Monokel i Afrika och Vasastaden.

Under mellankrigstiden, dvs tiden mellan första och andra världskrigen skedde extremt snabba utvecklingar och förändringar i Afrika.

Afrikaner fick tillgång till en stor mängd skolor, som de tidigare kolonialmakterna byggt upp i olika nivåer, från de mest elementära till avancerade utbildningar till veterinärer och ingenjörer.

Samtidigt började många svarta att klä sig europeiskt och det uppstod en fantastisk blandning av utstyrslar. En tid lär det ha funnits fler svarta människor med pressveck på byxorna än någon annanstans.

Många färgade skaffade sig också monoklar, allt för att söka efterlikna kolonisatörernas attribut. Detta synhjälpmedel över ett enda öga lär ha varit extremt vanligt särskilt i Portugal, där varenda butiksbiträde med självaktning använde den lilla glasbiten.

Senare började även urinvånarna att skaffa sig de vita inbyggarnas vapen på gott och ont.

På kanske mindre än hundra år omvandlades jordens till storleken andra kontinent till en gigantisk häxkittel av kulturblandningar från urtidens totala oskuld till högutbildat universitetsfolk inom många ämnesområden.

Detta var allt om Afrika just nu, det kommer mycket mer om detta gigantiska ämne, men nu kopplar jag i stället över till en helt annan lycklig tid med en monokel inblandad.

Trevliga stunder på Dalagatan

Vi var ett gäng som samlades lite då och då, förutom jag själv minns vi Bob, Roffe, Tommy, Kjelle, Freddy, Leffe och många fler. Det var den begynnande puss- och pettingtiden och de första vinflaskornas inträde i det gymnasiala Sturm und Dranglivet, i vårt fall mest glädje och framtidstro.

Roffe och hans bror Tommy bodde på Dalagatan 41 i Stockholm, där deras rymliga pojkrum blev centrum för många års glada galenskaper.

Jag ska här fokusera på en av kompisarna, nämligen Bob, ofta av honom själv och omgivningen benämnd Bobban.

Bob hade en mycket stor humor och kreativitet, hade litterära ambitioner, och fick en gång in en liten uppsats i BLM, Bonniers Litterära Magasin, något vi andra beundrade honom väldigt mycket för.

Han bodde ensam med sin mamma på Tre Liljors plan i Vasastaden, och på somrarna i ett litet, litet hyreshus i Gärdsvik på Ljusterö, varifrån Bob fick mängder av inspirerade impulser från den genuina och högeligen beundrade bondebefolkningen.

Här en bild på Bob nära Norra Reals skolgård. Så typiskt honom med leendet och gesten med handen. Han hade en fantastisk förmåga till situationskomiska uttryck som ständigt fick oss att skratta. I bakgrunden med solglasögon syns Roffe. Observera att vi alla på den tiden alltid uppträdde i kavaj, skjorta och slips.

och här är Bobs mamma:

Andra bilder på Bobbans uttrycksfulla ansikte:

       
Vi ser ett begynnande skägg, något som blev Bobbans attribut i hela resten av livet. Bilderna är tagna under en segling på vägen  mellan Norröra och Gräskö.

Och här under en roddtur på Åkers kanal:

 
Här har skägget den storlek det sedan fick ha under alla år.

En dag hade något ovanligt anmärkningsvärt inträffat.

Vi fick höra att Bob hade skaffat sig en monokel. En riktig äkta monokel att sätta för ena ögat.

Den var fäst vid en elegant snodd, och infattningen var i någon diskret rödaktig färg, har jag för mig.

Det mest märkvärdiga med monokeln var emellertid dess uttrycksfulla användning.

När monokelbäraren upplevde något anmärkningsvärt, kunde han i blaserad likgiltighet spärra upp ögat en aning, varvid monokeln föll och blev hängande i sin snodd.

Jag glömmer aldrig när jag första gången såg det, och hörde Roffes beundrande kommentar, ”nu lät Bob monokeln falla”.

Så gick det en tid och efter några månader var jag en gång och hälsade på hos Roffe. Jag kom att tänka på Bobban och monokeln, och gjorde en undrande kommentar.

Jag fick då veta att grabbarna hade suttit i någon av stadens barer, Bob hade låtit monokeln falla, och den hade ramlat rätt ner i barens fina keramikbord, så att glaset gick i tusen bitar.

Så var det med den saken.

Bob hade beställt den av sin optiker, och den var visst inte särskilt billig.

Vi hade väl hoppats att han skulle skaffa en ny, men det blev aldrig av, tiden gick om oss, och det fanns inte längre plats för någon monokel i våra liv, även om den i många år skänkte oss ett extra leende vid minnet.

