Innehållsrik dag är det minsta man kan säga.

Ja, idag har det verkligen varit full fart här, det är nästan svårt att redogöra för hela komplexet, särskilt som vissa punkter, som jag här ska sätta fingret på, eftersom de länge har kunnat uppfattas som frågetecken i hela detta underbara skeende.

Jag har således haft kontakt med både den ena och den andra i alla de viktiga frågor som tornat upp sig sedan länge.

I och med att man nu äntligen fått klart för sig de fundamentala omständigheterna i de olika ärendena, har man nu kommit fram till väsentliga lösningar på nästan alla av de problem som så att säga varit på agendan.

Alla element inom många fundamentala områden har kommit till aktiv användning, och man får verkligen vara tacksam för att så många har ställt upp, inte bara på det som borde vara självklart, utan aven på de mer perifera detaljer i nästan alla faktorer av åtgärder beträffande de flesta av de viktigare händelserna, som tornat upp sig under dagens lopp.

Det första man glädjande nog kan konstatera är att den länge diskuterade frågan om sanningshalten i de många delarna, av i synnerhet mina åtaganden och deras relationer, till största delen av de mest iögonenfallande synpunkterna på den häpnadsväckande stora inverkan som så mycket av alla mer eller mindre självklara ageranden i sammanhanget, nu efter så lång tid och så mycket arbete börjat visa sig komma fram till en begynnande lösning.

Jag kan inte påstå att jag tvingats pressa mig mer än vanligt, utan kan lugnt konstatera med den största tacksamhet att alla inblandade utan märkbara protester vänligen ställt upp på sina självklara glädjeämnen och deras förverkligande.

Sådant gör en verkligen glad ända ner i hjärtats djupaste djup, och det känns skönt att det hela nu verkar vara över för den här gången.

I morgon väntar nya utmaningar, men jag tror faktiskt att de också ska gå att bemästra utan större svårigheter, inte minst sedan man blivit åtskilligt stärkt av de smärre turbulenser som snurrat runt här under dagens lopp.

En liten detalj kanske pockar på sin förklaring, eftersom det inte kan anses vara helt självklart, då jag ju helt enkelt inte haft tid att tillrättalägga alla omständigheter kring situationens alla punkter.

Det började ju med att jag satte mig på en ledig plats rätt långt fram, men det hela sabbades av att en kvinna med ovanligt stor barnvagn trängde sig in på platsen mitt emot mig. Vad jag inte riktigt förstår är, varför hon skulle ställa sig bakom vagnens framsida, så att hon tog upp inte bara sin egen utan även barnvagnens hela plats och alla dess påhängda kassar och väskor med nappflaskor och andra barntillbehör.

En av hennes kompisar satte sig i stället bredvid mig, och började läsa ur sin kallelse till operation, som hon tog fram ur det uppsprättade kuvertet hon drog upp ur en av kassarna, ett kuvert som dessutom visade sig innehålla en rätt så omfattande broschyr från sjukhuset angående hur man skulle bete sig i samband med operationen, inte bara före och under, utan även under konvalesensen efter det kritiska ingreppet. Jag kunde där jag satt enkelt snegla över dokumentet, och tydligt läsa när och var hon skulle infinna sig för att inleda behandlingen. Jag memorerade alla fakta noga, så att jag skulle kunna infinna mig på samma tid och plats för att, om det behövdes, kunna kontrollera att hon verkligen infann sig så som kallelsen krävde

Genom att det nu blev så trångt mellan mig och barnvagnen, kom alla förbipasserande att mer eller mindre oavsiktligt puffa eller skuffa till mig, när de sökte sig bakåt i bussen. Detta skuffande var ytterligt irriterande, och jag kände mig tvungen att utarbeta någon fungerande plan för att åstadkomma en förändring av situationen.

I ett obevakat ögonblick lämnade jag därför min plats och satte mig längst bak i bussen där det ännu var helt ledigt på alla fem sittplatserna.

En ovanligt ful, kortväxt karl satt sig längst till höger, det vill säga på det som utgjorde bussens styrbordsida, varpå jag placerade mig längst bort från honom, alltså på babordsidan.

Till en början satt vi nu där utan problem, men efter några hållplatser steg han helt plötsligt av märkligt nog, och nästan samtidigt kom en ung kvinna i tjugosjuårsåldern med delvis uppsatt ljust hår och tämligen kraftiga vador, jeans och en blågul höstjacka med blomsterapplikationer, och satte sig på den fule mannens nu lediga plats.

Saken komplicerades nu av att kvinnan tydligen inte tyckte sig sitta riktigt  så bekvämt, som hon hade tänkt sig, utan flyttade sig till mittenplatsen där hon uppenbarligen bättre kunde sträcka ut benen framför sig.

Så satt vi nu under nästan hela resan, tills hon plötsligt bestämde sig för att stiga av, vilket hon gjorde samtidigt som en annan kvinna helt oväntat satte sig på en annan plats lite längre fram i bussen.

Om detta finns det nu alltså en hel del att berätta och reda ut, men jag anser nog, att ingen utomstående egentligen har med det hela att göra, så jag låter det vara, folk får tänka vad de vill i saken, och jag står för mitt ord utan att skämmas, det kunde ju sannerligen ha varit värre, eller hur? I varje fall tyckte de andra passagerarna det, vilket de säkert hade intygat om jag hade frågat dem.