Facebooks bakhållsondska fusk i smyg.

Men kanske värre är de många som sänker sig betydligt under sin intellektuella nivå, och kastar ur sig elaka och meningslösa dumheter.

Tyvärr kan man inte förvänta sig en förbättring, och alla eventuella kontrollelement gör ju bara saken värre.

Man kan bara konstatera att ju dummare folk uttrycker sig, desto mera dyker de neråt i hjärnsläppets dunkel på eget grepp.

Men ondska?

Det är ju egentligen bara dumhet och enfald, och därmed bäst att bara  ignorera.

Kanske man borde tillägga, att det förekommer rätt mycket rena provokationer också.

Jag tar mig en ny kopp kaffe, tänker på och tackar Eva I., som ringde mej o berättade om Bottis frånfälle.

De mortuis nil nisi bene fick man ju lära sig under latinstudentåren, men min relation till Botti byggdes upp i skuggan av min obegränsade kärlek till hans mellansyster den sommaren.

Jag ägde en scooter på den tiden, en Lambretta, som jag ibland skjutsade omkring den underbara femtonåriga varelsen på. Det var en annan tid, och jag upphör aldrig att med den största glädje minnas hur det var. Det var första sommaren på Vik, och jag fick uppleva skuggan av det gamla underbara svenska bondesamhället, det som starka krafter nu söker stampa ner de sista resterna av.

Vik första sommaren. Den här teckningen gjorde jag flera år senare, men jag är lyckligt tacksam mot mig själv, att jag tog bilderna just denna sommar 1957. Längst till vänster vårt hus som vi hyrde av änkan Julia, och längst till höger skymtar en liten bit av dasset. Alla övriga hus nu rivna.

Botti och jag är årsbröder, men han ansåg sig stå flera nivåer över mig, vilket han inte underlät att framhålla, han spelade liksom rollen av Mickans förmyndare. Han skulle bara veta, stackarn.

Vi spelade mycket tillsammans, särskilt en glad period med Torgnys, då vi alla verkligen njöt av livet och dess skönhet.

Här spelar vi på Stampens källare, som vi gjorde varje tistag hela äret 1992. Från vänster: Thom Bergh (tp), Sigge Dellert (dr), Rolf Olsson (b), Torgny (ss) och längst till höger vid pianot Botti - Bo Löfgren. Foto via Roffe Olsson. Det utvecklades en riktig fangrupp som troget satt vid ett bord lyssnade och applåderade varje vecka. Ibland hände det att någon okänd i publiken kom fram och frågade om det var tillåtet att dansa med orkestermedlemmarna.

Botti spelade piano och blev en suverän komppianist, vilket också var hans stora ambition. Han lärde mig en hel del element ur den lite modernare jazzmusiken än den rätt musealt återhållna tradjazzen, som var vår ungdoms musik de tidigaste åren.

Aldrig glömmer jag det gamla huset på Lyckovägen i Stocksund, jag tror jag ska göra en liten pilgrim vid tillfälle, och ta en bild med digitaltekniken. Hela environgen var en lyckoupplevelse, men jag har en viss bild av att så mycket är förändrat nu.

Nu är det bara Mickan och Nenni kvar av syskonskaran på Lyckovägen. I dag lär de vara på Bottis begravning i Göteborg.

Mickan den 16 juni 1957 på Stäket dit vi for med min Lambretta.  Det var sällan man lyckades ta någon bra bild eftersom hon av någon outgrundlig anledning alltid skulle gömma sig för kameran.

Glöm inte skönheten i livet! Passa på och njut av de stunder du har kvar, och framför allt: VAR SNÄLL!