Sänkningen av Laconia.

Jag råkade se första delen av detta förträffliga TV-program uppe hos kompisen, och blev helt betagen, men så småningom ganska irriterad på de små åsnesparkar som den i bakgrunden allestädes närvarande segrarmakten lyckats peta in.

De tyska ubåtsmännen under första, men i synnerhet det andra, världskriget var de skickligaste och tappraste sjöfolk som någonstans seglat jorden runt i sin rättmätiga vilja att försvara sin kultur och sitt land.

Men de var inga onda skurkar, utan hade en ofrånkomlig anledning till att ingå i denna segerrika flotta.

Tyskland hade nämligen av i första hand engelsmännen satts i en skruvstädsliknande blockad, som avsåg att hindra all tillförsel av nödvändiga produkter till det isolerade och krigande Tyskland.

Det fanns bara ett sätt att bekämpa denna blockad, nämligen genom att slå tillbaka mot den grymma fienden varhelst han kunde träffas på.

Som bekant var det inte Tyskland som började det andra världskriget, utan England och snart även det viljelösa Frankrike.

Att Hitler angrep Polen var något som skedde först efter oerhörda polska provokationer, då Polackerna var alltför väl medvetna om spelets möjligheter och farligheter. Allt det kan man läsa i den tidens dagstidningar, men det är sällan man hör om det i senare tider, när Tyskland hade förlorat andra världskriget.

Hitlers primära avsikt var att öppna vägen till de av polskt territorium sedan Versalliesfreden avklippta delarna av Tyskland.

Tänk bara på sådana kulturella pärlor som Köningsberg, där filosofen Kant levde i hela sitt liv. Staden och slottet senare jämnade till marken av ryssarna

När England förklarade krig var det ett inträngande i Tysklands inre angelägenheter, som ända sedan det första världskriget legat sargat efter dessa Polens märkligt tilldelade gränser.

Vad som står först i historieböckerna kommer alltid att skifta enligt segrarmakternas godtycken.

Att sedan Churchill, som var den verkliga skurken, lyckades lura med USA, var orsaken till att Tyskland förlorade, liksom i det första världskriget. Ingen kan slåss mot alla, det omöjliga låg inbakat i sakens natur, senare uppbackad av en med tiden fullkomligt vettlös anförare vid namn Adolf Hitler.

Var det ingen som reagerade när amerikanska flygplan i filmen angrep U-156? Med vilken rätt skedde det? Är det ingen som har funderat över de amerikanska styrkornas vettlösa bombningar av civila mål, som bara accelererade ända intill krigets sista dag?

Efter att i TV-programmet ha kastat in oss i den tragiska olyckan med Laconia, fick man vid något tillfälle höra jamsat om familjer som stupat av tyska bomber, men i rättvisans namn måste jag erkänna att det senare vid något tillfälle även mumlades om de sanslösa, onödiga och kriminella bombningarna av tyska territorier som var av mycket större omfattning än de rätt obetydliga engelska.

Hitler hade aldrig någon avsikt att bekämpa England, det var först efter en sommars envisa provokationer (1941) som ilskan vaknade, och han i kraft av sitt märkliga diktatorskap beslöt anfalla London, tidigare var det uteslutande militära mål som gällde.

Tyskland är idag återuppbyggt, men jag kan ge mig attan på att de sluga engelsmännen har låtit några bombade ruiner ligga kvar för att påminna den aningslösa befolkningen vad som hände under kriget. Det lär ännu finnas gamla engelsmän som inte känner till hur Tyskland bombades sönder och samman under kriget.

Nuförtiden är det andra slags bombningar som avses, när man pratar om bomber i London

Bombning av civila mål är för övrigt kanske en av Winston Churchills största historiska illgärningar, innan den sommarens envisa provokationer var det i hela världen antaget och accepterat (även av Hitler) att sådant aldrig skulle kunna tillåtas.

Sommar med Ernst.

Jag fullkomligen hatar den odrägliga karln.

Han är kanske snäll och skicklig, men så ohemulans truffsig.

Troligen beror det på hans övermänskligt besserwetande framtoning, men framför allt det där barfotaklafsandet.

För mig kunde han lika gärna gå omkring med kuken utanför, varför gör han inte det? Tänk efter!

En dag skär han väl tårna av sig, när någon tappar en tunnskärvigt vinglas bland hans dårhusmässiga konstruktioner, som dessutom förmodligen betingar astronomiska summor. Jag för min del är nöjd, om jag kan få råd att köpa en bra badrumsmatta, men barfota skulle aldrig falla mig in att gå, ens om jag är ensam hemma.

