt uppdaterade blogg! Tyvärr förekommer även kommentarer där meddelaren tycks vara ur balans, kanske påverkad av för mycket jästa och destillerade drycker. Jag vet att j...

Minns ej nåt riktigt liknande. Konstant snuva, hostar, nyser. Bafucin. Det är elfte dagen nu.   Jag litar på att det går över av sig själv.   För en vecka sedan hade jag såna smärtor av att svälja, att jag åkte in akut klockan fyra på mor...

Så det kan bli. Stackars mänskligheten, ensam på sin planet här i universum, fanastiskt fixerad vid sin egen fortplantnings mekanismer.   Jag har nu äntligen gått igenom hela disken, När den har torkat ska jag kolla antalet objekt med tallrikar, ...

- Vilken lycka! Men tro inte USA går att rädda, USA är sedan länge förlorat.   - Myrorna ska upphöra i Stockholm, det är en verkligt sorglig nyhet. Birkastan som en gång för länge sedan var en trivsam och tilltalande stadsdel, tar ännu ett steg m...