Vad är det dyraste som finns, pappa?

Någonstans i minnenas lyckliga stunder satt en liten punkt av svårbestämd form och färg. Kanske lite vit, eller möjligen gul, men definitivt inte röd. Formen går knappast att bestämma, kanske åt det sfäriska hållet, men framförallt litet, som spetsen av en knappnål

Röd kom senare.

Jag letade och letade och letade ännu mer, och till min glada värme fann jag det som alla letare finner. Ja, den som söker ska finna, enligt den gamla larviga truismen, som det finns alltför mycket av, men som ändå kan få folk att i velig beundran ge upp helt och hållet och låta sig falla i den subjektiva trygghetens famn. Bollen är rund. Det finns så mycket mellan himmel och jord. Så mycket vatten har flutit under broarna.

En våg av värme sköljde över mig, en värme blandad med trygghet och lyckligt mörker.

Jag blev alltså riktigt nöjd över min ensamma prestation efter att ha letat och bläddrat och plockat fram och lyft på saker.

Mitt i mellanperioden, när ljuset långsamt började skymma och skapade sin stämningsfyllda atmosfär av något som inte riktigt gick att peka på i detalj, men nätt och jämt höll samman mitt emellan ytterligare några vackra bubblor ur de stora sammanhangen.

Det var klassens snyggaste tjej som passerade. Först en gång följd av någon mälmenande flabbare, sedan tillbaka och ställde sig i klungan av övriga fnittergubbar som likt överbrunstiga tuppar kråmade sig i hopen, och konstant hoppades vinna hennes uppmärksamhet om så bara det kortaste ögonblick.

Mitt i värmen en liten gnista av osäkerhet över något som visade omöjligheten i hela sammanhanget. Den enes bröd den andres död.

Jag lämnade tanken på det osäkra, jag återkommer till det. Jag måste först grunna lite på detta med den här klassens snyggaste. Det fanns inga påfallande attribut, inga märkvärdiga kläder, inga stora bröst, inget i uppenbarelsens framtoning, utom möjligen att hon helt enkelt var ganska lagom. Vid närmare eftertanke kanske man måste lägga en pluspoäng på hennes sätt att röra sig, balanserat, mjukt och sammansatt. Kanske som man föreställer sig en skicklig dansare, men här utan att gestalta något speciellt. Hon var bara en i mängden men tillräckligt mycket en i mängden, för att man just skulle få dessa tankar. Hur går det för henne i livet? Var brukar hon tillbringa somrarna? Vilka är hennes föräldrar? Var hon duktig i skolan. Kommer hon att bilda familj en gång? Få egna barn?

Det var kanske sammanlagt en minut jag såg henne, och hon såg inte mej, och skulle aldrig för sitt liv kunna erinra sig hur jag såg ut eller var klädd.

Skymningsperioden övergick till natten. Det blev inget stort mörker, bara så mycket man kunde förvänta sig på ett museum där hela sammanhanget önskade beskriva hur djuren hade det under sitt svenska dygn. Jag insåg att man nu, om man orkade vänta tillräckligt länge, skulle få uppleva gryning, förmiddag och ljusa dagen också.

Jag återkom till den lilla punkten där långt borta och de fina förnimmelser som tanken på den drog med sig. Jag hade således hittat datum och tidpunkt. Det var någon gång efter klockan sexton på eftermiddagen och platsen var den fina lägenheten på Styrmansgatan vackert illuminerad med lagom antal lampor, och stearinljus blandat med ljuset utifrån gatan. Sjömansbiff skulle det bli, det var annonserat i förväg via telefonsamtalet som bjöd in oss någon dag tidigare, men som förrätt serverades en liten varm smörgås med läcker svampstuvning samt några små assietter. Till det öl och snaps, till varmrätten ett gott rödvin.

Året var nittonhundranittioett, en lördagseftermiddag i oktober. Ännu förekom inga som helst julattribut, det var bara en helt vanlig vardaglig lördagseftermiddag.

Jag hade aldrig kunnat finna rätt datum, om jag inte haft den där varma minnesbilden. Det fanns inget definitivt att ta på, bara att jag tyckte mig minnas början av nittonhundranittiotalet, en höst. Jag mindes det där med hösten.

Jag satt och bläddrade i min dagbok. Just året nittioett var ganska trasig, flera sidor satt löst, men varje sida var ju rätt noga definierad med dag och datum. Efter en överraskande kort stunds bläddrande, fann jag den lilla anteckningen ”Styrmg kl  4”, så även kommentaren snaps punsch.

Ja, där fanns således den lilla osäkerhetsgnistan. Samtidigt med upplevelsen av den stora värmen och glädjen. Tiden på dygnet den bästa möjliga. En snaps på sena eftermiddagen och mörkret som kom utifrån, glädjen och lyckan av sammanhanget.

Jag skulle så gärna vilja uppleva det igen, men har nog en viss känsla av att det skulle bli svårt. Förväntan kan dränka så mycket, även om den också kan generera överraskande stunder av stor glädje och lycka.

Vi hamnade inne i hallarna med mineralsamlingar, fastnade förstås  vid stufferna av gediget guld och gediget platina som låg i montrarna. Helt sannolikt repliker, det är nog inte svårt att tillverka stuffer som är nättopp omöjliga att skilja från originalen.

Jag berättade om de små idiomorfa kristallerna av zirkon som jag hittade i pegmatiten vid bygget av en tillfart till Essingeleden på sin tid. En två millimeters vackert röd tetragonal kristall av zirkonsilikat. Det var på den tiden jag pluggade mineralogi på Stockholms universitet, och det lilla fyndet fick halva institutionen att resa ut för att titta på fyndplatsen.

Vilket är dyrast av guld eller platina? Jag började mumla om att det nog var tillgången och efterfrågan som  bestämde priset, en typisk marknadsmekanism. Men jag vet inte. Jag vet dock att guldprospekteringen i dag (2012) fortsätter i rasande fart, än kommer man att plocka upp en hel del nyfunnet guld ur jordskorpan.

Men på frågan om vad som är det dyraste som finns, kunde jag inte hitta något roligare än - efter en viss inledande tvekan - det dyraste är nog - kärleken.