Människans fötter, och i synnerhet tårna, liksom den mera dolda blindtarmen, är outvecklade konstruktioner som endast gravt defekta utan normala lemmar kanske kan nyttja efter åratal av specialträning. Vörda våra händer, de är suveräna redskap och sannolikt de organ, förutom hjärnan som gjort oss överlägsna på den här planeten!

Bara för att man KAN gå barfota är det på intet sätt nödvändigt att göra det, och den som behagar ta risken att visa sina degenererade utskott på gångpartiklarna, ska väl i himmelens namn åtminstone ge sjutton i att göra det så att man kränker andra människor?

Det är sant att infödingar i forna kulturer tvingades visa sina outvecklade organ, men kläderna gav oss betydligt ökade överlevnadskraft, och att fötterna kom sist i beklädnadskedjan, visar ju hur utvecklingen har framskridit. Den dagen vi slutar operera bort blindtarmen, kommer det inte att ta många hundra år förrän den naturliga utvecklingen tillbakabildar det lilla misslyckade tarmbihanget för att gå en mer stärkt framtid till mötes.

Kanske är det tåproblemet som är förklaringen till att det utbredda fotbollspelandet tagit sådan fart under de senaste hundra åren, och att individer som i själva verket är totala nollor kan uppnå miljonärskap medelst ett tricksigt joxande med fötterna, då varken hjärnan eller händerna behöver inverka störande.

Mina märkliga resor till IKEA.

Det var så att jag fann en bok i Skärholmens bibliotek, så jag ringde  (telefon alltså!) och fick veta att den fanns inne.

Innan dess hade jag installerat mitt gamla Indesign 2.0 i nya datorsystemet, och måste sätta mej in i det kvalificerade programmet igen.

Det var nämligen i sin tur så, att min gode vän Gösta har en son som skulle ha sitt livs första betalda spelning, och ville ha visitkort att kunna dela ut.

I tolv timmar höll jag på, men kom inte ända fram, så jag bestämde mig för att resa ner till Skärholmen och låna boken.

Samtidigt kunde jag väl passa på att besöka IKEA för att inhandla en bra stekpanna för mina sista pengar.

På IKEA kan man köpa massor med bra saker, men också en massa billigt skit. Undvik skiten, det lönar sig definitivt att lägg ner några kronor extra på kvalitet!

Att resa till Skärholmen – IKEA – hem, tar fyra rabatthäfteskuponger, vilket alltså blir (120 * 4)/16. Två på ditresan och två hem, varken mer eller mindre.

Jag kom iväg med tunnelbanan mitt på dan och skulle fara ner till Skärholmen. Ungefär vid Gamla stan och Slussen började karaktären på passagerarna att ändras. Efter några hållplatser var det nästan bara utlänningar i kupén. Det var rent häpnadsväckande. Jag inser att nog ganska få vita svenskar någonsin åkt tunnelbanan i den linjedelen. Så kom jag till Skärholmen och steg av. Helt otroligt. Nästan alla var utlänningar som stod, satt, eller  promenerade på torget. Samtliga svartmuskiga med bruna ögon, åtskilliga dessutom vad man kallar afrikaner, många slöjor. Jag befann mig i en annan värld, i ett annat land.

Jag uppsökte biblioteket, steg fram till expeditionen och meddelade mitt ärende. Den utländska kvinnan bakom disken begrep efter en stund vad jag ville och tog fram boken. För att vara lite trevlig frågade jag om vägen till IKEA och bussarna dit. Som svar fick jag en lång harang på svårbegriplig svenska, det kändes ganska så obehagligt, men jag förstod vad hon menade, och insåg att det inte kunde vara något som helst problem.

Jag hittade bussterminalen vid vilken satt uteslutande utlänningar med småbarn, de flesta talade dessutom helt andra språk. Det var ett avsevärt tjattrande. Många afrikaner här också. Hamnade efter en stund i en buss med en svensk chaufför, som på förfrågan medgav att han skulle till IKEA.

På informationsskärmen upplystes om att bussen inte stannade vid IKEA på grund av vägarbete. Efter en kort stund var vi framme vid hållplatsen IKEA, stannade, och jag gick av. Knäppt.

Nu var jag igång. Promenerade upp till huvudingångens roterande dörrar och kom in i den varma atmosfären med en tydlig doft av nybakade kanelbullar.

Jag tog rulltrapporna upp och strosade runt. Gick fram till mitt favoritkafé, vilket dock visade sig vara stängt, uppsökte ett annat kafé, och köpte kaffe med kanelbulle för fem kronor. Häpnadsväckande billigt. Bullen var tydligen nyvärmd i någon mikrougn, den var alldeles för varm, annars var det väl bra. I kaféet fanns massor av människor med barn i alla åldrar som förde ett fantastiskt oväsen. En liten negerflicka i sin grupp av liknande mörkfärgade personer storskrek och tjöt till synes utan anledning.

Jag gick vidare och fann en bra stekpanna för nära tvåhundra kronor. Det var en rejäl sak och jag tyckte nog att den kunde vara värd investeringen. Den var dessutom inte så stor utan ganska lagom till formatet för mina behov. Höga kanter så att man lätt kunde blanda innehållet genom skakning och kastning, som har blivit så modernt via alla TV-kockarnas program.

Jag fann åtskilligt med andra varor som lockade, men tyckte inte jag hade råd med större utgifter denna gång. Bland annat vita resårlakan för åttio kronor, som jag nog måste köpa vid tillfälle, då mitt förra extra lakan blev stulet av någon utlänning i tvättstugan för någon månad sedan.

Så fann jag en genväg bort till kassorna, där det fanns inte mindre än fem självbetjäningskassor som var stängda. Alla andra kassor hade redan långa köer med människor som inhandlat för säkert tusentals kronor. Så hittade jag en öppen självbetjäningskassa med en blygsam kö på bara några få personer. Jag fick hjälp av en söt svensk, rutinerad tjej i personalen, och nyttjade väl omedvetet mitt åldriga, fula, gråa, gubbiga utseende. Med en inre suck av resignation, skymtade jag förbi min trötthet, och kände att mycket mer än så här orkar man knappast längre på en dag.

Vid hemvägen utbröt ett våldsamt regnande, underbara sommarregn, den svarta chauffören hade ingen fungerande stämpel, så han fick skriva i den avsedda rutan datum, tid och sin signatur. Bussen gick till Liljeholmen och jag straffades genom att tvingas en lång omväg genom spärren, där dock den mörkhyade personen i kassan godkände den handskrivna stämpeln.

När jag äntligen kom ner till bussterminalen hade just bussen nummer 77 till Karolinska avgått. Nästa skulle inte gå förrän efter över en halvtimme, så jag gick upp, runt och ner till tunnelbaneperrongen och fick ett tåg mot Hässelby och hem till Sankt Eriksplan.

Nästa dag, fredagen den 17/8 år 2012.

Jag bestämde mig så småningom att fara till IKEA idag igen, men den här gången skulle jag ta en annan väg. Klockan 15:08 avgår nämligen en buss 77 som far direkt ner till Liljeholmen, där man kan byta till södergående distansbuss mot Södertälje. Hela resan till IKEA tar nu högst en halv timme.

Vid hållplatsen Sankt Eriksplan fanns ett ungt par, som jag inte glömmer i första taget. Flickan, som jag upplevde som den dominerande av de två, hade stora, glada, forskande ögon med enormt långa, mörka ögonfransar. Det visade sig att de hade upptäckt samma resa, och jag såg dem senare passera förbi, när jag satt i soffan utanför restaurangen på IKEA och bläddrade i mobilen. Båda var ljushyllta och jag förnam en fläkt av glädje över att det finns intelligenta människor som inte lockats in i den sinnessjuka badstrandsterrorn som sedan rätt lång tid drabbat vårt enfaldiga folk.

Jag satt mig vid pensionärsplatsen rätt långt fram, men insåg att jag måste byta. Chauffören hade nämligen radion alltför högt uppskruvad, så jag flyttade mig till en av de få lediga platserna långt bakåt, och hamnade mitt emot en elakt blickande kolsvart afrikan.

Det var väl bara att acceptera situationen, men efter Västerbron utbröt ett enormt ösregn, som medförde att vattnet forsade in genom de halvöppna takfönstren. Nu flydde jag liksom många andra passagerare framåt i bussen, och sjönk ner vid en ledig plats rätt nära paret med ögonfransarna. Men framluckan var också öppen, och vattnet började spruta in när bussen ökade farten, det var bara att flytta sig igen en bit.  Vid nästa hållplats kom en ny totalt dyblöt, hurtig man in, som klämmigt ville försöka stänga den främre takluckan, så han gav mig sin blöta ryggsäck, och försökte nå upp till luckan.

Men det funkade inte, han tog sig fram till föraren, som, visade det sig, med någon knapp stängde takluckorna från sin förarplats. Jag hade hunnit bli rätt fuktig på jeansen, vilket satt i hela resten av dagen. Det var en upplevelse av irriterande klantighet, som de livade passagerarna dock tog med den gemensamt hotade gruppens glada sammanhållning.

När jag sedan embarkerade distansbussen hamnade jag rätt långt fram och kunde se chaufförens arbete. För att backa tryckte han bara på en knapp märkt R, och för att sedan köra som vanligt använde han en knapp med beteckningen D, som jag förmodar betyder Drive.

Även denna man hade radion på, och märkligt nog gjorde han en liten gest liksom för att stänga av, men ångrade sig, och jag fick diskret höra hela Land du välsignade med Jussi Björling.

Bussen är så lättstyrd att han hela tiden bara behövde använda en hand för att styra, två händer använde han väl bara för att vila på ratten.

Jag kom fram och in som vanligt i den kanelbulledoftande atmosfären, gick in i den glest besatta matsalen och beställde en liten köttbullar med mos och lingonsylt för bara nitton kronor. Till detta mellanmjölk. Två svenska mostrar bakom disken, men en stor kolsvart afrikan med enorm fuktig underläpp, som serverade sås och mos.

Det verkar som om lättmjölksterrorn är över för den här gången, men jag måste komma ihåg till nästa gång, att mjölken i sin kantin är alldeles för kall, rent av iskall, man förväntade sig rent av isbitar i glaset.

Mjölk ska inte vara så kall, då känner man ju ingen smak. Man får hälla upp den och ta god tid på sig, så att den hinner bli lite kylslagen åtminstone.

Jag satte mig i en bekväm soffa utanför matsalen, och tittade i min mobiltelefon. Det var samma soffa som Roland och jag hade bänkat oss i när vi var här i våras. Den här gången fick jag inte sitta så länge, för två glada, kraftiga svenska herrar ur personalen var sysselsatta med att rutinmässigt byta ut demosofforna.

Sedan hamnade jag i en avdelning som tydligen var ägnad åt IKEA Family, och där fanns åtskilligt som vore värt att inköpa. Jag inser att jag med mina extremt begränsade resurser borde göra dessa IKEA-resor oftare, och noga ta ställning till dessa specialerbjudanden.

Jag skulle behöva en ny soffa också, så jag tog en broschyr på en bekväm sak med avtagbart och tvättbart överdrag. Men den skulle kosta nästan två och ett halvt tusen kronor. Om jag vinner på lotteri, eller på annat sätt får någon oväntad inkomst, ska jag definitivt skaffa en ny soffa istället för min trasig, reviga, illaluktande och malätna läbbighet, som jag verkligen skäms för. Den har blivit en ond, öm punkt i mitt liv och mitt hem, jag får använda ett gammalt påslakan som provisoriskt överdrag, men inser att man knappast kan bjuda in någon främmande som det ser ut nu.

Jag fann så småningom avdelningen för resårlakan och köpte dessutom en behållare med duschmedel för en spottstyver. Längtansfyllt betraktade jag en stor förpackning tvättmedel och en stor badrumsmatta, som jag så gärna ville köpa i stället för min gamla sönderslitna, bleka, fransiga sak som jag köpte för sex år sedan på Ellos.

Nu hade jag nästan helt lärt mig att nyttja självbetjäningskassorna, dra IKEA Familykortet och allt.

Det var stora köer vid busshållplatsen, men de flesta verkade vänta på IKEAS gratisbussar, vilket jag någon sekund övervägde att nyttja. Men så mindes jag en resa med dessa bussar. Raka spåret visserligen, men packat med folk, många får stå och ständigt översköljas av IKEAS jobbiga kundradio om erbjudanden av varor som man inte har den ringaste lust att befatta sig med.

Jag tog ett fåtal bilder, men tycker knappast att någon blev kvalificerad till att användas i den här uppsatsen.

Sammantaget tycker jag nog att trettio kronor för en IKEA-resa är klart prisvärt, om man vet vad man ska köpa, och det inte är alltför skrymmande eller tungt.

Problemet

När jag kom in i köket var det något som flög upp och  surrade runt helt ljudlöst och kvickt satte sig på insidan av det tomma diskstället av alla ställen.

En vacker nattfjäril, som nattfjärilar är.

 
Är det någon som vet vad det är för sort?

Nu blev det problem mitt i huvudvärken.

Det gäller alltså att leta upp något genomskinligt i lagom storlek och en passande lockplatta till den, så att jag kunde fånga flyet och släppa ut det i natten där det hör hemma.

Jag tog en gammal duralexkopp som jag fyllde till hälften med vatten och löste upp en halv Alvedon i den, lite måste jag då dämpa smärtan i huvudet, innan jag satte igång den nödvändiga aktionen.

Drog ifrån gardinerna en aning i sovrumsfönstret, och öppnade fönstret på glänt.

Letade upp ett lagom seltersglas, som jag tror har varit en senapsburk en gång i tiden. Den använder jag numera endast till att mäta upp en lagom portion snabbmakaroner.

Till glaset måste jag väl ha något lätthanterligt lock, och fann en decimeterstor, styv  bit brun kartong, som låg för slängning. Det var leveransemballaget till den senaste mikroprocessorn med sin fläkt.

Infångandet

Så placerade jag glaset över den lilla brunaktiga fjärilen, men den flög genast iväg genom en av diskställets mänga springor, och fladdrade sedan runt en bra stund i köket. Jag fasade för att den skulle kunna hamna i det just beredda diskvattnet med sin disk. Då hade den nog varit ömkligen och ihjälpligt förlorad.

Men den satte sig på dörrposten i lagom höjd, alldeles platt intill underlaget. Nu var det dags.

Försiktigt sätter jag glaset över, och drar det några millimeter. Precis just när den kände glasets kant mot vingen, flaxade den in åt det enda möjliga stället, in i glaset. Kvickt på med papplocket och så var den fångad för den här gången.

Jag kunde nu lätt hålla glas med lock och fjäril med en hand, och gick ut i sovrummet för att släppa ut den i nattens mörker, där jag inbillar mig att den på något sätt hör hemma. 

Sträckte ut handen med glaset, fjärmade locket, men fick ändå skaka till en aning, för att få den att flyga iväg i den tämligen ljumma augustinatten.

Dricker lite till av huvudvärksmedlet, och funderar på hur folk kan vara mot djur.

En del är elaka, andra är hänsynslösa eller onödigt grymma, men det är väldigt viktigt att inte förfalla åt mänskliga paralleller. Djuren lever och trivs eller lider, men har ingen riktig medvetenhet om det, som vi människor så gärna vill tilldela andra varelser.

Men det är väl tämligen klart, att har man en annan varelse i sin ägo, så ser man till att den trivs om man tänker sig att ha någon nytta av den. Det gäller slavar liksom alla djur i tillräckligt hög nivå.

Lite av samma filosofi gäller för sådana som ska lösa uppgifter i krig. Naturligtvis måste väl smitare betraktas som förrädare och egentligen värda eliminering, men samtidigt måste man väl inse, att de som inte vill, är väldigt dåliga soldater, så finns någon möjlighet kan man väl låta dem leva, om det inte är helt orimligt i sammanhanget.

Krigens mål är ju fred, och alla strävar väl på ett eller annat sätt efter fred i trassliga situationer.

Livet är ju komplicerat, och riktigt komplicerat kan det bli, när vi måste ta ställning till den allestädes närvarande döden.

Problemet 

När jag kom in i köket var det något som flög upp och  surrade runt helt ljudlöst och kvickt satte sig på insidan av det tomma diskstället av alla ställen.

En vacker nattfjäril, som nattfjärilar är.

Nu blev det problem mitt i huvudvärken.

Det gäller alltså att leta upp något genomskinligt i lagom storlek och en passande lockplatta till den, så att jag kunde fånga flyet och släppa ut det i natten där det hör hemma.

Jag tog en gammal duralexkopp som jag fyllde till hälften med vatten och löste upp en halv Alvedon i den, lite måste jag då dämpa smärtan i huvudet, innan jag satte igång den nödvändiga aktionen.

Drog ifrån gardinerna en aning i sovrumsfönstret, och öppnade fönstret på glänt.

Letade upp ett lagom seltersglas, som jag tror har varit en senapsburk en gång i tiden. Den använder jag numera endast till att mäta upp en lagom portion snabbmakaroner.

Till glaset måste jag väl ha något lätthanterligt lock, och fann en decimeterstor, styv  bit brun kartong, som låg för slängning. Det var leveransemballaget till den senaste mikroprocessorn med sin fläkt.

Infångandet

Så placerade jag glaset över den lilla brunaktiga fjärilen, men den flög genast iväg genom en av diskställets mänga springor, och fladdrade sedan runt en bra stund i köket. Jag fasade för att den skulle kunna hamna i det just beredda diskvattnet med sin disk. Då hade den nog varit ömkligen och ihjälpligt förlorad.

Men den satte sig på dörrposten i lagom höjd, alldeles platt intill underlaget. Nu var det dags.

Försiktigt sätter jag glaset över, och drar det några millimeter. Precis just när den kände glasets kant mot vingen, flaxade den in åt det enda möjliga stället, in i glaset. Kvickt på med papplocket och så var den fångad för den här gången.

Jag kunde nu lätt hålla glas med lock och fjäril med en hand, och gick ut i sovrummet för att släppa ut den i nattens mörker, där jag inbillar mig att den på något sätt hör hemma.  

Sträckte ut handen med glaset, fjärmade locket, men fick ändå skaka till en aning, för att få den att flyga iväg i den tämligen ljumma augustinatten.

Dricker lite till av huvudvärksmedlet, och funderar på hur folk kan vara mot djur.

En del är elaka, andra är hänsynslösa eller onödigt grymma, men det är väldigt viktigt att inte förfalla åt mänskliga paralleller. Djuren lever och trivs eller lider, men har ingen riktig medvetenhet om det, som vi människor så gärna vill tilldela andra varelser.

Men det är väl tämligen klart, att har man en annan varelse i sin ägo, så ser man till att den trivs om man tänker sig att ha någon nytta av den. Det gäller slavar liksom alla djur i tillräckligt hög nivå.

Lite av samma filosofi gäller för sådana som ska lösa uppgifter i krig. Naturligtvis måste väl smitare betraktas som förrädare och egentligen värda eliminering, men samtidigt måste man väl inse, att de som inte vill, är väldigt dåliga soldater, så finns någon möjlighet kan man väl låta dem leva, om det inte är helt orimligt i sammanhanget.

Krigens mål är ju fred, och alla strävar väl på ett eller annat sätt efter fred i trassliga situationer.

Livet är ju komplicerat, och riktigt komplicerat kan det bli, när vi måste ta ställning till den allestädes närvarande döden.

Det kom pengar! En sagolik räddande hand grep in och flyttade fram ransoneringstvånget en tid!   

Så jag köpte bason, grädde, champignoner, purojök.

Av det gör jag Fettucine en dag, och den underbara purjolådan en annan.

Men jag är så j-a trött ändå, hur gör man?

Jag sover ju ibland.

Och jag tycker saker.

I Den Stora Mataffären hade dom gjort om. Daglivs på Fleminggatan - Sankt Eriksgatan

Genom hela butiken hade man hängt för långa, sladdriga plastikremsor framför alla hyllor med kylfunktion.

Jag inser på en gång, att det där kommer att löna sig för butiksägaren.

Det är bra.

Men naturligtvis kommer inte insparad energi kunderna tillgodo. Inte en sekund tror jag något sådant.

Läser på löpsedel om hatet mot Reinfeldt, den nya kapitalistfadern. Jag kan inte tycka synd om honom, jag tänker mig noga för, och tvekar om jag är inne på rätt spår när det gäller fundamentala insikter.

Jag kände inte riktigt igen mej i butiken först. Så här såg det ju inte ut förut, man får väl vänja sig.

Samtidigt skymmer plastsjoken insynen en aning. Tillräckligt mycket för att ta över helhetsintrycket.

Ja, det är förvillande.

Hur som helst letar jag upp det jag ville ha.

Och inser en annan sak, som är rätt obehaglig.

Varornas förpackningar har vuxit.

När har det hänt? Gigantiska köttförpackningar, enorma ostbitar, sinsemellan tämligen ekvidimensionella, så att man tror sig se vanliga små uppskurna trekantiga ostar í samma storlekar som man köpte för hand hus  Pettersson & Jonsson för många, många år sedan. Då fick man bestämma storleken på ostbitarna i flygande fläng.

Man kunde också köpa en köttbit i precis den storleken man ville ha.

Som parentes minns jag de läckra pappren man använde att slå in de färska matvarorna med, handelsmannens rutinerade skicklighet i att veckla in matbitarna i lagoma paket.

Många ensamma kunder i alla åldrar kunde stå framför disken med handelsmannen på andra sidan kommenterande och skärande upp det färska, goda, som skulle räcka till en lagom liten portion för en enda konsument.

Detta hindrade naturligtvis inte mannen med kniven att i allra sista ögonblicket blixtsnabbt modifiera storleken till sin fördel. Jag observerade det många gånger, men sket för det mesta i kommentarer, det blev i alla fall inte särskilt dyrt. Det var innan snabbköpens tid med dåvarande personlig service, som ändå kunde verka skrämmande på en ovan liten kund.

Strosandet mellan diskarna blir skrämmande. Från de påkostade diskarna strömmar fiendskap och reklam, och omger kunden med obehag och total maktlöshet.

När ska man tröttna? När ska alla tröttna? Kanske aldrig.

Men huvudvärken består, och smärtstillande tabletter går åt. Bara hyllorna med smärtstillande medel i de privatiserade, obehagliga apoteken är en parodi på hysterisk reklaminbakad utveckling. Och prissättningen typ 40.50 alla vet ju att femtioören inte längre finns, så 41 kronor är det man automatiskt måste kalkylera med. En tanke til  de värmländska rånarna som påstås fixat hundra tusen i enkronor. Men det tror jag inte på, gör du?

I min bokhylla fann jag en av mig oläst bok "Ungeschminktes Afrika".

Jag började bläddra i den, och kom i gång. Den är oerhört skickligt skriven, karlen Eugen Hobein var definitivt en författare i lysande dimensioner. Men den är på Tyska, och tryckt i gammal tysk fraktur, vilket konstigt nog inte var så besvärligt som det kändes i första början.

Jag hyser en viss tacksamhet mot mig själv, som då och då passat på att köpa potentiellt intressanta objekt under mina vandringar tidigare i livet. Den här boken kostade mig en gång den redan på sin tid tämligen blygsamma summan av femton kronor, kan man läsa på pärmens insida, men vilket antikvariat lär jag aldrig få veta, och det spelar ju ingen roll - spillerill!

Jag finner till min häpnad en rent professionellt geologisk beskrivning av fenomenet ädelstenar, och hur de har uppkommit. Sådant skänker förtroende och glädje! Tyska språket är verkligen överlägset alla andra språk i klarhet och stringens, dessutom är det alltid roligt med alla gamla specialuttryck som har hängt med i hundratals år.

IKEA har kommit på att det är dags för kräftskivor. ack om man ändå kunde forska fram någon lösning på kräftpestens sorgliga problem Den som inte ätit svenska flodkräftor (astacus astacus), vet inte vad kräftor är.

Tja ba!    

Nu måste jag ransonera!

Det känns konstigt nog lite ledsamt, lite sorgligt.

Jag gör en noggrann förteckning över vad jag äger, och fördelar det på tretton dagar då pensionen kommer. OBS! Jag glömde! Har ett ägg också i kylskåpet!

Känner mig väldigt trött, och orkar inte genomföra fördelningsarbetet, tog en liten tallrik filmjölk med müssli o mycket strösocker. Det är gott, och får duga till middag i kväll.

Jag undrar om det finns någonting, som är så oändligt tröttsamt, som att se utländska bordtennispelare på elitnivå slåss om medaljer i ett olympiskt spel?

Dom är otroligt duktiga, jaha, så är det med det.

Lika trist som att se roddarna i ledningen tappa taget totalt och sacka ner till sjätte plats vid målgången.

Ingen post i dag heller, om man inte räknar fakturan från Fortum.

Man har blivit psykiskt totalkopplad till kuvertens form och färg.

Till detta kommer de dårhusmässiga erbjudandena från Ellos.

Ve den dagen jag i förhoppning om att hålla kostnaderna nere köpte för små plagg som grisen i säcken.

Men OK, jag bara slänger skiten, knappast utan den minsta fläkt av sorg över att tacka nej till de onödiga erbjudandena.

Men handbollsgrabbarna vann oväntat i kvartsfinalen över Danmark, enorma kraxande glädjetjut från kommentatorerna. Den evigt långhårige Staffan Olsson i kommentarsbåset i OS-TV. Semifinalen är visst på fredag.

Såg uppe hos kompisens TV att SL kanske ämnar bygga in tunnelbaneperrongerna som i Danmark och Paris.

Man har räknat ut att de femtio fall om året där folk blir påkörda och dödade av tågen kostar för mycket pengar.

Påkörda säger dom, och menar självmorden liksom den tragiska händelsen med Klara Lundgren för några månader sedan.

Hon var fjorton år och tog livet av sig genom att kasta sig framför ett inkommande tåg vid Sankt Eriksplans tunnelbanestation. Fastnade mellan första och andra vagnen, och släpades med tills tåget äntligen stannade. Den unga, vackra flickan var ännu vid liv, och fördes sargad och blödande till Sankt Görans sjukhus. Vilken ohygglig och fullkomligt onödig död! Skrev om det i blogg.

Efter olyckan uppstod vid tunnelbanestationen omedelbart ett berg av kondoleanser, blommor, ljus, meddelanden, med en samling tysta, gråtande och kramande människor, en del kompisar, men även många som bara råkade passera.

I nästa andetag får man höra från SL-mannen i TV, att biljettpriserna förstås kommer att stiga för "någon måste ju betala".

Det kapitalistiska tänkandet. Att debitera någon som inte har bett om det.

Är inte SL ett kommunalt företagande som drivs på skattebetalarnas fördelade bidrag, va?

Vad man kommer att tänka på är förstås att Klara Lundgren naturligtvis haft mycket svårare att i impuls låta sin tonårings sjudande impulsivitet leda till döden, om stationen varit inbyggd nere vid perrongen, men det finns ju hur många självmordsmetoder som helst utan tunnelbanestationer.

Så oändligt sorgligt.